http://vildvittransblog.blogspot.com/ Skogsliv vid Lommaren – betraktelser: 2012

söndag 23 december 2012

God Jul... och God radio!





Den första radiopärlan kom till mig redan när jag låg i sängen. Tätt mörker ute men i hjärtat blir det ljust när jag vaknade till P1:s Tankar för dagen och fick lyssna till Tomas Sjödins underbara livsvisdomar. När han pratar blir jag lugn. Om jag nu vakande med julstress.

Men nej, mina julförberedelser detta år har inte kommit upp i en promille av den statistik som Jessika Gedin redovisade i fredagens program av Spanarna, hur mycket tid vi lägger på julklappsinköp, pynt mm. Jag har inte besökt ett enda varuhus och ett enda köpcentrum! Gabriella Ahlström pratade om att hitta det inre lugnet delvis med hjälp av andningen. Genom näsan. Med hjälp av en tejpbit! För munnen. Testa! Undrar hur jag såg ut där bredvid dammsugaren på mage på golvet och dammsög under soffan och med en tejpbit över munnen??!  Och ja, jag gör städningen hellre själv! Jobbar hellre mindre, köper färre prylar, renoverar mer sällan än är välbetald och använder mig av rut-tjänster.



Från städning till köket! Det blir härligt mycket radio i julstöket! Jag tillbringar mycket tid och glädje i köket dagarna före jul. Och radio är då min vän och mitt sällskap. För den största glädjen är ju att ge! Och ger gör jag till jul mest av det jag skapar i köket, mindre av inslagna paket. Skickar i och för sig bara digitala julkort. Och de frusna fåglarna ute fick en del av mina torra brödkanter ute på vinterpromenaden.
Jag pryder utsidan av det nystädade kylsskåpet med så många positiva ord jag kan hitta i kylskåpspoesin:
kärlek, liv, bra, vacker, nära, lycklig, själ, öppen , sanning, hand....



Till Nordegren och Epstein om julmatens symbolik lagade jag årets Jansson, obligatorisk på mitt julbord! Prästens ord om julens budskap och kyrkans välkomnande fann hoppas jag kunde ge tröst och styrka åt många därute. Prestera mindre! Det räcker med att bara vara tillsammans. Och om man inte har någon, gå till Upplands Nation och dela gemenskapen där med andra. Gratis!

Kanske lite sent att ge julklappstips så här i elfte timmen (och vem har egentligen tid att läsa bloggar den 23 december?). Jag har läst ovanligt många fackböcker och självbiografier i år. De bästa har varit, bl a:

Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar
Jonathan Safron Foer: Äta djur
Henrik Berggren: Underbara dagar framför oss - berättelsen om Palme. Ska bänka mig i jul till tv-serien.
Isabella Lövin: Tyst hav
Rachel Carson: Tyst vår. Skriver om dessa två böcker på bloggen.
Michael Moore: Stupid White Men (efter att ha läst den skakar jag än mer på huvudet över vansinnet i väster och deras inställning till vapen!, är de inte pro-life??, då ska väl inte människor mördas?)

Fler hårda julklappstips i Plånboken 

Så till lunch blev det härligt färgrik pastasås.


Och inget djur hade fått sätta livet till eller plågats för den matens skull! Det ska bli min ledstjärna 2013 och framåt!

På dan före dopparedan vaknar jag tidigt och slår på radion och vaggas stilla i halvsömnen till den ljuvaste av julkanal: Andliga sånger. I P1 förstås.

Nu är det inte långt kvar tills denna ska smakas på...

Som kontrast till andliga sånger. Jag gillar generellt inte amerikansk smörig julmusik, men en sång tycker jag i alla fall mycket om, jag hör den sällan i Sverige (och jag har ändå varit på tre julkonserter i år!), det är Nat King Coles ljuva stämma i The Christmas Song. Lyssna och njut.

Så jag pysslar, gör det sista före julens ankomst, hyllar det stora miraklet i det lilla livet och ja, jag instämmer  i Tomas Sjödins ord: I allt jag gör är jag glad i mig själv - på nåt vis!



söndag 16 december 2012

I Shere Kahns rike


- Om vi möter en tiger så dra dig sakta bakåt och klättra upp i ett träd.

- Om vi möter en noshörning på öppen gräsmark, så spring bortåt i zick-zack.

- Om vi möter en björn, så måste vi hålla ihop.

Det var på allvar, det guiden sa. Rädslan, eller ska vi kalla det respekt, spred sig i gruppen. Morgondaggen droppade ännu från träden (jag såg inget som gick att klättra upp i ) men snart var värmen rätt tryckande där vi vandrade på led längs smala stigar genom omväxlande tät regnskog och högt elefantgräs. En guide med en enkel stav som enda vapen som ledde vägen. En annan guide längst bak som höll koll. Något om farliga vilda elefanter var det ingen som sa något om. Andra halvan av gruppen hade blivit uppjagade i ett rangligt utkikstorn, hörde vi sen, med en snabelprydd medlem av djungeläldsten Hathis flock nedanför. För oss räckte det med att träffa de tämjda elefanterna dagen därpå:

Show för turisterna, på kommando.
Foto: Britt Abrahmsén

Sista anhalten på vår resa var Chitwans nationalpark i södra Nepal. Vi åkte i enkel farkost över floden i  morgonljuset. Och vandrade sedan till fots under en dag i detta världsarv. Det dröjde inte länge förrän djuren som lever här gav sig till känna. Men de flesta var i form av spår. Man både ville och ville inte möta något med  guidens inledande ord i tankarna. Så det räckte alldeles utmärkt med att först få se tigerspillning på vägen, ja det var inte särskilt färskt heller, men i alla fall. Jag hade gärna Shere Kahn och hans mindre vänliga kompisar på avstånd. Klösmarkeringar på träd hittade vi också. Och där i sanden vid flodbädden såg vi också de imponerande fotavtrycken av hans tass. Med tanke på tigerns hotstatus var det ju formidabelt bara att ha sett spår!

" I was here". /Shere Kahn

Langurer hoppade i träden. Men kung Louie höll sig undan.

- Gå inte som noshörningar!, sa guiden, så skrämmer vi inte bort djuren. Så vi böjde oss och traskade vidare genom den täta vegetationen. Viskade om vi behövde prata med varandra. Och där i en öppning såg vi en flock med rådjur, både spotted deer och barking deer.

Dragon tree med dess vassa spetsar kände vi på. Beundrade Silk cotten tree med dess fascinerande socklar. Fotade de röda stora Red cotton bugs. Om de kittlade dödsskönt i kistan tog vi inte reda på. I stället smakade vi på kinesiska dadlar. Luktade på en släkting till malörten. Fascinerades av Siberian duck, eller Loving bird, och parets starka kärleksband  till varann. Skrattade åt langurernas framfart. Kungsfiskare, svart ibis och örn, art okänd, kunde vi också få in i kikarsiktet.

Och så plötsligt steg stämningen rejält när vi på håll hörde en björn ryta. Det lät nära. Men guiden sa att björn den kan ha varit 500 meter bort. Vi tvivlade. Guideboken sa att björn kunde höras på 100 meters avstånd... Till vår stora lättnad hördes inget knakande i buskarna. Och vi vandrade vidare utan att ha stiftat bekantskap med Baloo. Han var nöjd med livet, utan vår närvaro.

När vi hade svettats i värmen, druckit litervis med vatten, och gått som det kändes flera kilometer i öppet gräslandskap längs en väg började vi bli lite trötta och missmodiga. Då kom belöningen. På betryggande avstånd (för alla utom Hanna, som klättrade upp i ett träd) kunde vi till sist spana in tre noshörningar. Gruppen slog sig ner i gräset med kikare och kameror i högsta hugg.  Jag hade guidens inledande varningar i huvudet, och undrade liksom Hanna varför vi var tvungna att stanna så länge. Nu hade vi ju sett dem. Men djuren stod kvar där borta och betade stilla invid en lerig sjö.

Min kameralins räckte bara till att få fokus på noshörningsskådare.

Innan vi åkte över floden igen tillbaka fick vi se ännu en noshörning som vadade över floden. Så rätt nöjda pustade vi sen ut och svalkade oss med Gurkha-ölen vid solnedgången.


Tre Mowglis förda till människobyn, i säkerhet. Gunvor, Sissel, Håkan.

Foto: Gunvor Lindahl

Efter äventyren i världsarvet Chitwan återvände vi till sist till det nu välbekanta världsarvet Durbar Square i Bhaktapur och vårt Shiva Guest House, "A Home Away from Home" mitt bland turiststråken och nepalesiska försäljare. Tre veckor av otroliga och oförglömliga upplevelser var till ända.

Vår utsikt från kaffebänken på Shiva mot "världen" på Durbar Square...


onsdag 12 december 2012

Vinterglädje




Mycket har säkert redan sagts i "bloggosfären" och på övrig plats på nätet om Snön!

Jag säger bara: vackert!

OK, jag pendlar inte. Har inte bil. Så jag förstår mångas frustration på onsdagen i förra veckan i Östra Svealand. SMHI utfärdar en klass 2-varning, men vad innebär det då att ta denna varning på allvar? Var är det personliga ansvaret? Som en insändare i Upsala Nya Tidning skrev på lördagen: "Kan man till exempel, som en moderatpolitiker beskrev, realistiskt arbeta till 17.20 en klass2-dag och ändå räkna med att kunna laga middag till familjen."

Jag håller med insändaren (och även en lyssnare i dagens Ring P1) och förordar den amerikanska modellen, att arbetsgivare drar ner verksamheten till ett minimum på dagar som dessa, och ja, att faktiskt skolor stängs.  Allt med säkerheten som första prio. I mitten på 80-talet när jag bodde i landet i väster fnös jag föraktfullt åt denna lösning på en vädersituation. Men kanske är nu ovädrena i Sverige kraftfullare, i kaliber med de som då kunde drabba den nordamerikanska östkusten? Eller så är det helt enkelt trafikmängden som ökat så mycket att räls och väg inte kan svälja allt under kaotiska snödagar. Än mindre att röja.

Nej, fram med pulka, skida och lekglädje nästa dag det blir klass2-varning! Omvandla frustration till en riktig kvalitetsdag med barnen och stanna hemma!







Mitt Kvarnbo har bäddat in sig i vitt bolster. Andra årstider härifrån.  

tisdag 11 december 2012

Vandra, vandra - det är toppen!




Vi vandrade uppför.

Och nedför.

Vi vandrade genom rhododendron-skog.



Och under grova, ståtliga himalayatallar.

Vi vandrade genom byar.



Vi hälsade på de välklädda skolbarnen på väg till skolan.



Vi besökte skolor.

Vi böjde oss ner i beundran över främmande örter.



Vi pustade vid buddistiska tempel.

Och vilade under blommande körsbärsträd.

Och kanske sov en skvätt med huvudet mot ryggsäcken.

Vi beundrade terassodlingarna med allehanda grödor. Inte alltid lätt att veta vad det var.

Men ibland var det lätt: pumpor!

Vi hälsade på getter och kossor.

Vi njöt av luften och utsikten mot 8000-meterstopparna.



Vi peppades av Mukesh och Ang Dawa: Jam, jam! Bistare! Bistare!

Vår sherpa!

Vi kämpade med krånglande magar. Och förkylningar, ömmande knän och matförgiftning mm.

Vi utmanade vår rädsla över gungande hängbroar.


Vi svettades om dagen.

Och frös om natten. Mössor och vantar på! Och förhoppningsvis en bra sovsäck.



Vi värmde oss vid elden...

...och kanske vid varandra.

Vi blev väl mottagna av byarna.

Vi underhölls av deras dans och musik.

Vi försökte konversera på nepalesiska med vår värdinna.



Vi lekte, utan att behöva kämpa med språket, med barnen.

Vi blev mer än väl servade med mat och omsorg.



Vi packade våra dagsryggsäckar medan bärarna tog de tunga: hjältarna!



Vi drack kokat vatten, eller vatten med reningstablett som gav det klorsmak

Vi njöt av solens upp- och nedgångar.



Men vi såg också skräpet. Och fattigdomen. Värst var det i städerna.



Nepal är vackert, men fattigt. Här finns mycket att göra för att hjälpa det nepalesiska folket.


fredag 7 december 2012

Äntligen - till fots i Himalaya!



Och så äntligen! Efter trängseln i gränderna i Bhaktapur och efter över elva timmars vådlig bussfärd på snirkliga vägar med ständigt underhållsbehov längs branterna: äntligen vandring! Våra guider hade nog börjat känna sig stressade när timmarna gick, bussen stretade på, och solens bana över himlen var snart all. När vi hade lastat av allt och letat upp pannlampan och våra åtta unga bärare hade fördelat våra tunga ryggsäckar på sina ryggar, själva bar vi dagsryggsäckar, var det mörkt. Men tillräckligt ljust ändå för att vi skulle se ordentligt när vi gungade över hängbron över floden Kali Gandaki Nadi vid starten i Galeshwar.


Grodorna ackompanjerade ljudligt vår mörka vandring uppför längs branten. Det var kanske tur att det hunnit bli mörkt. För då såg vi inte den brant vi skulle ta oss uppför. Vi såg ju bara ljuskäglan och möjligtvis fotsulorna på den som gick framför oss. Och så möjligtvis en och annan rar himalayisk ört. Jag njöt. Mina ben var pigga och väldigt vandringssugna. Starten gick på 900 meters höjd. Senare skulle nog benen få höjdkänningar! Sista höjdmetrarna före 3300 meter över havet ett antal dagar senare var de tunga som bly! Många steg uppför mot byn vi skulle bo i, Banshkarka, 1526 m ö h underlättades av de otaliga stenlagda trappor som vandringsleder här ofta består av. Vilket slit! Vilken hantverksskicklighet!

När vi ställde oss att vila och hämta andan för att samla ihop gruppen på över 15 personer tittade vi bakåt och njöt av de fantastiska ljusen längs sluttningarna. Hela dalen glimrade i mörkret. Kanske extra mycket just nu efter som vi var mitt i en festival. Tagetesblommor prydde både hus, människor och hundar (!) och små ljuslågor brann överallt vid husen.

Vi fick alla en krans av tagetesblom...

Det var ju detta som jag väntat på och längtat till! Att få vandra på helt ny mark, långt bort från de välbekanta svenska fjällen och få nya perspektiv långt hemifrån. Och då lägga ribban högt: Himalaya skulle det vara! Och här var vi nu. Och ingen kunde vara i tryggare händer än vi. Trots mörket och allt det okända. Mukesh och Ang Dawa var våra trogna guider. Med en sherpa som Ang Dawa i gruppen, med tre topp-bestigningar av världens tak på meritlistan, fanns ingen anledning till oro under denna nio dagars vandring i västra kanten av Annapurna-massivet.


Det var säkert inte meningen att inledningen på äventyret skulle göras med pannlampa, men jag tyckte upplevelsen var helt fantastisk! Vädret var varmt och jag gick i bara kortärmat. Vi skulle senare behöva sätta på oss betydligt fler lager när mörkret föll, ja allt vi hade av varma kläder kom till användning! Efter dryga två timmar nådde vi byn. I dess samlingssal fick vi efterlängtad mat, det blev nog ännu ett mål av den nu välbekanta nepalesiska nationalrätten dalbat, och blev sedan bli fördelade i byn på små rum hos familjer.


Och vilket rum sen! Så ombonat mitt i det enkla! Bara den stora väckarklockan tickade ljudligt. Nej , där prasslade det till visst, och något sprang över täcket! Sen prasslade det i skåpet länge. Vi delade gärna  rum med en mus. Den höjde bara mysfaktorn!


För att morgonen därpå få vakna och se hur det såg ut egentligen! Där var första 8000-meters toppen! I morgonljus. Vi gav presenter till kvinnan och barnen i huset och sen gav vi oss iväg. 

onsdag 5 december 2012

Ordnat kaos


Vi lämnade det välordnade, välstädade Sverige och landade i det myllrande nepalesiska livet som levdes en dag i taget. Där varje handling handlade om att överleva. Där människors hantverk utfördes direkt på gatan. Där färgerna blixtrade och människorna utförde sitt jobb mitt i kaoset, som vi såg på det. Men de hade ändå  plats för ett leende. Ett för varje turist som ödmjukt närmade sig med ett försiktigt Navaste....

Vi klev över smedjor.
Vi beundrade skräddarens färdighet vid symaskinen där han satt i mörkret i sin ateljé.
Och cyklar behöver lagas även i Bkaktapur, där vi inledde vår resa.


Kvinnorna, och en och annan man, vände på risskörden om och om igen så att det så livsviktiga riset skulle torka och kunna tas tillvara.


Försäljare, försäljare, försäljare. Räcker kunderna till alla som ville sälja?


Hur har de fått tag på färgen till garnen? Och alla tyger! Kvinnor stickar. Kvinnor väver. Och färgerna de bär lyser starkt över hela landet!  Mirakulöst tycks inte vägdammet lägga sig på deras kläder. Mitt i röran, mitt bland djuren. Ständigt lika vackra!


Transportmedel: cykel. Som cyklande Uppsalabo får jag en och annan tankeställare...
Och där får någon håret klippt.


 Vi följde på avstånd kvinnornas tvätt vid den gemensamma kranen. Att göra vardagens sysslor till en glad pratstund. Med skratt.

Fröer, gryner, böner, ärter - allt bjuds ut längs gränderna i Bhaktapur.
I ett hörn står plåtslagaren.
På nästa torg produceras tusentals krukor som torkar i solen.


Skoputsaren strävar på.
Likaså skomakaren i på en annan gatstump.
Och bagaren har kunder.
Och så plötsligt en stor folksamling nere vid floden. En man ligger död. Ett ljus tänds på alla sidor om liket. Änkan gråter högljutt. Vi drar oss diskret undan ceremonin. Hinduerna bränner sina döda.


Motorcyklarna tutar. Där springer en get hastigt undan. Och där vid kanten står en ko och betar på en gräsplätt. Och så hundarna! Överallt. De tar över staden på natten med deras gläfsande och i kampen om något ätbart bland soporna. Bara en katt ser vi, i band. Men desto fler höns. Och en hel del tuppar.

Hur säger man kuckeliku på nepalesiska?

måndag 3 december 2012

Pokhara, en lördag i november



Två barn utanför butik leker med små gosedjur. Dricker ur tetra från butiken. Flip flops utanför mattan de sitter på. Ettåring och fyra (?)åring. Mickey Mouse. 

Mopeder smattrar. Turister strosar. Amerikaner pratar högt på cafét, med kameror över axeln. På sjön far båtar fram långsamt. Var är resten av Nepals sjöar? Män står och sitter i skuggan av de stora träden. Ncell-reklam i lila som en sockel under. Barn skriker. Västerländsk tjej (Australien?) frågar Sissel om boken hon läser. Organic café. Drivs av västerländska. Många turistskyltar på engelska. Bromsar gnisslar. Ovanligt moln. Dammiga löv. Taxiförare väntar på kunder. Frågar turister: - Vill du åka?

Nu rullar storasyster ihop mattan prydligt. Australiensiskan har nu börjat prata med amerikanska paret. En härva av eltrådar ovanför elstolpen. Nepalesiska barn på cykel. Vackra nepalesiska kvinnliga dräkter. Annie berättar om händelser hemma i ett sms. 

                           


Vandringen var huvudnumret på vår resa. Då var vyerna betydligt bredare, och turisterna färre än vid cafébordet i turistiga Pokhara.

Stay tuned.