http://vildvittransblog.blogspot.com/ Skogsliv vid Lommaren – betraktelser: maj 2011

måndag 30 maj 2011

Öppna ögonen!



Sopor, sopor, sopor i en salig blandning, som på turistorterna...


Tack P1 och programmet Kaliber för att ni sätter turismindustrin under luppen, och i synnerhet baksidorna av All-inclusive-resorna!

Oskäligt låga löner för personal.
Helt orimliga arbetstider.
Buffémat där hälften går direkt i soporna från gästernas tallrikar.
Dubbla mängden sopor.
Fasaden visar upp en miljöpolicy, baksidan visar en annan, där alla sopor blandas, även på hotell som fått guldmedalj för deras miljöarbete.
Granskning och kontrollsystem, vars representanter aldrig kommer oanmälda.
Brott mot de mänskliga rättigheterna.

Innan DU åker på All-inclusive-semester (nästa gång) rekommenderar jag att du läser:
Jennie Dielemans Välkommen till Paradiset

och att du lyssnar på:


söndag 29 maj 2011

Livet som en dikt, eller dikten är livet



"Det finns människor som är poeter utan att ha skrivit en rad, och det finns människor som ger ut lovprisade diktsamlingar utan att vara poeter. -

- Att vara poet är att stå vidöppen i världen. Det är en kompromisslös sårbarhet, ett behov som inte är förhandlingsbart av att se tingen och orden sådana de är. -

-Ofta leder det till att man skriver, men det kan lika gärna leda till tystnad. Det finns poeter som tar hand om växter, djur eller hus exakt så som andra poeter tar hand om orden, med samma sinnliga och hängivna omsorg. -

-Jag skriver för att vidga tillvarons gränser och överskrida dem. Det låter stort, men det är inte svårare än att leva.

Vissa dagar när jag ser mig omkring finns det dikt överallt.

Bilarnas ljus längs motorvägen är dikt. Himlen ovanför de hårda hustaken är dikt. Blicken i en främlings öga, träden som vibrerar....

- Den finns överallt. - Där, där, där. I mellanrummen mellan bokstäverna och orden, bortom dem."

Orden är Maria Kuchens i den lilla boken Själens rum i vardagen (Bokförlaget DN, 2002). Precis så är det ju, jag delar hennes världsuppfattning: dikten finns överallt!

Jag går ut i världen för att möta den. Det finns ju mer och mindre tydlig dikt där ute.
Blommande syrener är ju självklart dikt.
Ett solregn likaså
Och tornseglarnas svirrande flykt i skyn.
Gråsparven som dricker ur en vattenpöl, den med.
Men en väsande trimmer på grusplanen, det blir också dikt
Bilarnas brus på grusvägen blir dikt.
Planets flykt mot blå sommarhimmel blir dikt.
Kommungubbarnas hamrande med stängselstolp ner i backen
Att läsa ett färskt nummer av tidningen Turist.
Språket i P1.
Varje svajande grässtrå.
Och Hågadalen, den är enda stor dikt, hela den!
För det är ju som Maria Kuchen skriver: ”Jag behöver inte göra dikten, det är bara att se den. Den finns överallt.”

Men hur jag än vrider och vänder på Stenhagens centrum så ser jag ingen dikt.

onsdag 25 maj 2011

Kär återförening



Jag hade det på känn. Vår svarta kattflicka Rex är tillbaka och hon hade, precis som jag känt på mig, blivit instängd. Hon har en nyfiken läggning och därför var min första tanke att hon blivit instängd i någon grannes förråd. Men inget napp efter förfrågan.

Så i lördags, efter tre veckors bortovaro, ringde grannen på och berättade att hon hade hört en katt jama uppe i taket till ett gammalt vagnslider som står i vårt område (en byggnad där bilar kan stå under, och förr var förvaring till jordbruksmaskiner). I en liten springa i taket kunde vi faktiskt se henne och t o m peta in mat och vatten, men hur skulle vi komma in?


Här kunde vi se henne, sätta in mat och höra hennes: Hjälp mig ut!


Hennes jamanden var hjärtskärade, minst sagt.


Senare på kvällen granskade vi detta inne/utetak ordentligt och såg en lucka som kunde tryckas upp och lyftas bort. Och till den öppningen kom vår lilla Rex, dammig och lite tunn, men vid full vigör.


Glädjen var stor. Hon var mest törstig, och lite vinglig kanske när vi tagit in henne. Hon jamade mycket första natten, men nu tycks hon återställd.

Hur hon kommit in utan att ha kunna komma ut vet vi inte, men vi misstänker att det kan ha skett i samband med liten loppis som de ibland håller i byggnaden. Men det finns andra hål i huset som en katt lätt kan gå in i..., men det kanske inte står i förbindelse med taket.

Hur hon fått i sig vatten vet vi ej.
Jag misstänker att hon varit inne i denna byggnad under alla den tid hon varit borta. Sorkar kan hon säkert ha fångat, men vatten? Inte har det ju regnat så mycket på sista tiden precis...



Men nu är vår kattflicka tillbaka, med hög svansföring och sin krokiga yttersta svansled och allt, och vi är glada.

tisdag 17 maj 2011

Grova aspar och andra upptäckter i Aspbo


Göken gal
Lommen ropade
Taltrasten pratade
Häggen blommade


Första midsommarblomstret blommade
Bergssloken sköra ax beundrades
Blodrot blommade
Upplandsledssträcka österut, dock utan charm
Myggen vaknat!
Boplatsen från förr fascinerade
Droppar droppade
Bygdens unga eldsugna och ljudliga
Tält flyttades till mindre ljudlig plats
Vedförråd välfyllt



Vacker grillplats
Smakrik middag


Tillbehör att njuta av
Även granskott, syrligt välsmakande
Stordammens vatten lockade
Troget Trangia gav värme
Elden brann
Glöden glödde
Regndroppar föll på tältduken
Tältet utgjorde nattskydd



Smultronstället Aspbo fick Väl godkänt!

onsdag 4 maj 2011

Bevingad raritet



Den där nunneörten som jag inventerar är lite speciell, läs mer här. Och då menar jag inte den Uppsala-baserade gula sibiriska nunneörten som just nu dominerar vissa tomter i stadsmiljön.


Här handlar det om stor nunneört och möjligtvis också sloknunneört, två lila-blommande arter som trivs på mullrik mark, ute vid kusten. Den blommar tidigt och när den väl satt frukt vissnar växten snabbt ner och syns inte mer i det uppväxande gräset.



Mnemosyne-fjäril. Foto: Anders Östlin.


Men knutet till denna nunneört finns en sällsynt fjäril, Mnemosynefjärilen, vars larver lever av nunneörten. Och eftersom Östhammarstrakten tillhör en av de få områden i Sverige som fjärilen finns i är det viktigt att se till att nunneörten trivs där. Den vuxna fjärilen flyger i några veckor i juni. Den är makalöst vacker att skåda, med stora vingar seglar den någon meter över marken, rätt oskygg. En syn att beundra! Men en starkt hotad fjäril. Så hur göra?
Är det bäst med bete på markerna? Sent? Tidigt?
Eller ska man sköta marken med slåtter?
Eller göra ingenting? Låta naturen ha sin gång.

Om detta handlar forskningen som jag ägnat mig åt några dagar i maj varje år sedan sex år tillbaka:


Forskning pågår på Brudskäret, en pärla på Söderön, Östhammar. Foto: Anders Östlin

Och så när jag räknat varenda nunneört så blir det fika- och fotopaus! Jag älskar knoppar, skönheten före! Och en särskild favorit i dessa marker är storrams, vars knopp är klart grym:



Storrams Polygonatum multiflorum



... och några dagar senare...




Ekens lövsprickning är också helt fantasisk. Om man tar sig tid att titta på den. På den och allt annat just nu: upptäck den spirande försommarens mirakel i det lilla!


"Se hur askträden knoppas
Se hur eken får blad
En bukett ska ja plocka för å göra dig glad
Det ska lysa å dofta i din sovkammare
Just där gullvivan blommar får du ro i din själ"




(Rogefeldt/Rickfors)




Ja, gullvivan blommade också på Brudskäret (karta). Och ja, jag hann få ro i själen. Men, jag glömde plocka en bukett. Ny chans ges dock i morgon, ut igen för andra nunneörtsundersökningar.