http://vildvittransblog.blogspot.com/ Skogsliv vid Lommaren – betraktelser: 2017

onsdag 20 december 2017

Ingen snaps smakar bättre än...


I som i julefrid - isen lägger sig.... De flesta klappar i återvunnet papper och snöre. Förstås.

J - Julkorten droppar in så sakteliga

U - Underbara böcker att försjunka i

L - Lycka - nej, den kan inte köpas för pengar

E - Eld inomhus, en annan eld i hjärtat

F - Familjen nära - snart, snart

R - Reuse, Recycle, Reduce - våga vägra köphets till jul

I - Isen lägger sig, snart dags plocka fram skridskorna...

D - Degen jäser till vackra bröd

I år bakar jag julvört från scratch, med porter, nejlikor mm

Några ord att betänka i juletid från Sapiens av Yuval Noah Harari:

"Kapitalister insisterar på att endast den fria marknaden leder till största möjliga lycka för största möjliga antal, genom att den skapar ekonomisk tillväxt och materiellt överflöd samt lär människor självtillit och företagsamhet. Vad skulle hända om seriös forskning vederlade dessa hypoteser? Om ekonomisk tillväxt och självtillit inte gör människor lyckligare - vad är då fördelen med kapitalism?"

onsdag 13 december 2017

Varför håller man på2?

(återanvänd rubrik, här är ettan)

Den har varit hajpad ett bra tag nu - boken Sapiens av israelen och historieprofessorn Yuval Noah Harari. Det måste ju vara något alldeles särskilt med den, har jag tänkt, sen jag i fjällstugan i fjol såg den tonårige sonen laga mat med ena handen och hålla i boken med den andra. Läsandes på engelska. Länge har boken toppat listorna.

Så när jag såg att Biotopia ordnat bokcirkel - bra initiativ! - på just denna bok så var jag ju tvungen att låna den. Läste på om författaren också och blev förtjust när denne författare, liksom jag själv, har valt att avstå smart telefon. Och kan så leva med mindre stress. Värt att tänka på i dessa tider.

I nämnda bokcirkel uppmanades deltagarna att hitta en mening som man ville diskutera. Bra idé! Jag kunde inte själv delta men har i min läsning anammat samma metod.

I kapitel 6 "Bygga pyramider" under rubriken Fängelsemurarna på sid 117 läser jag något jag gillar:

"Till och med det som människor betraktar som sina mest personliga önskningar är vanligtvis förprogrammerade av den uppdiktade ordningen. Ta till exempel den utbredda önskan att semestra utomlands. Det finns inget naturligt eller självklart med den. En alfahanne bland schimpanserna skulle aldrig komma på tanken att använda sin makt till att semestra på en angränsande schimpansgrupps territorium. Eliten i det gamla Egypten spenderade sina förmögenheter på att bygga pyramider och få sina kroppar mumifierade, men ingen tänkte på att åka och shoppa i Babylon eller ta en skidsemester i Fenicien. Människor spenderar idag mycket pengar på semesterresor för att de är rätt-trogna anhängare av romantiska konsumtionsmyter."


Vem har bestämt att det är hit vi vill?

Och den tid vi lever i just nu, i december, då all media överöser oss med reklambudskap om köphets kring den stundande julen är inget annat än ytterligare uttryck för denna konsumtionsmyt.

Jag köper det inte. Jag firar jul med måtta. Åka utomlands, med flyg, lockar inte.

Såg Lucia på tv i den kalla, och snöklädda!, gryningen i morse. På bordet ett brinnande ljus. I spisen en brasa.
Fina sånger. Fina dikter.

Här ingen Lucia-dikt men en tänkvärd adventstext av Margareta Melin, den är fin att sjunga!:

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla. 
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig Gud över jorden,
all nöd, all förtvivlan du ser.

Advent är väntan på Kristus:
Kom Herre, kom hit i tid.
Och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.

tisdag 5 december 2017

Skogsbruk då och nu


En rätt så gammal skylt, med gammalt budskap...

"Det biologisk bästa sättet att ersätta gammal skog med ny är kalhuggning med efterföljande plantering eller sådd.
På hygget är tillgången på ljus, värme och vatten god. Näringen i marken frigörs och kan tas upp av plantorna.
Domänverket planterar mer än 85 miljoner plantor varje år. "

Ja, det här låter ju rätt mossigt, minst sagt. Texten finns på en skylt framtagen av dåvarande Domänverket 1973, då kalhyggesbruket blomstrade. Vi hittar den i Hasselhorns naturreservat i Norrtälje kommun, på norra sidan om sjön Erken.



Hur är det idag? Egentligen.

Man har pratat om miljöhänsyn i skogsbruket i flera decennier. Men hur ser det egentligen ut i praktiken? Vissa hyggen som jag passerar på strövtåg genom skogarna ser ut som de har huggits av människor som aldrig hört talas om biologisk mångfald. Vem gillar ett hygge?
Svårframkomligt.
Djupa körspår.
Ris och sly och barriga grenar överallt.
Några stackars aspar eller frötallar som ibland sparats.
Efter några år tar hallon och kruståtel över.
Och små plantor planteras. Blir stora träd om 100 år, om de överlever.

Ödelagt nätverk

Och det vi inte ser på hygget, under ytan det hemliga nätverket, mykhorrizan, av svampar och rötter i intimt samarbete är helt sönderslaget. Javisst, hygget är ljust, näringsrikt och med god tillgång till vatten. Men naturvård? Nej, knappast.

Jag har skrivit om skogsbruk tidigare här.

Jag skulle vilja lära mig mer om hyggesfritt skogsbruk. Som bröderna Uhlås här.
Tänk om man hade en egen skog som man fick sköta skonsamt.  Långt ifrån skogsmaskinernas spår och oljud.  Synd att det tar så lång tid innan man ser resultat... Men det som är långsamt är vackert.
Tycker jag.

Kanske dags för gamla Domänverket, nu Sveaskog, att ta ner skylten...

Här vill jag vandra...

fredag 1 december 2017

Adventsproblematik




Jag påminner alla som följer med mig på skogsguidningar om detta.
Särskilt aktuellt nu idag när vi ska dekorera staken.

Glad Advent!




fredag 24 november 2017

Anti-köphets


Gratisnöje 1
Hur amerikaniserade ska vi bli i Sverige egentligen?

Den s k black friday är i landet i väster klämdagen efter deras familjehelg thanksgiving, då folk ofta är lediga och förväntas shoppa loss, i brist på mer meningsfulla sysselsättningar. Innan vi hinner blinka har väl Sverige importerat kalkonhelgen också, med tranbär och pumpapaj och rubbet...

Gratisnöje 2

Jag köper det inte. Inte amerikanska traditioner, inte heller marknadskrafternas press på att köpa. Vägrar att falla in i någons slags konsumtionshets.  Har min egen köpfria dag i stället. Har inte ens varit i närheten av en kortläsare eller kassa-apparat idag. I stället samlar jag gratisnöjen, de som verkligen betyder något:

- löprundan längs grusvägar bland fallna höstlöv och nakna grenar
- städningen - det är ju fredag
- bakning av snabbt fruktbröd, ingen surdeg denna gång, bara bikarbonat
- fisksoppan med saffran från igår
- Rex, katten, och ekorrens katt- och råtta-lek på ekstammen utanför fönstret
- musik, ny och gammal
- pianospel med data-mus, en ny erfarenhet
- kattgos

Gratisnöje 3

- mina bevingade vänner
- min andra vänner annorstädes
- kärlek och hälsa, trygghet och värme

tisdag 21 november 2017

Klimat-aktivisten


Allt liv är heligt.

Säger Xiuhtezcatl Martinez, 17-årige indianen från Colorado, USA, som slog igenom stort i Sverige när han gästade Skavlan förra året.


I förra veckan gästade han Uppsala och pratade inför nästan fullsatt, entusiastisk publik på UKK:s Stora scen. Arrangör Relation, Uppsala universitet m fl

Hans mamma var aktivist och redan som sex-åring fick han själv de lokala politikerna att lyssna när han samlade ihop sina kompisar och syskon och gick till stadshuset för att protestera mot att marken under lekparkerna där barnen lekte var fulla av gifter. Det var en nyttig första upplevelse av att det faktiskt gick att påverka. Om man är flera. Min röst gör skillnad! di Caprios film the 11th hour, gjorde också starkt intryck på den unge gossen.

I en av bilderna på unge herr Martinez bildspel syns ett tiotal porträtt på ungdomar, var och en med böjd nacke över sin telefon: How did we get here?, frågar sig föreläsaren. Det kan man fråga sig.
Xiuhtezcatl menar att det är för att vi människor har tappat kontakten med främst moder Jord men även till varandra. Och så sitter vi där och stirrar ner i vår telefon. Medan temperaturen stiger.

När han hörde talas om klimatförändringarna och den globala uppvärmningen tyckte han först det var något som inte rörde honom: havsnivåerna steg (men vadå, han bodde 100-tals mil från havet i Colorado) och isbjörnarna på Nordpolen hade det svårt när isarna minskade i storlek (men han skulle väl troligtvis aldrig i sitt liv träffa på en isbjörn). Problem var så långt borta liksom. Tyckte han

Men klimatförändringarna drabbar inte bara oskyldiga isbjörnar. Den drabbar dig och mig. Och redan idag drabbas främst de svagaste i fattiga länder, de som allra minst har bidragit till dagens klimatförändringar. De är vi starka och priviligierade i väst som har ett enormt ansvar gentemot de svagare grupperna på jorden.

Så kom frackingen - att utvinna olja ur sprickor i berggrunden med hjälp av vatten med högt tryck. Och oljeledningen Keystone XL genom Kanada och USA som man vill bygga bland annat genom hans egen delstat Colorado. När ett problem landar på din tröskel är det dags att börja agera!
Det är mänskligt liv som står på spel! Människor blir sjuka. Vit eller indian spelar ingen roll, tillsammans förenas nu stora grupper för att protestera mot skövling, nedsmutsning och och läckande oljeledningar.

Glaciärer smälter i klimatförändringars spår.

Detta med kampen över rasgränserna är också det som knyter an till lästa boken Detta förändrar allt av Naomi Klein som jag nu nämner för tredje gången på denna blogg. Hon menar på att ursprungsbefolkningarna i USA, indianerna alltså, kan ha ett trumfkort på hand i kampen för klimatet. I gamla avtal som skrevs redan på 1800-talet med nybyggarna och de vita styret finns formuleringar som menar att indianens mark inte får kränkas. Och detta skulle kunna åberopas i dagens klimatkamp, där de vita tillsammans med indianerna kan föra kampen mot storföretagen och exploatörerna av marken.

Det är bland gräsrötterna och det faktum att folk går ihop tillsammans i kampen - det är där hoppet och kraften finns. Det menar både Xiuhtezcatl och Naomi.

År 2015 stämde 17-åringen amerikanska regeringen för att inte göra tillräckligt för klimatet. Han och de 20 andra ungdomarna menar att regeringen nekar dem rätten till liv, frihet och land när de struntar i klimatförändringarna. Fallet är ännu inte avgjort. Deras stämning är faktiskt en del av en global rörelse. Det finns flera grupper av unga människor, inkl ett fall i Norge, där de stämmer staten för att inte trygga deras framtid.

Xiuhtezcatl Martinez har skrivit en bok, We Rise. Han är dessutom hiphop-artist. Det är hans sätt att sprida det viktiga budskapet och ge de unga en röst, något vi i publiken fick två härliga bevis för när han framförde sin musik både före och efter föreläsningen. Hans rörelse som han har skapat heter Earth Guardians.

Denne unge klimataktivist menar att vi är alla del av lösningen. Vi har alla en roll att fylla, en uppgift att utföra och vi måste göra det innan det är försent! Vi kan själva välja på vilket sätt vi vill uttrycka detta: musik, böcker, poesi, konst eller någon annan form som man själv väljer.
Det viktiga är att vi engagerar oss, uttrycker oss och gör vad vi kan.

Vilken annan tid än nu är bättre att leva i?, avslutar mr Martinez med att fråga publiken som tackar honom med stående ovationer.

Eller som jag brukar säga: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

måndag 13 november 2017

Skuldfri


När mitt studielån nu krupit ner till en fyrsiffrig nivå efter alla år av inbetalningar är det dags:
Jag gör slut med CSN.
Särskilt motiverad blir jag också när jag läser om studielånen i Dagens Nyheter på söndagen.

Tänk vad mycket jag har CSN att tacka för, så många olika saker jag gjort tack vare en slant från Centrala Studiestödsnämnden:

Tack för Engelska A vid Stockholms universitet. 200 pers i en stor hörsal. Jag minns jag var en av de vassaste på svensk grammatik.

Tack för Friskvårdslinjen på Hampnäs folkhögskola, Örnsköldsvik. Oförglömligt år av äventyr och personlig utveckling.

Tack för Biologlinjen vid Umeå universitet. Umeå och naturen i mitt hjärta!

Tack för Engelska B också, vid Uppsala universitet. Med mage. Och 4 poäng som därför aldrig blev klara...

Tack för Flora- och fauna-vård vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Uppsala.

Tack för Journalistik 1-årig påbyggnad vid Uppsala universitet. Riktigt spännande. Kul plugga med folk med så olika bakgrund, inte bara naturvetare. Och så språkliga övningar...

Eftersom jag sedan tillhör den ovanliga skaran som inte har banklån så är jag nu alltså:

SKULDFRI! Fri att kasta loss och göra precis vad jag vill.








torsdag 2 november 2017

Värdefullt just nu


En av mina nya vänner... Bild från Wikimedia Commons

Läsvärt
Fortsätter att citera från "klimatbibeln" av Naomi Klein. Går igång på hennes citat från Thoreau's Walden, ett citat av ett citat alltså:

"Den jord jag går på är ingen död, orörlig massa. Den är en kropp som har en ande, den är organisk och böjlig inför sin andes inflytande och inför den partikel av denna ande som finns i mig."

På radion på lördagen efteråt handlar Konflikt om barnen och klimatet. Beröringspunkter med Kleins bok. Inger hopp! Kämpa på.

Sen lyfter jag blicken och kastar jag en blick ut från köksfönstret, på mina nya bevingade, och andra, vänner.
Sevärt där, vid vårt fågelbord:

Grönfink
Bofink, tänk att de är kvar fortfarande!
Skata
Ekorre, sötast!
Talgoxe, vanligast!
Nötväcka
Blåmes
Nötskrika, så färggrann!
Sparvhök, mesarnas skräck!
Domherre, vackrast!
Entita, minst?
Större hackspett

Så fina!

... när inte katterna sitter en bit från fågelbordet och spanar...

Men var är min gamle vän koltrasten? Hur lockar jag hit den till oss?

Slår på radion:
Viktigt inlägg i samhällsdebatten från Sverige 2017 och skolvärlden.
Svenska berättelser och Åsas egen historia häromdagen.

Slår upp tidningen:
Berördes starkt av vittnesmålet på DN Debatt från svensk flyktingpolitik och Afganistan häromveckan. Var finns humanismen?

En programserie på tv jag gillat:
Meningen med livet

Jag sätter på lite kaffe. Senaste inköp i ett klimatvänligt liv: kaffefilter som kan användas om och om igen, i stället för kaffefilter i modifierat papper som inte bryts ner i komposten. Surt.

Äntligen slipper jag lägga kompost i plastpåse som hämtas: kompost ska alstras på plats. Tycker jag.


Nej, nu måste jag återgå till skrivjobbet som konsult. Skärpning!

tisdag 24 oktober 2017

Tjugo tjusiga ord om den tjugotredje




Tjugo rätt på högskoleprovets ordförståelsedel manar till lek med ord. Som i skolan när man lärde sig ord. Och på bloggen tidigare här  och här:

Denna dagbok om den 23 oktober är inte fiktiv, tvärtom, en rätt illustrativ beskrivning av min tillvaro och vardag.

Följaktligen kan jag berätta om en rätt avkopplad dag.

Ingen arbetsgivare, eller lektor för den delen, har gett mig någon åthutning - skulle vara uppdragsgivarens strykningar av mina skylttexter då, ska ändras lite -  jag är fri, förlöst från arbetsgivares band och jobbar en hel del hemifrån. Och ibland jobbar jag inte alls.

Att jobba så gör mig inte på långt när utblottad, tvärtom, jag känner mig rik. Rik på skönhetsupplevelser. Gemenskap. Tid. Kärlek. Men inte rik på prylar.

Att baka bröd, surdeg - överöstes av superlativ från min man! - är nytt inslag i min fortfarande rätt nya tillvaro, närmare naturen och med en strävan att jobba mer praktiskt, göra saker från grunden. Men sömnad med prydlig sömnsmån överlåter jag med varm hand till andra. Men stickning lockar som handarbete, vid brasan med mörkret utanför. Så småningom.

Jag är rik även på hälsa så följaktligen får en klimakterie-kvinna igång extremiteterna ordentligt på löprundan, i nästan en timme. Änderna i dammarna jag passerar ruggar sina fjädrar. De bildar en lite onaturlig koalition där på vattnet, alla i jättegrupp i stället för i familjer. Det beror på maten de utfodras med. Fri mat från markägaren. För att sedan skjutas av skjutglada storstadsbor. En oförrätt mot det fria livet som and, om du frågar mig. Men min klagan skulle inte tåla en överprövning i någon instans alls. Möjligtvis i naturens egen domstol då.

Naturen ska fortsätta ha en tongivande ställning i mitt liv, mina katters liv, i mina värderingar och i min omsorg kring vår jord, min omgivning och mina nära.

Tv ikväll: Bästa mannen. Kommer ju helt rätt med tanke på #metoo-debatten. Jag öser superlativ, programmet var bra.

Och så sist på dan insisterar jag på min nya vana, att i alla väder, i ljus eller mörker gå ner till sjön. Och bara se på vad som finns att se. Blåser det? Är det vindstilla? Saga, en av katterna, insisterar också på att följa med.



Denna lilla essä behöver man väl ingen parlör för att förstå, eller hur?

onsdag 18 oktober 2017

Höst


Olvon - samma buske som blommar i vitt överst på fb-sidan

Varma vindar
Lättklädd
Gröna al-löv - de byter inte om så här års som alla andra
Tjattrande änder i dammarna
En sulky med häst och förare på banvallen
Poppel-löv i vinden - de dallrar inte som aspen, släktingen
Jag sprider frön av krissla i dikena.
Bad igår
Kav lugnt på kvällen vid bryggan
Fullt ös vid fågelbordet - talgoxe, entita, nötväcka, blåmes m fl. Och så ekorren.
Mat ute
Katterna jagar sork
Löven faller
Då får vi sjöutsikt.

Livet på landet går vidare. I höstens spår.

blodnäva

brudbröd

kan det var hampdån som blommat här?

äkta fläder

nytt växtkryss i år: fodergetruta

hassel

krissla, jag hjälper till att sprida frönen till denna lite rara växt

olvon igen

rönn

och det här är en småborre. Frönen fastnar på katt och kläder

fredag 6 oktober 2017

Bokhöst och angeläget om klimatet



Bokhöst.

Nej, jag talar inte om Nobelpriset som i år går till Kazuo Ishiguro. I år har jag redan läst pristagaren.
Inte heller om höstens nyutgivna titlar.

Bara om en brännande het bok jag läser: Naomi Kleins Det här förändrar allt - kaptalismen kontra klimatet.

Jag citerar:

"Ja, den nyliberala tidens tre ideologiska grundpelare - privatiseringen av den offentliga sektorn, avregleringen av företagssektorn och sänkning av inkomst- och företagsbeskattningen, vilket ska betalas med nedskärningar i de offentliga utgifterna - är var för sig oförenliga med många av de åtgärder vi måste vidta för att få ner utsläppen till en säker nivå. Och dessa pelare bildar tillsammans en ideologisk mur som har stängt ute en förnuftig reaktion på klimatförändringen i flera decennier."

och

"Det system för att redovisa utsläppen som de [IPCC m fl] beslöt sig för var en märklig relik från tiden före frihandelseran som inte tog någon som helst hänsyn till de revolutionära förändringar som växte fram alldeles framför näsan på dem vad gällde hur (och var) varorna i världen producerades."  - "Och olycksbådande nog är länder bara ansvariga för den förorening de åstadkommer inom sina gränser - inte för den nedsmutsning som produceras genom tillverkning av varor som fraktas till deras hamnar. Den bokförs på de länder där varorna produceras". 

läs Alla våra varor som vi köper som är producerade i Kina eller Bangladesh läggs inte på Sveriges miljökonto utan på Asiens. Är det rättvist?

Exempel:
"År 2007 var enligt en undersökning 48 % av Kinas totala utsläpp en följd av produktion av varor för export."

"... en av de viktigaste drivkrafterna för det speciella handelssystem som utformades under 1980- och 90-talen var att alltid låta de multinationella bolagen få frihet att finkamma hela jordgloben i sin jakt på den billigaste och lättast utsugna arbetskraften." - "Ett destabiliserat klimat är priset för en avreglerad global kapitalism. Det är dess oavsedda men ändå oundvikliga konsekvens."

Ändå frågar vi (och Norma Klein) oss:

"Varför ska vi bry oss om att skära ner våra utsläpp när alla vet att de snabbt växande ekonomierna är det verkliga problemet eftersom de öppnar fler kolkraftverk varje månad än vi någonsin kan stänga?"

...som om vi själva inte hade en del i det hela...

"Offren för allt detta är vanliga människor: arbetare som förlorar sina fabriksjobb i Juárez och Windsor, arbetarna som får jobb på fabrikerna i Shenzhen och Dhaka, jobb som numera är så nedgraderade att en del arbetsgivare sätter upp nät längs kanten på taken för att fånga upp anställda när de hoppar för att ta livet av sig eller där säkerhetsbestämmelserna är så bristfälliga att hundratals arbetare dör när byggnader rasar samman. Offren är också små barn som suger på blyhaltiga  leksaker, den anställda i Walmart som förväntas jobba över Thanksgiving bara för att bli nedtrampad av en lavin av hysteriska kunder utan att ens då få ihop en lön att leva på."

Norma Klein refererar mycket till Kevin Anderson, engelsman och numera omtalad och icke-flygande gästprofessor i Uppsala. Skulle vara intressant att lyssna på honom. Hans föreläsningar finns på nätet

Klein skriver:
I stället för att låtsas att vi kan lösa klimatkrisen utan att få den ekonomiska båten att gunga menar Anderson och Bows-Larkin att det har blivit dags att säga som det är. För att 'befria vetenskapen från ekonomi, finanser, och astrologi och stå för slutsatserna hur obekväma de än kan vara... behöver vi ha modet att tänka på ett annat sätt och föreställa oss alternativa framtider. ' "

Baksidestextens rubrik på denna spännande bok lyder "Klimatbibeln som ger hopp", men än så länge tycks det rätt mörkt och dystopiskt i min läsning.

Jag hoppas se ljuset i tunneln. Under tiden drar jag mitt eget strå till stacken.
Och bakar surdegsbröd. Mitt första.



måndag 2 oktober 2017

Fåglar flyttar. Och jag med dem.




- Före flytten tog jag cykeln till biblioteket, och andra ärenden, på tio minuter. Nu tar det en halvtimme att cykla in. Buss ännu outforskat.

- Innan jag flyttade hade jag tio minuter till jobbet. Nu över 1,5 timme med cykel, buss, cykel. Oregelbundna arbetstider och arbete hemifrån underlättar.

- Före flytten långt till badvikar. Nu mindre än fem minuters gångväg. Många septemberdopp blev det.



- Innan jag flyttade en mycket kort promenad till det lilla Konsum jag gjort till mitt. Nu blir det bil. Till köpcentrum.

- Före flytten löpning på skogsstigar. Trots nytt, lantligt läge, nu mera grusvägar och asfalt. Men gammal banvall gäller före som efter flytt.

- Lite paradoxalt, innan jag flyttade ut från stan, bara en kortare cykeltur, eller löprunda, till blomstrande och betad, skyddad natur. Nu tar det över 20 minuter på cykel.

- Före flytten sval innetemperatur vintertid i lägenheten, omöjlig att reglera till tillfredsställande värme. Nu har vi kaminen, veden, elden. Här ska eldas!

- Innan jag flyttade, kompost i plastpåse som transporterades bort till biogas. Vackert så kanske. Nu kompost utan plast, där mikroberna och maskarna gör sitt jobb på plats. Utan transporter. Produkten, näringsrik jord, kan bli startpunkt för ny syssla: trädgårdsodling. (först 20 år efter Uppsala kommun startar Norrtälje kommun insamling av organiskt avfall utan Uppsalas plast, utan i de vanligare komposterbara papperspåsarna)

- Före flytten stor konkurrens i svampskogen full av stadsbor. Nu kan vi ensamt njuta av skogens guld: trattkantareller.


- Innan jag flyttade, årstidens växlingar och vattnets varierande framfart i Kvarnbo. Brusa högre lilla å, så jag hör dig ända till Sundsta! Hur ska jag nu följa årstiderna? Blir det nämnda odling?

Kvarnbo i september.

- Och nu kan vi tillsammans se stjärnhimlen om kvällarna!

Vad jag saknar mest? Cykelavstånd till det nödvändigaste i affären kanske. Och vänner och familj och kultur på nära håll förstås. Välkomna ut nu alla i stället!

Språknördar, finns någon mer än jag som längre bryr sig om före och innan?

måndag 25 september 2017

Guidning nr 74


Foto: Ulf Hellman

Det står en hel drös med folk under klockstapeln vid Stabby prästgård. Solen skiner, människorna strömmar till mot loppis-stånden och andra aktiviteter på Stabby-dagen, årligt arrangemang av Sköna Gröna Stabby och Stabby hembygdsförening.

Klockstapeln är samlingsplatsen för dagens guidning i och kring Stabbyskogen. Jag harklar mig för att göra min förkylda röst hörd. Ska rösten hålla? Kommer vi att kunna hitta något botemedel mot min förkylning?

Vi kommer inte många steg innan jag stannar gruppen vid snåren av brännässla - en av de mest näringsrika svenska örterna, och en av de mest användbara. Man kan använda fibrerna i stjälken till att tillverka nättelduk, ett tunt tyg. Karotin i växten håller slemhinnor friska. Och kisel stärker hud och  naglar. Och nässelsoppa är ju en välkänd delikatess på våren, sprängfylld av vitaminer. Att nässlor bränns behöver väl inte nämnas - det vet alla, även de allra yngsta.

Nästa stopp blir vid skogsbrynet ut med åkrarna i Stabby. Jag berättar om häggmispeln som här breder ut sig i stora snår. Den kommer från Nordamerika och sprids lätt vidare av fåglar som äter de svarta bären och sedan genom deras spillning på annan plats. Blommar liksom häggen med vita blomklasar. Men om den botar någon kroppslig åkomma är oklart.

Darrar som ett aspelöv.  Uttrycket känner många till. Den mjuka asp-veden gör trädet till en utmärkt boplats för hackspettar. Berättar jag. Hackspettar lämnar efter häckningen boet, bygger nytt nästa år och ger plats till andra att flytta in. Att man gör tändstickor av asp kanske också är något många känner till. Men det finns medicin i aspen också. Smärtdämpande ämnen finns i knoppar och blad, som man kan göra asp-te på.

Lönnens blad har nu svarta prickar. En harmlös svamp. Och fler och fler blad börjar nu ta på sig höstkostymen. På våren slår de små ljusgröna blommorna ut före lövsprickningen. Ja, färgen är det man kallar lindblomsgrönt, märkligt nog! Viss förväxling råder. Alla har vi väl sen gjort näsor av lönnens frukt. Lönnens virke passar till bland annat möbler och musikinstrument. Och förr gav man lönnbladen som vinterfoder till djuren.





Mitt i en myrstack står en rönn med rodnande frukter. Tillsammans med en häggmispel med de svarta men för människan oätliga bären. Fåglarna älskar även rönnbäret. Vem har inte sett de vackra sidensvansarna om vintern när de kommer i stora flockar, med läten som silverklockor, slår sig ner bland bären och börjar kalasa. Men bären är goda även för människan, särskilt om man torkar dem. Man kan använda dem i soppor och grytor och de är rika på både järn och C-vitaminer.



Vi stampar av oss de krypande myrorna från skorna och går en bit till. Eken ser vi bara några mindre representanter av på vandringen. Förutom att eken är känd i vårt land som de ädlaste, äldsta och största av träd, så finns det också en plats för eken i växtmedicinen. Det finns garvämnen, fett och proteiner i ekollonet som kan användas till små sår, utslag och andra hudproblem. Då gör man en dekokt på ollonen.



Vi ser också en alm. Dess blad är riktigt sträva. Och pratar jag om alm måste jag ju nämna almsjukan, en svampsjukdom som drabbat almen så hårt att den har hamnat för Rödlistan för hotade arter. Vi får hoppas att almen klarar sig på något sätt att den blir kvar i vårt land. På försommarens guidningar bjuder jag alltid deltagare att smaka av de gröna chipsen. Smakar som nötter. Och under nödår kunde man använda almbark att dryga ut brödbaket med.



Men vad står vi på? Vi böjer nackarna och stirrar ner på våra fötter på stigen. Det lilla grobladet behöver man inte gå långt för att hitta. Det växer överallt där människan gått. "Den gynnas av tramp", säger jag och hör inte dubbelbetydelsen som någon i gruppen kommenterar. Skratt. Kan man bota Trump-feber med groblad? Nja, men den fungerar utmärkt vid sårläkning, vid hosta och nedsatt immunförsvar. Grobladet - en utmärkt kandidat för läkande av min förkylning.

En stor mångstammig sälg står i skogsbrynet lite längre fram. Salix, dess latinska släktnamn, har samma ursprung som salicylsyra, den verksamma substansen i värktabletter. Ämnen i bladen omvandlas i kroppen till denna värktablett och hela släktet Salix kan kalla naturens antivärkväxter.
Att sälgen är en viktig frukost för vårtidiga bin berättar jag. För sälgen blommar först av alla träd. Hanträden i gult och honträden i lite mer diskret grågrönt. Titta nära i vår så ska du se!



Vi går upp på hällarna dit Linné tog sina studenter. Här går även Linnés Hågastig förbi.Man kan om man går i Linnés fotspår även ringa honom här och få höra honom berätta vad han såg på platsen där vi nu ser åker.  Jag visar på ängsvädd, axveronika och johannesört som alla tre blommar sent här på hällarna. Johannesört är välkända "brännvinskryddan", som Ulf Lundell sjunger om  - men, hallå, johannesört är ju ingen egentlig krydda! Poeten menar nog det sätt man använder johannesört till att göra Hirkum pirkum. Brännvinet blir rött och får en en speciell smak. Namnet är kopplat till dess latinska släktnamn, Hypericum. Växten är känd som den rogivande örten. Och jag berättar om åkommor den botar som depressioner, klimakteriebesvär, humörsvängningar, känslighet för väderomslag, psykosomatiska sjukdomar, sängvätning, irritation i mage och tarm, brännskador, led och muskelsmärtor. Men inget mot förkylning.


Senblommande axveronika, här tillsammans med harklöver

Stigen slingrar sig in i Stabbyskogen. Vi tar in skogens ljud. En blåmes ljusa prat. Några hackspettar jagar varann mellan stammarna. Trafiken på Bärbyleden låter bara svagt i bakgrunden. Jag hoppar upp på en björkstam som ligger fälld invid stigen och ber gruppen berätta om vad de associerar till från björken. Näverkonst. Ved. Möbler. Björksav. Tillsammans kan vi ju så mycket, det är alltid min tanke när jag guidar. Jag kompletterar genom att citera Linnés  ord om björkens användningsområde:

"Löven livnär på vintern får och getter; de färgar gult; kvistarna är skollärares och myndigheters fruktansvärda straffredskap, används även till täckning av humlerötter."

Te på björkblad är bra till det mesta: lindrar bland annat urinvägsproblem, ödem och gikt.

Bilden är inte sned. Togs liggandes på rygg en försommardag i vårskir grönska.

I en sluttning når vi fram till min förkylnings verkliga botemedel. Men det är bara det att linden vi står vid inte blommar i september. I en amerikansk studie som Pelle Holmberg m fl refererar till i sin bok Svenska träd (och som jag hämtat fakta ur till guidning och denna text) fann man att lindblomste bättre botade förkylda barn i en behandling än motsvarande behandling med antibiotika. Jag får helt enkelt börja leva mer som jag lär ut och gå ut och samla lindblommor nästa sommar. Linden blommar sist av våra träd, mitt i högsommaren. Av barken gör man rep. Berättar jag. På platsen växer också en oxel med de vackert vågiga bladkanterna. Jag visar bild på de vita blommorna och de röda bären. Berättar att Linné konstaterade att bären var "smakeliga men förorsakade mycket wäder".

Och så går vi vidare till några ståtliga tallar, kramar dem och jag ger tips om Trädportalen och hur man kan mäta grova träd i naturen med sina armar. Att tallar överlever bränder med sin tjocka bark fick jag inte med denna gång. Det får jag ta vid nästa guidning. Då får jag också berätta att tallbarrste är bra vid inflammationer vid luftvägarna. Ännu ett förkylningsträd alltså.



Innan vi avslutar vid gravfältet passerar vi även en ståtlig ask. Bladen har blivit intensivt gula och först ut av alla träd kommer snart alla bladen ligga på marken. Även askens olika delar har medicinskt användningsområde som vid bland annat reumatisk värk.

En timmes guidning går fort. Jag visar lite boktips. Jag svarar på frågor. Och så får de som vill ett minne med sig från vandringen, något de får knåpa ihop själva: ett blomkort. Eller så här års får det väl bli ett höstkort med vackra höstfärger. Som det här kanske:



Tack för uppmärksamheten. Men med eller utan lindblomste: nu har min förkylning gått över.

En av boktipsen jag använder mig av ofta är Vanliga vilda växter till mat, krydda, hälso- och kroppsvård, skriven av bl a Pelle Holmberg och Marie-Louise Eklöf.

Och siffran i rubriken i inlägget syftar på ännu en lista jag sammanställt: de naturguidningar jag gjort sedan 2007. Ungefär.

Välkomna med ut nästa gång!

onsdag 13 september 2017

Nymålat!



Brinnande fjällhed

Dvärgbjörkens låga ris går i brandgult.
Blåbärsrisets blad går i skarpt rött. Med svarta fläckar.
Kråkbärets små, korta barrlika blad går ännu i grönt.
Lingonriset har så tjocka blad att de klarar vintern och förblir gröna. Sitter kvar.
Och så ripbäret: i lysande vinrött målas fjällheden och själva bäret mognar bland de nymålade bladen. Från grönt, till rött, till mörkt lila.

Fjällris-mosaik

Brandgula små penningar... dvärgbjörk

Höst på fjället alltså.

Men det är inte bara höstmurriga färger i Jämtland i september 2017. Blåklockornas ljusblå sticker av mot den jordnära paletten. Polarullens vita fjuniga bollar. Fjällskärans blå blommor har inte gett upp för i år.

Blått, eller snarare lila, som hos fjällskäran
Polarullens vita bolster... - bilden dock från annat fjäll och grönare årstid

En trio traskar triangeln på trenne dagar på återträffen. Jämtlandstriangeln - den klassiska av alla fjällsträckor. Med effektiv resa med natt-tåg och buss tur- och retur till Storulvån får vi tre hela färgsprakande vandringsdagar: Storulvån - Sylarna - Blåhammaren - Storulvån.

Jodå, vi orkar fortfarande, trots att det gått 30 år sedan vi läste friskvård på Hampnäs folkhögskola utanför Örnsköldsvik. Starka ben då och nu. Bra tempo. Sunda kroppar. Sunda själar. Vädret går vår väg: från lite sol i starten, mössa och vantar men medvind till blåshålet Blåsis, Blåhammaren, och en vind som mojnat och en termometer som stiger fram till mål. Bara några enstaka regndroppar. Ingen  snö. För var det kanske bara vinet efter den berömda tre-rätters på fjällstationen som i det starka strålkastarskenet från byggnaden förvandlade fjällets flata klippor utanför till vinddrivna snödrivor?

På väg

Triangeln är populär. Fullt av folk. Men fjället tycks kunna svälja dem alla, så pass att vi vid pauser ibland kan blicka ut över det nymålade landskapet och känna oss som ett med skapelsen. Bara vi. Vi tar in, tar en bild och ett djupt andetag av frisk fjälluft. Att det är mycket folk gör också triangeln rik på service. Raststuga längs varje etapp, med dass. Spänger över fjället för att skona fjällheden. Men leden är ändå för det mesta så bred att en trio lätt går i bredd. Pratar ibland. Tysta ibland. Glädjen av att få genomföra denna femårsplan, de starka benen, den goda fysiken - ok då, lite stel var jag allt i höfterna - och samtalen gör att de 19 kilometerna den längsta dagen, och de 30.000 stegen, går som en dans. Att ha fjällvana, god förtäring och bra grejer bidrar.

Vi är överens - tänk om man skulle bli stugvärd!
Men då skulle jag välja en tystare del av fjällvärlden än Jämtlands triangel.
Att få vara på plats på fjället, längre än en vandringsvecka,  när blommorna blommar.
Eller, som nu, då fjället är nymålat. Det blir något att planera för och drömma om.

Jag citerar Mats Ottosson ur Tidningen Turist nr 5, 2015 (som jag för övrigt lånat rubriken av och inspirerats av), som i sin tur refererar till min husgud Thoreau: "Han ser sålunda trädens höstfärger som en övning i att odla sin egen förmåga till uppmärksamhet - bara den som är intresserad av att se kommer att se."

Ser fram emot fler övningar i uppmärksamhet när vi ses igen. En träff med friska förtecken.

Vi ses!