Till sist

Boken med hundöron, bilder och bra visdomsord.

Den fick många hundöron när jag läste den för snart ett år sen, i nyöversättning. Tanken var att denna blogg skulle fyllas med citat från dess inspirationskälla, boken Walden av Henry David Thoreau. Men så har det inte blivit. Bättring! Minst lika bra som bokens innehåll är efterordet, skrivet av Steven Hartman och Henrik Otterberg. De inleder:

"Hur skall vi leva våra liv? Vad är livets kärna och hur närmar vi oss den? Vilken roll spelar naturen?"

Jag hade kommit nästan till slutet i efterordet då jag verkligen skrattade till, igenkännande. Och vek bokens sista hundöra:

"Störst betydelse har Thoreau fått för kritiker och aktivister som blivit allt mer oroliga över miljöförstörelsen och många vänder sig till Walden nästan som en helig skrift för en livsåskådning med sunda ekologiska och icke-exploaterande ideal för människans fortsatta liv i samklang naturen."

Jag gillar en av de mest kända citaten från Walden (vars första del citerades av Mr Keating i Döda poeters sällskap, en film som gjorde kanske att Thoreaus idér fick nya efterföljare)

"Det stora flertalet människor lever ett liv i stilla förtvivlan. Det som kallas resignation är kronisk desperation."

Har man ett begränsat antal ägodelar som Thoreau hade så är det lättare att hålla ordning. Är man som vi överöst av prylar krävs det ordning för att man inte ska ägna allt mer tid bara efter att hitta saker i hemmet. Tur då att det finns "ordningskonsulter". Meny i P1 hade i veckan hittat en sån, en bloggare som kallar sig Förvaringsdrottningen. Jag kände igen mig i allt. Ägnar inte onödig tid på att leta prylar, gillar var sak på sin plats.

En annan lösning på tillvaron hittar man också i radions P1, nämligen i Tendens serie om konsumtion. Köp mindre prylar är den enkla melodin. Jag nynnar med. Men idag ska jag köpa i alla fall en almanacka till det nya året som väntar. Och en stor nyårslax är väl ingen pryl? Mat ska vi ju alla ha. Men någon glitttrig nyårsblåsa blir inte köpt. Det som finns i garderoben duger.

Inte heller någon selfie-pinne ska inhandlas! Läs mer om Språkrådets nyord för 2014 här.
Vilka av dessa ord lever kvar till nästa decennium? Vilka dyker upp på framtida ordförståelseprov?

Thoreau gilllade ord, det skrivna ordet. Det har vi gemensamt han och jag. Och mycket mer.

Men mest av allt just nu gillar jag vår spralliga kattflicka som har fått namnet Saga.

Gott nytt!

Namnlös älskling

ljuv och lat

söt och kul

vanlig, verklig

mjuk, fin flicka

vilken fest med dig i vår värld

du samlar modiga äventyr

skön som bomull

vilar på min arm

vaknar lycklig till ny dag i min säng

lysande morgonsjäl

full av galen energi

trött är en sällsynt känsla
nyfiken är din främsta egenskap
väg till kunskap om tillvaron
undersöka, utforska, utreda

du tvättar dig i all hast

mat hinner du knappt med

Och Rex, det är du som bestämmer. Fortfarande.

Senare väntar  märkliga uteäventyr

tack! du ger skratt och kärlek till vår familj

med oss kan du bli gammal

Nu är du bara liten, ännu namnlös och fullkomligt underbar.

Välkommen du lilla!

Avskärmat

Lite ensamt blir det allt...

Det var gruppen och våra individuella olikheter som utgjorde urmänniskans övertag på savannen. Man hjälptes åt. Det är ett av huvudbudskapen i Lasse Bergs trilogi om Kalahari. Ensam är svag. Se på henne bara: inga vassa tänder, inga klor att tala om, upprätt gång och därför sårbar. Dessutom en rätt dålig sprinterlöpare. Ensam var helt enkelt dödsdömd.

I dagens Sverige däremot dominerar ensamhushållen, knappt 40 % av de svenska hushållen enligt statistik från SCB 2013. Och den forna styrkan vi hade i gruppen, den har ersatts av apparater. Och mest av alla apparater älskar vi våra skärmar. Vår mobil har svaren på alla frågor, i ett ögonblick. GPS:en "garanterar" oss från att gå vilse på okända platser. Någon medmänniskas behöver vi inte. Eller?

Mötet sker i ett grönområde utan närliggande byggnader och vägar som referens. Jag kommer gående på gångvägen mot en man stående med hörsnäckor i öronen och med blicken i... ja just det... mobilen. Vägen delar sig där han står åt två håll. Jag inbillar mig att han trots hörsnäckan ändå hör mig komma mot honom. Han vrider sig och står med ryggen mot mig när jag passerar. Som om han med kroppen sa: Jag behöver ingen hjälp Jag stannar ändå upp, vänder mig mot honom och frågar om han är vilse och han mumlar något till svar och syftar med blicken på mobilen. Vart ska du?, fortsätter jag trotsigt, låtsas blind för hans signaler om oberoende. Och han undrar då om de byggnader vi ser är de han tror att de är. Jag bekräftar. Jag tror han klämmer fram ett tack.

Ett enkelt möte. Två främlingar möts. Några ord byts. Så självklart kan tyckas. Men nej, idag ska man klara sig själv, inte be om hjälp, det tycks vara normen. Det var vad den unge mannens kroppsspråk förmedlade. Vad tänkte han om det korta mötet? Gjorde jag kanske honom generad? Var det skämmigt? Jag fick hjälpa en annan, möta en annan människa och det kändes bra. För mig.

Människor behöver människor. Det gällde på savannen. Det gäller nu. På nyheterna rapporteras det på måndagen om kritik mot de långa häktningstiderna i Sverige, ofta med restriktioner, så att man mer eller mindre sitter isolerad 23 av dygnets 24 timmar. En individ klarar inte detta utan att det får psykiska konsekvenser. Att inte få mer mänsklig kontakt kan liknas vid tortyr.

Ensam är dödsdömd - stoppa avskärmningen!

Och släpp skärmen med blicken, dra ut öronsnäckorna och uppsök IRL gemenskap. Nu! Prata med en främling idag!

Jag skrev om mötet med en annan främling, på bloggen här.

"Lampan susade medan den brann. Den gjorde allting nära och säkert, en tät krets som var familjen och det de kände och litade på och utanför var det främmande och osäkra som staplade mörkret högre och högre och längre bort ända till världens ände." 

 (Ur Pappan och havet av Tove Jansson)

Ett tv program på UR, Tristessens risker, och en artikel i Expressen nyligen kompletterar detta inlägg, om människans relation till skärmarna omkring oss.