Långsamhetens lov

Nu blir nog doktorn arg.

Jag har inte bara gått runt kvarteret på min opererade tå, som hon sa att jag fick. Nej, när solen sprack igenom molnen och sken på nyfallen snö i veckan var jag äntligen ute och gick igen. En halvtimme. I långsamt tempo. Så långsamt att jag kunde känna tån böjas i leden. Bara lite aj. Men också tillräckligt närvarande att jag hann se barnens leenden i pulkan där de drogs av mamma på gångvägen. Jag hörde minusgraderna knarra under skosulorna. Välkomna nordan mot kinderna. Följa en snöflingas sakta singlande till marken.

Är det inte en pepparkaksgumma som hänger där i eken?

Äntligen få känna pulsen öka, få andas lite häftigare efter tio dagars stillasittande där uteluften fick begränsas till en stunds balkongsittande. Så futtigt. Att något så enkelt som en promenad kan vara så efterlängtat. Men som jag alltid hävdat: det enkla är nog så svårt att få till, men ohh så välgörande. En halvtimme om dan till folket vill jag ge alla i julklapp! Den enkla och lätt-tillgängliga vägen till hälsa!

Undersökningar har visat att även kultur förlänger livet och gör oss friska. Och ljus. Så tack då, Uppsala kommun, för Allt ljus på Uppsala, ljusspelet på centrala platser i stan under vår mörka november! Allra bäst var ljusshowen på slottsbacken! Kultur, ljus, frisk luft, lite motion (uppför backen!) och en spektakulär upplevelse. Och varma kläder så man kan se det hela utan att frysa! Ikväll, söndag, är det sista chansen! Men först fyrverkeriet! Man ur huse! Själv väljer jag att se det från mitt köksfönster, smuttandes på het glögg i nypan, nynnandes på Bereden väg och Hosianna från förmiddagens stämningsfulla upplevelse i Domkyrkan.

Att sjunga långsamhetens lov är också att äta lunch länge med en vän till samtalsämnen tar slut. Och att i advent får ta del av stim och stämning över en kopp fika med andra vänner inne på Saluhallen. Utan att shoppa på Köpfria dagen i lördags.

Kierkegaard och klimatet

Senaste besöket vid Kvarnbo gjordes på ett icke-klimatvänligt sätt.

Dubbelmoral, enligt Kierkegaard.

Läser vidare i boken om att leva innerligt av Ted Harris och Ann Lagerström och får från oväntat håll stöd i mitt klimatarbete:

"Varje val du gör, hur obetydligt det än är, avslöjar dig, anser Kierkegaard. - Alla dina val, allt du bestämt dig för att göra eller köpa, kan du använda för att analysera dig själv. Huset, bilen, möblerna - och matkassen."

Mitt jubel stiger. Jag har alltid tänkt att vi måste minska plastpåse-eländet och gör mitt bästa i det lilla. Då känns det skönt att få stöd av en känd filosof i mitt handlande! När jag väljer bort plasten så lever jag alltså innerligt?! Kierkegaard förklarar (i författarnas moderna tolkning av hans tankar) att en enkel, praktisk och oviktig handling som att köpa en plastpåse för en krona för några liter mjölk inte alls är oviktigt utan tvärtom "en tydlig. omisskänlig symbol för vår omedvetenhet och dubbelmoral".

"Om du var en verklig miljövän så skulle hela ditt liv genomsyras av vad miljökrisen innebär och hur du bidrar till den. Om du verkligen levde innerligt skulle varje steg du tog präglas av den insikten, och det skulle vara helt omöjligt för dig att fortsätta köpa plastpåsar. - Titta på dig själv, säger Sören, titta hur du lever!"

Så kanske kan man säga att jag lever innerligt, eller åtminstone tar klimatkrisen på innerligt allvar, när jag:

- väljer transport med två hjul i stället för fyra

- fyller tvätt-trumman så mycket det går, varje gång

- i affären och på nätet väljer långsiktig kvalitet före låga priser

- vurmar för klädbytardagar och fynd på Röda Korset

- stoppar den mat jag handlar i munnen, i stället för i, just det, plastpåsen. Läs mer

- under diskbänken låter lika söka lika, alltså plast ej i naturen (som nedan)

- hyllar kranvatten, tusen gånger billigare än bubbelvatten på flaska

Gör jag det då, Sören, lever innerligt?

Låt inte jorden bli en skräphög! Återvinn plasten. Naturen kan inte bryta ner den.

Lägg även metallen där den hör hemma! Och det är inte här!

Mer om boken här.

Tre kilo flora

Hägg Prunus padus

Tjugo års arbete är till ända. Upplands Flora är nu ute! En tegelsten är den, tre kilo, men ett måste för alla med ögon för den vilda växtligheten i Uppland. Senaste gången som Upplands flora har kartlagts var 1929! Mycket har hänt sedan dess! På Upplandsmuseet i lördags var det release-party med föredrag, mingel och ett första försiktigt bläddrande i praktverket. En kungsänglilja, Upplands landskapsblomma, har sina givna plats på framsidan. Och där finns även Lena Jonsells namn, som har varit huvudansvarig för detta projekt som alltså sträckt sig över två decennier!

Jag hade under studietiden insupit kunskap om den västerbottniska floran. En bra landsända att börja i om man som jag var helt grön (!) på detta med vilda växter. Men det var kärlek vid första ögonkastet, blommorna blev sedan dess min bana. När sedan flyttlasset gått söderut till Uppsala fanns det mycket att upptäcka bara jag gick ut genom dörren. Hela världen var ny, en massa nya växter fanns att bestämma! I lokaltidningen fick jag nys om detta floraprojekt.

Brudbröd, backklöver och korskovall.

Jag fick en egen ruta, 5x5 km stor var den, och i den skulle man täcka in så många miljöer som möjligt, i varje kvadrant, fjärdedel av denna ruta. Min ruta hette Eda och låg öster om Lagga i Uppsalas östra utkanter. Jag for ut själv, ibland i sällskap med mamma som botanisk fältassistent. Vi gick längs diken och bryn. Vi såg åkerkanter och skogar. Vi botaniserade i hagar och lövskogar. I handen hade jag ett finurligt fältprotkoll/krysslista där 1066 arter fick plats på en A4! Det kan bara göras om man har förkortningar, på latin! Underlättade fältarbetet men krävde då att man var en fena på latinet!

Bara då och aldrig senare har jag träffat på nonnean, Nonea versicolor, som växte i en åkerkant i min ruta. Jag läser i den nu utgivna floran att den är först publicerad för Uppland av "Wittrock 1878, i Uppsala och väster därom". Idag är den "sällsynt i Uppland som helhet, men vanligare i och omkring Uppsala stad. 32 kartblad, 44 kvadranter." Det sista betyder att växten har i inventeringen noterats i 32 kartblad av totalt 748. I 44 kvadranter av totalt 2742. Och så finns för nonnean en utbredningskarta, liksom för 1100 arter som presenteras i boken. Totalt finns 2800 arter beskrivna!

Guckusko, stoltast bland orkidéerna! Foto: Anders Östlin

Det blev tyvärr bara två fältsomrar för mig i det praktiska inventeringsarbetet inom Eda-rutan. Dessutom ett lärorikt inventeringsläger i trakten av nedre Dalälven sommaren 1993 (det är därför jag av misstag står som tillhörande Heby i inventerarlistan). Vi lämnade staden på slätten och sökte lyckan utomlands. När vi sedan återvände två år senare fick jag möjligheten att jobba med inmatning av fältdatata och fick då en intressant inblick i den entusiasm som fanns därute bland alla floraälskare!

Så gör som Elsie Johansson så vackert uppmanar oss i förordet till floran (och som Mora Aronsson citerade på lördagens release): "Det uppländska kulturlandskapet med sin artrika och lågmälda flora kan därför inte och bör inte heller betraktas och bedömas ovanifrån, det är ett närhetens landskap som allra bäst utforskas krypande på knä."

Och för att bevara alla dessa blomster in i framtiden så får vi följa Ebbe Zachrissons uppmaning också (han har varit flitig inventerare och har också suttit med i redaktionen): Slå en äng! Jag skriver mer om ängsskötsel här.

Ung poesi

Jag hade två unga töser hos mig över natten i lördags. Lek och stoj. Mat och tv. Men även lite kylskåpspoesi. Vilken talang, vilken språkkänsla hos några unga poeter!

"Jag hör god mäktig tystnad en dag!

hon och han hellre alltid en sol

fast skön och än gammal enda som

förlåt från miljön och snö?"

S, 7 år

"Arbeta för familjen

barn läser om naturen

en sommar tänker jag inte

vacker vilja efter kärlek till dig"

dikten ovan skriven innanför en ring av "vackra ord":

längtar-ljus-morgon-rätt-fundera-själ-himmel-tavla-vän-mjuk-viktig-lycklig-värld-känsla-dröm-älskar-miljon-unik-sakna

J, 9 år

Leva innerligt och modigt

"Valet i sig är avgörande för personlighetens innehåll, genom valet fördjupas hon, och när hon inte väljer, förtvinar hon."

(Sören Kierkegaard ur Antingen - eller)

Novembersnö

Att våga handla

"Det kan kännas som en inre suck det där inre ögonblicket då man efter många funderingar, ångest och kval äntligen bestämt sig: Okej, jag gör det, jag skiljer mig, jag byter jobb, jag flyttar, jag reser, jag berättar sanningen - JAG GÖR DET!

Sören Kierkegaard kallar det för språnget, och han föreställer sig det väldigt konkret. Där på klippkanten står en ensam människa, nedanför henne ett bråddjup av möjliga okända framtider. Hon står där och tvekar, ska hon eller ska hon inte?

Svag november-sol

Hon försöker räkna ut vad som är bäst: vara kvar på klippan i en otillfredsställande men trygg tillvaro eller bara ta ett steg rakt ut i det okända? Till slut når man en punkt, en skiljeväg, skriver Kierkegaard, där det inte går att spekulera längre, trots att man inte vet måste man bara följa sin starka innerliga impuls. Ett djupt andetag, knip om näsan - hoppa!"

Ur Ted Harris och Ann Lagerströms "Konsten att leva innerligt. Existensialism för den moderna människan."

Novembergrått

En annan aspekt av boken här.

Tack för boktipset, Thomas!

Kierkegaard är ju också lite av en huvudperson, eller ledmotiv i alla fall, i filmen Till det som är vackert. Trots dess mörker rekommenderas den varmt.

Före snön eller Innan snön kom

Brudbröd med frostnupna blad

Träd med långa skuggor

Vägren med orange käppar, redo att vägleda plogen

Kinder med röda köldrosor

Stolpar med långa skuggor

Barnvagnsbarn med dubbla filtar

Solen med knapp bärkraft över trädtopparna

Termometern med kvicksilver under nollstrecket

Fingrar med dubbla vantar

Däck med dubb, på både cykel och bil

Gräs med froststjärnor

Smultron med desamma

Huvud med mössa

Å med ishinna

Människor med långa skuggor

Åkrar med svart, plöjd jord

Träd med endast få gula löv på tunna grenar

Bilrutor med frostigt vitt glas

Mopedist med schal som vindskydd

Trädstammar med färger från solen

Buskar med med endast bären kvar. Vita, röda.

Eklöv med guldkant, liksom livet självt

För, trots allt, trotsar jag och några blommor kylan och blommar ändå: maskros i gult, lomme i vitt. Och jag i rött.

Sen kom snön och gömde allt...

Gömda oaser i stan

"Svenska Turistföreningen bildades den 27 februari 1885 i denna byggnad".

Det kändes nästan lite andäktigt att stå framför den blanka mässingskylten i den ståndsmässiga trapphallen. Som hängiven fjällvandrare och trogen STF-medlem slogs jag av tanken: Jaha, det var här det började en gång, här stod Sverige-turismens vagga! Och här står jag en Sverige-turist, 125 år senare! Platsen var i det Gamla Stadshotellet på Trädgårdsgatan. Och vad gömde sig bakom dörren till gården? Plötsligt öppnade sig en av dessa undangömda oaser i stadsmiljö. Gul fasad. Roströda dörrar och fönsterramar. Ett gammalt frukträd. Svart stilrent räcke. Stilrena utemöbler vid varje dörr på den längsgående balkongen utmed fasaden. Alla färger förstärkta i den låga novembersolen.

Plats för alla, ej några få.

Men den denna oas är för de exklusivt utvalda i bostadsrätts-föreningen. Inte för oss. Men det finns alternativ. Man kan hitta en stunds vila i oaser mitt i stan. Nästa gång du går mot Skytteanum, nerifrån ån, tag vänster före valvet, gå in genom smidesgrinden och vidare in genom Atterbomska huset: Välkommen till Skytteanska trädgården! Den är visserligen i privat ägo, men står oftast öppen dagtid för den som längtar efter en stunds ro. Så stig på, sätt dig på bänken under den märkligt formade hängbjörken, känn hur de nedhängade grenarna skyddar dig från alla yttre faror. Stressen rinner av. Visste du förresten att röda lador står kvar mitt i stan? Här i Skytteanska trädgården finns en.

Från gatsten och skyltfönster till pittoreska lador är steget kortare än du tror.

Möt också en av stans grövsta lindar. Ett imponerade stycke! Enligt uppgift 5,4 meter i omkrets och centrala Uppsalas största träd. Ståendes under denna har man en fantastiskt underperspektiv mot den ju ännu mer omfångsrika Domkyrkan som utgör en fond av trädgården. Visste du att denna lind en gång var en del av en rad med träd som gick från Islandsbron upp till Domkyrkan? Inne på gården på Västgöta nation står en annan grov lind, en del av samma allé. Lägg platserna utefter en linjal på kartan så får du se.

Förbi linden, på väg till kyrkan.

Samma undangömda andrum ett stenkast från stadens larm är Klara kyrka i centrala Stockholm. I stället för att trängas på ett matställe, sätt dig med medhavd matsäck på kyrkogården, lyss till pulsen på lagom avstånd. Följ guidegruppens spända koncentration på guiden. Lyssnar du noga kanske du hör musik strömma ut inifrån kyrkan. Gå innanför dörrarna, sätt dig ner och njut av körens stämmor.

När höstvindar viner söker jag mig till andra centrala andrum inomhus. Som Wayne's coffee i Forumgallerian utanför LundeQ. Den trygga närheten till böcker. Folk i rörelse. Musik från klädesaffär. Espressomaskinens väsande i kaffebaren. Tid för stillhet mitt i vimlet. Som en annan Owe Wikström på sitt Fågelsången i stan sitter jag där och skriver. Med penna och papper. Jag tror jag delar hans syn på dessa platser som källa till stor inspiration. Många är de rader han skrivit utifrån café-horisonter i världen. Är det här jag ska bli författare?

Trots samma intensiva närhet till böcker har inte Stadsbiblioteket samma effekt på mig. Men jag drar mig nästan alltid helst dit när jag rör mig i stan. Jo, cafét där, Kardemumma, kan ha nästan samma verkan som platsen i gallerian. Ett härligt utbud bakom disken, Krav!, och ett lagom surr av latte-njutande cafégäster.

Bli vän med hängbjörken i Skytteanska.

Och Domkyrkan känner du väl redan?