http://vildvittransblog.blogspot.com/ Skogsliv vid Lommaren – betraktelser: september 2016

fredag 30 september 2016

När det lider mot (bok)höst





Rusk. Regn. Blåst. Skönt (men bilderna är tagna vid ett annat tillfälle)
Tid för bok och mat.

(Klas Östergren gjorde i sitt Sommar ett försök till text av ord med endast tre bokstäver. Det blev rätt stolpigt. Rad 2 vara bara mitt eget, inte ens en hel mening, den ovan.)

Säsongsavslut hos Linné. Folktomt. De sista turisterna ser sig runt i trädgården. Men förvånansvärt mycket färger fortfarande ändå. Tidlösan i ljust lila. Fuchsian i rött. Praktmire i blått. Och ståtligt höga växter i höstkvarteret. Kråka kraxar hest. Bilars däck mot våt asfalt utanför det gröna staketet.

Även tidlösan slokar mer än detta idag när trädgården stänger.

Böcker ja. I trädgården finns oändliga källor att ösa ur om det linnenska arvet. Förstås. Hemma på nattduksbordet och soffbordet finns andra källor till läsupplevelser. Både om Linné och annat.



Kan man ha åtta böcker på gång samtidigt? Nja, kanske inte riktigt så många läser jag på en gång men det är ändå aktuella på ett eller annat sätt:



Paula Cox: Förtvivlade människor. Bokcirkel nr 1

Ingemar Ottoson: Japans histora. Apropå Annika och M:s resa. Nyfiken på detta land

Karin Boye: Kallocain  Bokcirkel nr 2

Henry David Thoreau: Walden  Ständigt aktuell

Lin Yutang: Konsten att njuta av livet. Fanns i fin, inbunden upplaga i mitt föräldrahem. Pappas. Nu köpte jag ett ex på bokbörsen, men utan det fina omslaget. Ska dock läsa om konsten att dricka te. Och mycket annat.

Karin Björkegren Jones: Yoga för livet. Present för ett år sen. Hur mycket har det blivit en del av min vardag? Inte mycket än, tyvärr. Svårt få nya vanor! Men jag inspireras så av de vackra bilderna inte minst i denna bok. Dags att gå till handling och göra övningarna också.

Brutus Östling: Bevingat. Eget köp till mig själv från WWF. Ögongodis att njuta av

Katarina Bjärvall: Vill ha mer  Ett inlägg i konsumtionsdebatten. Men oj, vad mycket som hänt på de tio år sen hon skrev boken. Vem vet vad Lunarstorm är idag?

söndag 25 september 2016

Lågor föder liv





Som tunna, utbrända men raka tändstickor
Bräckliga står de ännu upprätt
För att vid nästa kraftiga oväder dra omkull
Svarta, döda
Men ändå, trots allt - fullt av liv som vänder åter

25.000 fotbollplaner - så stort är det område som brann i Västmanland under den torra sommaren 2014. Men hur ser det ut där idag, två år senare, det ville vi ta reda på.

Länsstyrelsen i Västmanland  har gjort ett bra jobb under den tid som förflutit sedan den ödesdigra branden i början av augusti 2014. Nu är hela området avsatt som ett 6420 hektar stort naturreservat och informationsskyltar  har kommit upp. Och mer ska det bli. Ett helt besökscentrum. Vi möter många olika grupper som liksom vi är nyfikna på detta rikskända brandfält. Vi kör på den "säkerställda" vägen genom området. Och tydliga vägvisare leder besökaren in från tre olika punkter, med i ordningsställda parkeringar.





Vi tar vägen in från nordöst, från Hörnsjöfors, väster om Västerfärnebo. Det känns dramatiskt. Vi möts av nakna stenblock, brända träd, både ståendes och liggandes. Men grönt är det ändå. Mossan lyser grön i fuktiga diken. Mjölkörten frodas, men har nu gått i frukt. Tänk vad här måste ha lyst i dess lila färg tills helt nyligen. Högt gräs växer tätt. Och björkslyet har redan skjutit i höjden, pionjär som den är. En fågel eller två hörs pipa på avstånd. Men mest är det tyst, tyst. Lite spöklikt.

Vi lämnar bilen och vandrar ner på en mindre väg till Acktjärnen. Där finns en s k "fast fotopunkt", dvs man uppmanas att sätta sin mobilkamera i en fast hållare, ta en bild för att sedan tagga den med #Acktjärnen. Då får vi väl göra det då. På detta sätt dokumenteras utvecklingen i området. Eller successionen som det heter på akademiska.






För det är ju så. Livet vänder åter efter branden. Först på plats när marken svalnat kommer sällsynta skalbaggar som kan känna lukten av brand på mils avstånd och sedan spirar brand- och svedjenäva, vars frön är helt beroende av höga temperaturer för att gro. Elden var förr ett naturligt och regelbundet inslag i skogen och arterna anpassade sig. Allt i ständig växelverkan. Gamla tallar kan med hjälp av sin tjocka bark överleva många bränder som individ. Den tjocka barken är helt enkelt en just en sådan anpassning till regelbundna skogsbränder. Sen kom människan. Och gjorde skogsbränder sällsynta.



Nu skapar livet sig självt i Hälleskogsbrännan i Västmanland. I det till synes döda, svarta spirar livet. Dess egen inneboende kraft.


onsdag 21 september 2016

Kalla minnen




En bild, en rubrik och en inspirerade artikel i DN härförleden fick mig att minnas mina tidigare vinterbadsvintrar.

Artikeln handlade om bad. Kalla bad.
Det var särskilt intressant att man i artikeln jämförde med en fysisk ansträngning för det gjorde jag själv i ett blogginlägg då när jag fortfarande höll på. Från maj 2006 till december 2010 badade jag minst en gång varje månad, hur många månader är det? 56. Och bara en gång av alla dessa var i utlandet.

Vilken kick!
Endorfiner.
Hälsa.
Viljestyrka.
Ja, en smula personlig utveckling också.
Och något för andra att förfasas över. Knappast någon av dessa bad skedde med bastu...
Tänk att vi hoppade ner i en vak, med flytande isbitar. Lät som en klirrande grogg.
Ja, kalla minnen. Onekligen.

Just detta med det mentala planet i att vinterbada gillar jag. Att det sitter i huvudet, beslutsamheten, och att detta går att tillämpa på andra tillfällen i livet. Nu gör jag det bara.

Nu går vi mot en ny höst och jag hoppas  och tror att jag inte badat för sista gången i år. Kruxet är väl tillgång till badvatten, jag har det inte alltid så nära till hands.

Fortsätter du att bada månadsvis, Johan? Det var du som började!




måndag 12 september 2016

Några ord från skogen



"Människor behöver man nog inte sakna någonstans. Jag hade fler besökare när jag bodde i skogen än under andra perioder i mitt liv; det kom en och annan. Jag träffade här åtskilliga under gynnsammare förhållanden än vad som var möjligt på annat håll. Men det var få som sökte upp mig för betydelselösa ärenden. I den meningen kan man säga att mina bekanta sållades av avståndet till staden. Jag hade begett mig så långt ut i ensamhetens ocean, där sällskapslivets floder rinner ut, att mina behov tillfredsställdes av det finaste sediment som samlades omkring mig. Dessutom kom spår av oupptäckta och orörda kontinenter drivande till mig från andra hållet."

...skriver Henry David Thoreau i kapitlet Besökare i hans bok Walden, vilken denna blogg är uppkallad efter.

Så ser jag en del av mitt framtida liv, i riktning ut från staden.
Realistisk?
Orealistisk?
Framtiden får visa.

Citat ovan utgör ett av 42 andra vikta bladöron i min pocketutgåva av denna klassiker. Nyöversättning och nytt ljus över denne livsfilosof.
Vek gjorde jag vid läsningen för över två år sedan med tanken att här publicera ett urval av citat. Nu får det bli bättring på den punkten.

Vad ska mer bli bättre på denna höst?
Regelbunden löpning! Stor inspiration efter läsning av Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. 
Järnrik kost.
Driv framåt i verksamheten. Idag pratar man om mitt aktuella uppdrag, att hjälpa grova ekar in i framtiden, hos Epstein&Nordegren i P1
Bjuda hem vänner.
Mod att förändra det jag kan!

En av de grövsta ekarna i Stockholms län...

tisdag 6 september 2016

Mer sommar


Innan hösten helt tar över vår tillvaro, med andra ämnen att engageras i och blogga om, och en annan typ av vardag, vill jag komplettera cykeläventyret. Till exempel kan man ju inte berätta om Dalsland utan att berätta om akvedukten i Håverud, Dalslands mest kända turistmål. Övriga bilder kan med fördel kombineras med föregående inlägg.

Akvedukten, ingenjörskonst på hög nivå. Dag två.

Våra springare. Sju växlar men mer lämpade för en kort kvinna som jag och inte en lång man på 186. Nästa gång tar vi våra egna cyklar, det var årets lärdom.

Åmåls camping. Ibland blev det campingstuga, ibland tält, och ibland vandrarhem. Variation.

Blixtvisit i Värmland: Svaneholms vackra hembygdsgård

Sol och soft siesta sen i skuggan.

STF för STF-vänner: i Bengstfors. Backe upp!

Vi var inte riktigt överens om hur häftigt det var att tälta i riset i nationalparken Tresticklan. Tystnad garanterad.

Parktema: tall, sjö, skog. Och så fika förstås.

Festligaste lunchen i Gesäter.

Kylslagen middag vid Ragnerudsjön. Vantarna kom fram...
Eller var det kyleffekten efter badet tidigare?


Och så åkte vi till Västkusten efter avslutad cykling, med hyrbil och besökte bland annat Hunnebostrand och Smögen.

Men kanske den finaste platsen var Ramsvikslandet, med Fykan. Här med Bohusläns landskapsblomma: kaprifol.