Skogsliv vid Lommaren – betraktelser: augusti 2012

söndag 26 augusti 2012

Norge - selvfølgelig!

Vi lämnade fjällens bistra klimat och tog hyrbilen till sol, värme och sandstränder - norr om polcirkeln, i Norge.

Mo i Rana var närmaste stad men vi drog bara snabbt igenom på jakt efter vyerna och havet. Mot Helgelandskusten. Kuststräckan med de spektakulära scenerierna - eller är inte hela vårt västra grannland det? Med tunnlar genom berget. Bilfärjor. Och vackra broar. Infrastruktur är mer än bara att bygga väg här!

Första norska fikat intogs på en klippa vid Stigfjorden med utsikt mot branta, spetsiga öar. Vi tänkte på Klara som paddlat förbi här på hennes expedition. Och så väckte ön Lovunds triangulära profil marinbiologiska studentminnen från en svunnen tid.

Svartisens nationalpark med imponerande glaciärtungor var aldrig långt bort längs vår färd. Vid hytten vi övernattade i i Holand kunde turister ta färjan över fjorden, stiga i land och t o m känna på glaciärisen, enligt guiden på turistbyrån intill. Med högsommarvärme kändes det otroligt att den stora mäktiga isen var så nära! Men vårt resschema tillät inte några glaciär- eller vandringsäventyr i någon större skala. Vi hade redan vandrat färdigt, i de svenska fjällen.

Krypljung - perfekt för sittunderlag vid fikat!

Mycket norskt hann vi ändå se under våra tre dagar i hytte- och oljeland. Vi badade i en underbar, och folktom, sandstrand i Örnäs i strålande väder. Bara ett par fotspår i sanden avslöjade att det eventuellt funnits en ännu tidigare badare där. Snart sopade tidvattnets vågor igen även våra barfotaspår.

Men de norska reseminnena från Helgelandskusten sopas inte igen i första taget. De betande fåren som stilla vilade mitt i vägen. Tältplatsen vid tunnelmynningen i Vassbotnfjell. Och att åka E6-an över kalfjället, det var dejligt!

Tältare vid Vassbotnfjell

onsdag 22 augusti 2012

Vandringens vedermödor... eller vällust

I en krok i taket hänger en blå plasthink. Längst ner på hinken går en slang ut. Slangen ansluter till ett duschmunstycke. Reglaget har två lägen - av och på. Det är det enda vi kan reglera på inomhusduschen i Viterskalets stuga. Där finns till och med våtrumsgolv. Vattnets temperatur beror på hur vi blandar det vatten som kokat på gasspisen och glaciärvatten från jokken utanför dörren.Efter en dags ibland tung vandring är jag van vid att svalka och tvätta mig i en strömmande jokk, en fjällsjö eller kanske en naturlig dusch direkt från klippan, som den i Syterstugan. Viterskalets ljumma vatten är en en riktig höjdare!

Inte bara SJ var sena i år, inför årets vandring. Snösmältningen var tre veckor sen, sa man. Vi vandrade mellan Ammarnäs och Hemavan de sista dagarna i juli men på fjället rådde vår. Lövsprickning. Vattenfyllda sluttningar. Svåra vad på platser där man normalt, enligt kännarna, kunnat gå torrskodd över med lågskor. Jokkarna tog dessutom nya fåror där vi gick i dalen mellan Nord- och Sytsyterstopparna. Så vi behövde inte vara törstiga särskilt länge! Och faktiskt - trots den vattenmättade marken och kluriga vad, torra fötter i kängorna! Den sena våren gjorde också att blomprakten blev mitt i prick. Se tidigare inlägg.

Regnet ja, det brukar ju regna i fjällen. Så även denna gång. De första dropparna kände vi när vi pustat ut efter första dagens vandring vid Aigertstugan. Vi gick inte ens in i stugan, då kanske vi hade börjat vackla - för vi skulle ju tälta! Stugor är för veklingar - eller? Vi fortsatte en bit uppför sluttningen och slog ner tältpinnarna invid en jokk, en plats som tidigare tältare använt. På gott och ont. Regndropparna tilltog i styrka så vi åt i tältet. Smatter på tältduken. Vi ligger djupt nedkrupna i sovsäckarna. Maten är uppäten och disken avklarad i rinnande fjällvatten. Krypa ut för tandborstning? Äsch - det hoppar vi över! Klockan var väl inte mer än sju. Men vi somnade. Och sov i tolv timmar. Regnsmatter mot tältduk, trötta ben, frisk luft - se där mirakelkuren för sömnlösa!

Vid nästa tältplats sken solen vid den underbara forsen, men vi fick vi äta inne i tältet igen i alla fall! "Fjällplåga" nummer 2: myggen! Och de var många. Myggnätet som jag burit med mig varje år utan att använda kom nu väl till pass. Men det är svårt att dricka kaffe med myggnät över huvudet. Och svårt att ta kort! Nere i forsen kom de inte åt mig. de små liven, men badet i forsen var kort. Men så uppfriskande!

Regn, mygg. Vid Servestugan efter natt i mygglandet åt vi vår gröt inomhus. Och efter natt i Tärnastugan påföljande dag tog vi båten längs medsjön istället för att vandra en mil med fjällbjörkskog. Och mygg. Den berömda skärgården med de vackra broarna vid södra änden av sjön såg vi ju ändå. Ryktet höll - det var vackert! Lunchen blev lång och njutbar.

Belöningen efter den branta stigningen sen, då vi räknar till 100 och sedan vilar - det går lättare då, blev utsikten. Skärgården från ovan. Och vandringen fram till till Syterstugan blev en kort barnlek. Härligt. Öl, sol och klar sikt mot Norra Sytertoppen, över 1700 m ö h, på stugterassen gjorde stunden där till en av de bästa som Vindelfjällen kunde erbjuda. Vila. Läsa. Snacka fjällsnack med andra vandrare, de vi såg varje dag - de flesta gick ju samma sträcka på samma tid som vi. Blev nästan lite lägerkänsla detta att träffa samma människor varje kväll under enkla boendeformer. Byter man inte böcker med varann så byter man fjällerfarenheter.

Tyst sällskap på avstånd på vandringen var renarna. Till skillnad från fjolårets lämmelår, de små gnagarnas tjattrande roade oss då , i år lyste de med sin frånvaro, så kom det från renarna bara en och annan klämtande skälla när vi mötte dem i Syterpasset. Och helt tyst står fjällsippan där och bara är. Vi kom mitt i blomningen!

Dimma, regn och några solglimtar i svenska fjällen. Vi drog till nordligare breddgrader, norr om polcirkeln, till Golfströmmens högsommarklimat vid norska kusten!

tisdag 7 augusti 2012

Okuvlig tapperhet i en fientlig yttervärld

Mossljung - som små klockor

"Också den som eljest inte har ögon för blommor brukar fängslas av dem han möter i fjällen. Han stannar nästan alltid första gången han får syn på en isranunkel eller en tuva blommande lappljung. De tjusar honom med det nyas och okändas makt. Men dessutom äger fjällväxterna något deras syskon i låglandet saknar, något som är svårt att fånga i ord. Det är inte bara deras klara färger och blommorna som syns så stora på deras låga stjälkar; och inte bara motsatsen mellan deras mjuka behag och den kärva ödsligheten hos landskapet omkring dem. - Man kan inte låta bli att uppfatta fjällblommorna som symboler för glad, okuvlig tapperhet i striden mot en fientlig yttervärld.

Om denna lilla bok kan ge lekmannen en första inblick i hithörande ting har den fyllt en större uppgift än det mesta man använder trycksvärta på."

Så skriver Sten Selander i den svenska upplagan av Fjällflora av Olav Gjaerevoll och Reidar Jörgensen, utgiven på Norstedts förlag 1952. Jag är innehavare av första upplagan men boken har kommit ut i många upplagor sen dess. Sten Selander, poet, professor och stor fjällkännare, är för övrigt den man som så sent som på 1940-talet hittade en helt ny kärlväxtart för svenska floran i fjällen, nämligen raggfingerörten. Hur jag själv fick skåda denna på Sveriges enda två lokaler på två fjälltoppar är en annan historia.

Fjällviol - dimman svepte inledningsvis in både örter och människor i blöta tunga droppar

De dimhöljda bergens bollhav - smörbollar

Denna lilla förnäma fjällflora fick bli vår lättviktiga följeslagare på årets fjällvandring. Jag skriver om tidigare fjällvandringar här. Och aldrig hade jag väl trott att årets sträcka, den mellan Ammarnäs och Hemavan, sydligaste sträckan på Kungsleden, skulle ge mig anledning att konsultera denna lilla pärla i fältformat så många gånger som den gjorde! Dagny Lid har gjort färgteckningarna och boken rymmer en lättfattlig sammanfattning av fjällväxternas biologi och historia.

Här är delar av min artlista från årets vandring, i bildformat.