Konsumtion och samhälle och andra sanningar

En spännande vinkel på konsumtionssamhället - det är boken Vill ha mer. Av Katarina Bjärvall. Hon gör neddykningar i livet som konsumerande, nybliven mamma. Som unga tjejer. Studie och besök hos familjer som valt ett liv utan tv. Men idag, 2016, låter ju inte det så radikal, nära alla ser på tv på datorn i stället. Det hinner hända mycket på bara de tio år som gått sen boken skrevs.

Bjärvall skriver om svårigheter att bryta mot heltidsnormen, som är så stark i Sverige. Jag är glad att jag själv lever utanför heltidslivet, men då blir jag en normbrytare, som Bjärvall skriver om. En sådan är jag gärna!

Är det downshifting jag ägnar mig åt? Nej, tror inte det, för då ska man ha gått från en mer vidlyftig konsumtion till ett enklare liv. Och jag har helt enkelt aldrig blivit vidlyftig och skaffat mig dyra vanor. Levt enkelt i linje med en grön livsstil. Men jo, jag har haft det förspänt på många sätt, det är jag medveten om.

Bjärvall skriver om drömmen om ett så gott liv som möjligt hägrade när välfärdsstaten byggdes och vi gick från statarlängor till hyreshus:

"Den offentliga konsumtionen prioriterades och drömmen om ett gott liv som möjligt för så många som möjligt tycks hela tiden ha hägrat som överordnat ideal. Men någonstans på vägen tycks den drömmen ha gått förlorad. Sedan ett antal år tillbaks tycks medborgarnas rätt till en ökad privat konsumtion vara överordnad de flesta andra ideal. Frågorna vad som är det goda livet tycks inte längre ha någon plats på den politiska dagordningen. I den mån sådana visioner lanseras riskerar de att avfärdas med ett hånskratt." (sid 195-196)

"Den som jobbar för att tjäna pengar riskerar att hamna i en cirkel där han eller hon i allt större utsträckning i stället tvingas att köpa sig den tid, den kraft och det samvete som krävs för att kunna jobba. " (sid 196)

Författaren menar, och åberopar forskning, att de flesta människor i västvärlden utan större eftergifter kan kapa sin konsumtion med ungefär 20%:

"Varje gång vi har för avsikt att köpa en vara eller en upplevelse kan vi fråga oss, utan moraliska värderingar: Vad tillför den mitt liv?" (sid 198-99)

"Svensken har blivit mätt. Någon gång, gissningsvis på 1970-talet, hade svenskarnas privata konsumtion nått en nivå där våra materiella behov var tillfredsställda, när vi kort sagt hade det vi behövde. Men tillväxtökningarna har fortsatt att ge oss mer pengar i plånboken, och eftersom vi inte längre kan köpa det vi behöver köper vi i stället i stor utsträckning luft." (sid 213)

"Forskarna är numera ense om att BNP är ett alltför trubbigt mått för den som vill mäta livskvaliteten i ett land. Det råder utbrett samförstånd kring det faktum att det i västvärlden inte finns något direkt samband mellan inkomst och välbefinnande. " (sid 216)

Idag nås vi av siffran 4,2. Det är det antal jordklot som skulle behövas om alla levde som svenskarna. Det s k ekologiska avtrycket. Mer om det av WWF.

Dags att fråga sig: Behöver jag denna vara?

Boken listar ett gäng hemsidor i urval, bland annat:
http://hem.fyristorg.com/enkelhet/
Med tanke på att boken är tio år gammal är kanske sidorna inaktuella,  men denna ovan ligger kvar och jag ler när jag ser att Anekdoten om fiskaren ligger där. Av Böll. Min favorit och ledstjärna!

Underrubriken på denna bok är: Om barn, tid och konsumtion. Det hon skriver om barn och tid kräver ett helt eget inlägg, men det har jag ju också skrivit mycket om förut, t ex här.

Om en annan omskakande bok, också med en stor nypa samhällskritik, skriver jag om inom kort...

Fånöö eller Jag och ekarna2

Ännu ej i höstskrud vid detta tidigare besök...

Svartmålade, kraftiga och lite böjda grenar ihopsatta till en vackert formad grind. Säkerligen i ek. En hasp och innanför en eltråd som vi kliver över. Grinden utgör fonden på dagens utflykt till, tror jag, en av Sveriges längsta och kanske vackraste ekalléer. Den på Fånö, vid Mälarens strand, sydost om Enköping.

Vi ställer bilen i Sveriges nordligaste bokskog. Alldeles mörkt under lövverket och vi känner oss förflyttade till Skåne. Men i ekallén är det ljusare. Jag tycks uppenbarligen inte få nog: ekar i jobbet, ekar på fritiden. De mäktiga kronorna reser sig stolt på rad, en riktigt läng rad, 800 meter ska den vara. Och ekarnas storlek är imponerande. Vi sträcker oss runt alla fyra och håller hårt i varandras händer, kramandes en av jättarna, men når ändå inte runt. Ett hastigt överslag ger då eken en omkrets på minst 6.20 meter.

 Det knastrar av nedfallna ekollon under skosulorna - det är visst ollonår i år. Har vi otur kan vi också sätta foten i koblaja. Hoppas inte S får bajs på fina vita skorna. Hon vill gärna komma i lite närmare kontakt med de betande djuren här, men det vill inte dem. De står bara på håll och blänger. Springer sen undan. Tack vare korna klarar sig ekarna bra här. Eken mår inte bra när marken kring stammen och kronan växer igen. Uppväxande granar i kronan mår de särskilt illa av. Ekar vill ha ljus och värme, just det som de får här. Och alléer har också ett särskilt skydd i Sverige, ett s k biotopskydd. Markägaren är helt enkelt tvungen att ersätta träd om de faller eller blir sjuka och dör. I Fånös ekallé ligger vid vårt besök nedblåsta, riktigt grova grenar. Undrar hur det lät när de föll. Tur man inte fick den i huvudet.

Ekbladen är nu vackert rostfärgade. Snart kommer jättarna stå kala. Men inte kala och döda som ekskelettet i beteshagen intill. Utan fulla av liv, både ny livskraft till våren och i bark, grenar, rötter fullt med andra organismer som trivs hos träden. Hur gammalt är det här trädet?, är en vanlig fråga jag får ute bland träden. Jag tycker den är svår att svara på. Hur gamla är just de här träden? Eftersom gamla ekar ofta är ihåliga kan det vara svårt att få ett säkert svar genom att ta en borrkärna och räkna årsringar. Då är det nog bättre i en sån här kulturmiljö att gå till gamla källor. Hemsidan ger inget svar. Platsen har anor från 1200-talet. Där står att allén inte har haft någon egentlig funktion. Kan det verkligen stämma? Jag trodde att alla gamla slott och herresäten vid Mälarens strand hade sin ofta pampiga entré från vattnet, dit man kom med båt. Vi tänker oss det i all fall när vi går där under kronorna. Folket i vackra kläder, häst och vagn, sådant man bara kan föreställa sig på ett ungefär.

När vi har kramat varenda gammelek, ok då, nästan varenda, och klivit över de sista  nedblåsta grenarna når vi slånsnåren och hagen närmast Mälarens strand. Vid stranden ligger vinden på. Om det en gång klivit iland folk här på någon brygga i forna dagar så kan i alla fall vi ej se tecken på gamla fundament eller liknande. Var låg den i så fall? Landhöjning har väl omskapat strandlinjen här under seklerna (Nej, jag har inte stavat fel i rubriken - Fånö var tidigare en separat ö)Vem kan ge någon klarhet i detta? Blåsten får oss att vänta med matsäcken, trots utsikten vid fjärden. Vi lämnar bokskogen och hittar lite lä vid badplatsen intill. Och avnjuter S:s morotskaka.

Ekarna lämnar vi också bakom oss. De kommer att resa sig mäktigt i kanske flera hundra år till. Tills de ramlar och dör. Då lever trädet vidare genom att ännu fler hyresgäster flyttar in medan andra flyttar ut. Organismer alltså. Baggar. Fåglar. Lavar. Svampar. Det finns alltid ett rum ledigt i naturens Grand Hotel.

Jag och ekarna1 finns här.

Denna ek från annan plats, i Länna, har nu somnat in. Men i stammen finns det liv.

Heja P1! Heja skogen!

Lördagsmorgnar är lite för tidigt för mig för radio. (ledsen, Mats, jag får lyssna på play!). Tur då att radion sprider skogens mission även på andra tider: Ute med P1, förmiddagssändningar. (Ja, gäller för mig då som lever utan appar.)

Hur får man ut barnen i naturen?
Vad händer då?
Vad händer med de inkörda rollerna bland barnen som får komma ut tillsammans? I närnaturen.
Vad händer om jag bara sätter mig på den här stubben?

Och vad var det där som lät?

Närnaturguidning i Stockholmsförort.
Ja, för naturupplevelser är inte den där fjällvandringen på en vecka på sommaren, utan det är naturen vi ser och bor nära, som vi har tillgänglit. Varje dag. Det är det som ger frid och hälsa och stressar ner. Och ännu lite mer ser och hör man med lite artkunskap, den som gått förlorad när detta blev impopulärt till och med på universitetsnivå på 70- och 80-talen. Som Thomas Öberg (som ju ofta brukar höras i Naturmorgon och vars skrivarkurs om naturen jag deltagit i) pratar om i programmet.
Och håller med Thomas Öberg om den biologiska analfabetismen som breder ut sig, begreppet som Fredrik Sjöberg myntade, tror jag, och som jag själv redan skrivit om. 

Hur når man ut? Särskilt till de mest behövande? Och då menar jag inte de som lider brist på pengar, utan de som lider brist på natur. Fast det man inte vet om att det existerar vet man ju inte att man saknar. Förrän man sitter där på den där stubben. Och känner vinden. Hör fågeln. Blir varse skogsdoften av barr och kåda.

Ett sätt är Biotopias Kalender. Denna hade de läst som hittade till mina guidningar på gamla kyrkogården i Uppsala i förra veckan. Kultur och natur i skön förening. Men ska jag hitta barnen får jag nog fortsätta sprida inspiration där jag möter dem, på helgerna och loven på Biotopia.

Hur många känner du igen?

Hyllnings-haiku till höst och hälsa

Vågen väcker oss

Tivedens löv faller lugnt

Öppna hjärtan - ja.

Vi dansar i ljus

Molnen skingras när vi möts

Naturen rofylld

Örn, apa, trana

ingenting är omöjligt

Qigong med Åsa

Gnugga bladen av skvattram i din hand och dra in doften. Här i forsommarskrud.

Möte i skogen 

balanserande livskraft

Skogsbad, japansk form

Sol, måne går upp

och ner i Tivedsskogen

Örnen lyfter stolt

Kängor trampar - schh!

"Barbrosvamp", sidenmossa

Mats tar tryggt täten

Skogsbad på svenska

solens värma bjuder in

Diamant i sjön

På springande ben

egna och på Vistas rygg

Barren smeker hov

Vitmo.... nej just det, fönsterlav är det ju!

Kaffedoften ljuv

Recept på livets goda

Kreativitet

Hyllning till hösten

till Åsas, Mats Naturkraft

Lugn i naturen

Denna ljuva såg vi bara revorna av: linnean

Stort tack!

Jag har tidigare skrivit om Mats och Åsas bok Naturkraft här.

En haiku är en form av japansk tre-radig dikt. 5 stavelser på första raden, 7 på den andra och slutligen 5 på den sista.

Love lasts forever

Det började med skid-VM i Falun 2014.

Den där VM-låten av Mando Diao. Som VM-arrangörerna ville ha en cover på. Alltså en musiktävling som en del av hela arrangemanget.
100 bidrag.
Och K och hans Stamporkester stod som vinnare.
Fick åka till Falun, träffa delar av bandet, se Kalla ta guld och höra deras version spelas över skidstadion. Jag har skrivit om det här.

Och så radiointervjuer och en ny tävling och länsfinaler. Fler radiointervjuer. Och en liten sommarturné. Vilken succé!

Det blir tyst en tid. Bandmedlemmarna sprids geografiskt över Sverige. Jag spelar låtarna och blir fylld av glädje. Och modersstolthet.

Tills för ett tag sen då bandet får en förfrågan på Facebook om ett brudpar får använda låten, eller kompet snarare, till en vigsel.

Till ett underbart resultat. Vilken talang denna unga tjej. Hon tar låten  med storm!

Se och lyssna.

Ja, kärleken varar för evigt!