En dag på jobbet

Min arbetsplats idag: kalkbarrskog.

Är skogar på marker med mycket kalk i backen.

Som på Gräsö.

Där kan man hitta skogsvicker, idag dock utan de fina vita blommorna.

Bilkörning längs 288an mot Östhammar till Ale och Lena i högtalarna. Möller och Willermark alltså.

Gräsöfärjeväntan med dagens första kopp kaffe.

Nästa kopp i skogen efter delikat lunchlåda.

Vem vill följa med som assistent?

Mycket att hålla koll på: karta, kompass, penna, GPS, protokoll, kamera, metodik, artlista. Och så kanske myggstift för de sista myggen.

Hjälp mig och bär och leta efter slåtterfibbla och nattviol och de andra skönheterna i norra Upplands kalkrika skogar!

När arbetsdagen var slut blev sista stoppet här:

Tack sommar för alla sommarbad! Nu väntar höstbaden.

Ett farväl till Sommar

- Vi vill inte bli grillade levande, tycks de ropa.

Gråsuggorna kryper hastigt ut ur hålig-heterna i den lite murkna brädan som ligger på tork vid sidan av elden. Djur-vännerna J och S assisterar i livräddningsarbetet och lyfter varsamt de små liven till en tryggare tillvaro långt från lågorna. Getingarnas envisa besök till läskeflaskan tar de också med ro. Här ska inte vara något dödande!

Äventyren blir både stora och små när vi drar iväg med barnen på camping vid Kallrigafjärden. Ingen sommar utan tält! Vädret är molnigt, men luften härligt sensommarljum. Hemifrån stan meddelas det att regnet öser ner. Men hos oss spricker solen nästan fram men ångrar sig och i stället blåser det upp en frisk vind. Den håller i sig hela natten. Men regndropparna gick att räkna på ena handens fingrar.

På skogsvägen mot vårt mål möter vi en hoppande groda. En fladdrande sorgmantel. Och en del mygg. Men dem blåser vinden bort sen. Och så efter sommarens torka med efterföljande regn: svampen är här! Bärandes på det vi behöver för natten ser vi snart de första snåren av nordens oliver; havtornets bär lyser orange bland de silvergröna, avlånga bladen i de taggiga buskagen. Vårt val av boplats, vid vattnet, är helt omgärdat av dem, längst ut som vi är på en halvö. J och S smakar lite försiktigt på de smakrika C-vitaminbomberna.... Nja, blir nog omdömet att döma av minen när den lite sura smaken når deras smaklökar.

- Titta, vad som fanns i tältpåsen, ropar L plötsligt och tar fram gosedjuren från fjolårets camping, kvarglömda i mörkret och kanske bortglömda. Men ett kärt återseende. När tältet är uppsatt tar L och jag ett dopp. J samlar blommor, S samlar stenar. J och jag slår upp de botaniska fynden i floran. Få se nu, rödkämpar, backglim och malört. Mmm, vad malörten luktar gott när man gnuggar bladen!

...där går en flicka hon samlar på stenar, hon har en miljon...

Skymningen sänker sig och röken från ene-stören sprider annan väldoft i kvällsbrisen, där vi sitter kring flammande lågor. Molntussarnas toppar färgas röda av den nedåtgående solen. Efter tillagad mat på stormköket och frågelekar är det dags för både stora och små att krypa till kojs. Såväl stora barn och små gråsuggor. Och mammor med.

Vi fick också vara med! Härligt att komma ut i ljuset igen! Får vi vara med nästa år igen?

Väl hemma igen avslutar Niklas Rådström årets Sommar i P1 på ett strålande sätt i sitt sökande efter mening. Vemod var ordet. Då får man väl nu luta sig tillbaka och samla sommarskatter som denna ovan. Eller dryga ut sommaren med härliga bad.

Vandra Stopp Stanna

Mellan Nallo och Sälka

Landskapet breder ut sig som en ödslig stenöken. Många stenar att bygga rösen av!

Det glesa pärlbandet av rösen leder fram till kanten av en brusande jokk - dags för ett vad. Balanserande på hala stenar hjälper vi varandra över.

- Nä, inte börjar det väl att regna? Stanna. Av med ryggsäck. På med kläder. På med ryggsäck. Dra åt midjebältet. Knäpp bröstspännet. Börja gå. Efter en halvtimme har regnet upphört. Stanna. Av med ryggsäck... osv, osv

- Den där backen tog knäcken på mig! Jag måste vila och hämta andan. Och ta av mig jackan. Liggandes i riset ser jag alla näpna ris: kråkbär, ripbär, dvärgbjörk. Så vackra!

Mjuk matta för trötta ryggar.

- Titta, där är Akka i all sin prakt. Måste bara stanna och ett ta ett kort. Och ett till.

Och där i skrevan växer ju, vad heter den nu den där bräckan? Var det gullbräcka?

Ja, det är gullbräcka. Foto: Anders Östlin

Vi måste ha gått i timmar. Jag är kaffesugen!

Genom fjällbjörkskogen hörs bruset av en jokk bli allt starkare. Jag sträcker ner min kopp och tar en mun full från naturens naturligaste kran med fjällmineralvatten.

Nu orkar jag snart inte ett steg till. Jag för handen ner i fickan, och finner just det jag behöver: rallarsnus, min egen nöt och frukt och chokladblandning för kriser som denna. Jag tar mig ända fram. Idag med. Belöningen väntar...

Hos stugvärdsgänget i Alesjaure blev det nyfångad röding. Tack Janne!

I Singi bjuder naturen på spektakulärt skådespel. Stugan töms hastigt på folk och på trappan utanför blir det trångt av alla som med gapande munnar och laddade kameror bara häpnar:

Vy mot Kebnekaisemassivet. Skatten är inom räckhåll. Foto: Anders Östlin

Foto: Anders Östlin

Det är jobbigt att vandra i fjällen! Men värt alla möda och varje steg. Bara inte fjällabben kommer störtdyker över mig nu! Eller så kryper väl en fjällämmel över min vänstra tå när jag lyssnar på fjällvråkens vemodiga skrik över branten...

Folk till fjälls

På Abiskos tågstation väller de ut i en brokig skara som från en tunnelbanevagn i storstan. Fjällfolket! Men med inte fullt lika stressad blick får man hoppas. "Bara" 1,5 timme sent denna gång. Skärpning, SJ! Röda, blå, gröna ryggsäckar med varierande tyngd. Ung som gammal. Stark och lite svagare. Mormor och morfar med en gammal Fjällräven såväl som 25-åringar med hela kittet på ryggen i senaste märkena och med senaste prylarna.

Bilden: Rosenrot, norr om Alesjaure

Den största delen av lämmeltåget drar över perrongen och ner genom tunneln under spåren mot STF:s turiststation. Men jag har allt vad jag behöver i min 13 kilo tunga säck och jag har inte spring i benen men ändå en ohejdad iver att sätta fart. Så jag är först av alla från mitt tåg genom porten som är starten på Kungsleden, Sveriges mest kända vandringsled. Den vanligaste sträckan i svenska fjällen lär vara just från Abisko till Kebnekaise. Jag vill ju inte gå på någon autostrada i fjällen, med mycket folk omkring mig, så däri finns ivern att komma före de andra. I vandringen söker jag stillheten. Så jag var lite skeptisk till Abiskostarten först, men blir förvånad över att alla naturälskande vandrare tycks kunna rymmas utan att trängas i vår vidsträckta fjällvärld; jag har leden till synes för mig själv.

Jag var också förvånad att vår kända led saknar ordentlig skyltning. När fjällbjörks-skogen slutit sig över mig och fjälldofterna fyllt mina näsborrar finns en ordentlig led. Men det är många olika stigar i detta populära område. Vid ledens första meditationsplats i Dag Hammarskölds anda sitter en större barngrupp och fikar. Mitt i gyttret av ledare, kök och glada barn delar sig leden, men det ser inte jag så jag hamnar fel och får vända när Kungsleden blir misstänkt smal.

Bilden från Kungsleden söder om Sälka

Fjällen har verkligen något för alla. Är man liten gör man dagsturer, är man stark blir det Sarek, är man äldre tar man det lugnt, bor kanske i stuga. Några möten per dag på leden räcker gott, tycker jag. Jag byter några ord om väder, sträcka eller mål, sen går jag vidare. På min första anhalt, fjällstugan Abiskojaure, var det smockat, totalt 53 bäddar, lite för stort för mig. En japansk familj med två beskedligt tysta småflickor. Två väninnor som vandrar till Keb där de ska sammanstråla med deras fiskande män. En tonårig kille med sin mamma och hennes väninna. En fransk tjej tältar utanför med sin svenske pojkvän. Två äldre damer.

Jag slänger vant mina grejer på en bädd i en sovalkov för ca 10 pers, river ut kläder, tvål och handduk ur ryggsäckens djup och beger mig, innan svetten torkar, till beachen, för det finns en riktig sådan här. Utan intresse av att veta temperaturen kastar jag mig med beslutsamhet i Abiskojaures svala vatten. Ja, det stämde, det var en riktig beach, med riktig sandstrand! Tvål och sen i igen. Vilken enkel mat som helst smakar efter 15 km i benen och ett fjälldopp gudomligt. Även om det ikväll blev frystorkat. Vad som då väntade under morgonen anar jag föga. Fjällprat med medvandrare under kvällen i den rätt dunkla stugan utan el, med gluggar till fönster.

Senare längs vägen, i en stuga mer i mitt storleksideal, Vistas med 30 bäddar, blir jag inspirerad av mötet med pappan och de två tonåriga tjejerna, som tycktes vana vandrare. Vilken härlig stämning! Vilket härligt sätt att umgås med sina nästan vuxna barn. Det vill jag också göra, men gärna i tält. Över huvud taget är fjällvandring något för den som vill bygga kvalitet i sina nära relationer. Naturens rogivande verkan. Tid för samtal. Samarbete och fysisk utmaningar. Att se hur mycket man orkar. Ta med dem till fjällen, en och en, och gör en relationsinvestering för framtiden! Eller varför inte ta hela tjocka släkten till STF:s enligt mig tjusigaste ställe, Saltoluokta fjällstation (bilden) Rekommenderas å det varmaste.

Med stärkta muskler och berikad av möten drar jag vidare mot lyckan vid regnbågens fot.

Skogsliv vid... 2

Jag inser att jag inte har inte någon länk till den man som givit delar av namnet på denna blogg, nämligen herr Thoreau. Något om denne naturfilosof ges här från Köpstoppsbloggen. Tack, Anki!

Henry David Thoreau

Tidigare inlägga på samma tema: Skogsliv vid...

Jokkar, röding och rosenrot

Fjälltrav

Bron över den smala ravinen var hjälpligt lagad. Nedanför brusade forsen i virvlande strömmar. Jag tittade rakt fram. För säkerhets skull. Och där på andra sidan fanns ju en stig, och där ett röse! Detta skulle gå utmärkt, för solen sken och himlen var blå.

Det är när man lämnar allfartsvägen Kungsleden som fjällvandring får en annan karaktär! Följa spänger och röda kryss går bra men det är också roligt att läsa karta. Gå på skrå med tung ryggsäck. Överraskas av rara örter i sippringsvattnet från bergväggen. Och glädjas över ännu en hög av stenar i fjärran, ett röse, när stigen ibland förvinner helt.

Vägen gick från Singi på nämnda huvudled till lite mindre kända Hukejaure i väster, längs en glest prickad led på kartan, det vill säga föreslagen vandringsväg men utan underhåll av leden. Det var verkligen den bästa av alla sju vandringsdagar i årets fjällvecka. Höjdpunkten på dagen var lunchen uppe vid en av passets flera mindre sjöar, där vi lite överraskande såg ett tältande scoutgäng på andra sidan. I alla fall såg vi många blå skjortor, men vi vinkade bara på håll. I bergväggen bakom oss glänste bräckor och trav i kapp. Vattenspegeln i den lilla källsjön låg blank. Varma koppen smakade förträffligt och så även gahko, de samisk-inspirerade glödkakorna, bakta i Alesjaure. Och så var ju värsta stigningen för dagen nu avklarad!

Neasketvaggi, en lyckosam dalgång

Vandringen fortsätter på okända stigar...