Ord på vägen

I de sista skälvande minuterna före vår resa till Nepal (och förverkligar då en av drömmarna för 2012) skänker jag läsaren några tänkvärda ord, en historia som jag gillar och som kan få oss att tänka efter hur vi lever: Nobelpristagaren Heinric Bölls novell: Anekdot för sänkandet av arbetsmoralen.

Och visst är det väl lite miljötänk i detta också! Mindre medel att röra sig med, mindre shopping av det som vi inte behöver.

Vansinne i norr

Stolta är vi i vårt avlånga land över våra naturresurser; skog, vatten, malm! Mestadels från norra delen av Sverige. Men vad händer när utnyttjandet av dessa går överstyr på bekostnad av människorna som bor där?

Skog som blir pappersmassa vid kusten, stora kalavverkningar blir kvar.
Vattenkraften utnyttjas från älvarna, strömmen går till städerna i söder. Kvar blir stora älvmagasin och forsarna är utraderade. Än så länge får de fyra Vindel- Kalix-, Pite- och Torneälv strömma fritt men hur länge?
Och malmen i gruvorna. Industrin, marknaden!, skriker efter råvaran som stiger i pris. Utländska bolag exploaterar Sverige, och betalar bara en spottstyver för ingreppet och avfallet. Människorna bor vid kanten av djupa gruvhål, som att leva i ett industriområde. Andas in giftigt damm. Rennäringen förhindras att nå sina betesmarker.

Kaliber i P1 gör i en serie av tre program en djupdykning om gruvindustrin i norr. Som någon säger i programmet: det är precis som i Nigeria, detta oljerika afrikanska land där utländska intressen tar hand om oljan medan lokalbefolkningen får leva i misär.

Och jag. Jag gråter. Vad blir det kvar när malmen är slut? Vad är då snacket om arbetstillfällen värda? Vem vill turista i ett öde skövlat landskap??

Var är långsiktighetstänket?
Och svenskars rätt till det egna landskapet, är den inget värd?

Om att stupa före mållinjen

Blöt karta på tork efter jakt i regn.

Skymningen föll. För att spara tid parkerade vi på förbjuden parkering och hastade upp på åsen längs stigen. Pannlampan kom väl till pass. Uppe på krönet kunde vi ana Mälarens vatten och vi passerade ett mörklagt sommarhus. Men här fanns inte tid att utforska eller att beundra ljusen på andra sidan viken. Fokus framåt, vidare! Vi följde den rätt smala stigen i sluttningen ovanför stranden. Letade efter block på vänster sida om stigen. För visst följde vi stigen fortfarande? Det var inte lätt att se längre när mörket tätnade allt mer. Ingen kontrollstolpe vid detta block. Nästa då? Vi går lite till. Och lite till. Nä, det här kommer aldrig att gå! Näst sista Hitta ut-kontrollen, nr 88, i norra delen av Morga-reservatet stod på spel. Och har man bara en kvar så måste väl det gå att hitta den allra sista!

Det var den 31/10, den sista dagen på friskvårdsprojektet Hitta ut. Före midnatt skulle alla vara registrerade. Hade man registrerat över 50 st kunde vi vara med i lottningen av 42-tums tv mm, sportprylar från Alewalds, mm mm. Jag hade till dagens datum cyklat, sprungit, vandrat, åkt bil till 119 stycken. Utan bil hade jag egentligen gett upp dessa sista, men med en bilburen entusiast vid min sida tar vi oss ut i alla fall på eftermiddagen. Men dagarna är korta nu! Alltför korta skulle det visa sig.

Nu har vi nog gått för långt... Lite molokna vänder vi. Ger upp. Vi försökte verkligen! Och så tittar vi på kartan ännu en gång. Ser att ringens mittpunkt faktiskt ligger nedanför stigen, och inte vid blocket ovanför. Pannlampans starka LED-sken flackar mellan stammarna. "Liten grop", lyder beskrivningen. Vi undrar stilla om stolparna har reflexer. Det har vi aldrig haft anledningen att fråga oss. Förrän nu.

Nej, inga reflexer! Det kunde vi ett ögonblick senare svara på. För där stod stolpen! Vilken lycka! Snabbt ned med koden. Klockan var nu fem och det var helmörkt...

En kvar...! En bit söderut längs bilvägen.

Trafiken på vägen mot Alsike är tät i rusningstid. Vägen är kurvig. Vi hade när det var ljust sett en möjlig ficka. Men den var omöjlig att se. Och bilars strålkastare stressade oss bakifrån. Tätt mörker utanför. 

Och inga reflexer hade vi om vi skulle bli tvungna att gå längs vägen. Och till den allra sista i skogen fanns det inte ens en stig ända fram...

Det blev säkerheten som fick gå före. Fick svälja hur nedrigt det kändes att ha nått nästan ända fram! Vi vände bilen en sista gång och åkte hem och lagade middag. Men ett rejält motionspass hade vi fått på över tre timmar. Dessa sista låg alla långt från bilväg. 

Men första året, 2010, tog jag alla punkter i alla fall! Den sista här: Lilla Djurgården

Så snabbt registrering på datorn av de nedskrivna koderna. Papper och penna. Ett i mörker skrivet C ser ut som ett L och så blev det bara 123 punkter. En felregistrerad! Ett slarvfel helt enkelt.

Snöpligt med kul! Och inte vann jag någon tv heller!

Men bland annat tack vare Hitta ut är jag nu i riktig storform för vidare vandringsäventyr. Med karta! Men där finns inga punkter att registrera. Men desto fler intryck att ta in. Och desto fler höjdkurvor än på Uppsalaåsen.