Ikigai

Jag avslutade en Linnéstigs-guidning en gång med några enkla levnadsregler, regler för ett harmoniskt liv, en lista jag fått av en god vän.

Connect - träffa människor
Keep learning - fortsätt lär dig fakta och färdigheter
Be active - var aktiv
Take notice - ta in världen med alla dina sinnen
Give - ge.

Jag tog med dem för att jag insåg att vår eftermiddag tillsammans längs en vandringsled med guide (jag själv) innehöll alla dessa fem pusselbitar. Vi kände inte varann (connect). Vi lärde oss om Linné och av varandra (keep learning). Vi vandrade flera kilometer (eller var det kanske en cykelguidning?) (be active). Vi tog in naturens alla ljud och dofter (take notice). Och jag gav dem informationsmaterial och blomkort som avslutning (give). Vilken lycka! Vilken harmoni!

Jag kom att tänka på dessa levnadsregler och min guidning när jag läste DN:s artikel om ikigai på lördagen. Ikigai är japanska och betyder "meningen med att finnas till".

Vad älskar jag? (Vad är min passion?)
Vad är jag bra på? (Vad är mitt syfte?)
Vad kan jag ta betalt för? (Vad kan jag jobba med?)
Vad behöver världen? (Vad är mitt kall?)

Med en till synes enkel guidning svara jag lätt på dessa frågor som leder fram till just min ikigai. Jag älskar att vandra i skogen. Jag är en klippa på vilda växter. Jag kan använda denna kunskap på guidningar och inventeringsuppdrag, få betalt. Och världen behöver definitivt botas från den biologiska analfabetismen, dvs alla behöver veta mer om den rika värld vi omger oss av. Om vi inte vet vad som finns kan vi heller inte värna om det. Skydda det.

Har du hittat ditt ikigai?

DN-artikeln tipsar om en bok Ikigai av Hector Garcia och Francesc Miralles.

Japan verkar spännande, med sunda tankar hos ett sunt folk. Tidigare har jag skrivit om shinrin yoku - skogbad, japanernas väg till avstressande genom vistelse i skogen.

Här låg min avstressande plats före flytt österut: Kvarnbo. Hur ser det ut där idag?

Den svenska skogen

Den 23 januari har av skogliga grupper i norr utsetts till Skogens dag.

Det kan den verkligen behöva! För den verkliga skog som är kvar.
För jag menar att den planterade gran och tall som växer upp på hyggen idag inte blir skog utan trädåkrar. Artfattigt och utarmat. Men effektivt förstås, till skogsbolagens väl och ve.
Vi talar varmt om att rädda regnskogen i Amazonas.
Men vet försvinnande lite om skövlingen i våra egna skogar, på vår egen bakgård.

Nu har Alfrida dragit förbi.
Och lämnat en massa fällda träd i sina spår. En halv miljon kubikmeter skog, har man sagt.
Att jämföra med Gudrun som fällde 75 miljoner kubikmeter 2005!
Efter stormen kommer debatten. Hur ska detta förhindras?

Företrädare för skogsnäringen vill nu plantera hybridlärk, sitkagran och douglasgran i ett försök att minska risken för stormfällning. Man vill med dessa kanadensiska snabbväxande barrträd förkorta omloppstider och alltså avverka tidigare.

Jag säger: Gör det inte!

Har vi inte lärt oss något av Contorta-försöken i svenskt skogsbruk som utvecklades kraftigt på 1970-talet? Denna kanadensiska tall skulle vara den ultimata lösningen i svenskt skogsbruk med dess snabbväxande växtsätt. Men den drabbades av svamp. Naturvårdsverket har klassat den som invasiv, dvs att den slår ut de inhemska arterna. Samma sak kan det bli med de nu föreslagna främmande arterna. Redan idag har vi, enligt ArtDatabanken, 250 invasiva arter i vårt land, som kommit antingen av misstag eller med människans flyttningar. Ge oss inga fler, tack!

Våra inhemska tallar och granar har under årmiljonerna utvecklat ett intrikat samarbete med markens svampar - det osynliga nätverket. Svampen underlättar näringsupptaget för trädet, trädet ger svampen socker. Vacker symbios under marken. När skogsmaskinerna kommer slås detta nätverk i spillror. Den lilla tallplantan på hygget har tuffa odds att klara sig. Betydligt bättre är oddsen i den naturliga lucka som uppstår i en skog där ett träd fallit. Den lilla plantan som stått där och stampat i skuggan får plötsligt fart i det ljus som nu tränger ner bland de stammar som står runt omkring.

Med skonsamt skogsbruk, där inga hyggen finns, plockhugger man skogen varsamt. Som hos bröderna Uhlås i Uppland . De jobbar med skogen inte mot. Ikväll torsdag är hyggesfritt skogsbruk temat för en samtalskväll i Uppsala, kl 17.30 på Östra Ågatan 19. Arrangörer bland andra Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen.

Den döda veden eller brist på denna, är säkert något som kommer att tas upp på denna skogsträff. Grov död ved finns inte i det moderna skogsbruket. Det är självklart beklagligt att så många skogsägare nu förlorat stora värden i Alfrida, deras livsdröm har gått i spillror när träden ligger som plockepinn. Man skyndar ut och tar hand om det som går att få ut något av. Men i den död ved lever ett stort antal skalbaggar, där växer lavar och mossor och veden bryts ner av specialiserad vedsvampar. Många av dessa arter är nu akut hotade. Så spara lite av den fallna skogen.

Jag säger inte att det är så, detta är ingen akademisk artikel, men tänk om det är så att med hyggesfritt skogsbruk och skonsam plockhuggning:

- bevarar vi den befintliga markekologin intakt
- står skogen kvar att vandra i och njuta av
- slipper vi kalhyggen
- är älgen inte längre ett hot mot små tallplantor, utan kan få vara skogens konung
- kan arbetshästen få ett uppsving som arbetspartner
- räddar vi skogens hotade arter: fåglar, lavar, mossor, vedsvampar
- sparar vi in på dyra plantor och kostsam markberedning
- minskar vi risken för stormfällning och skogsbrand
- kan vi skrota de dyra och markförstörande maskinerna
- sker ett naturligt urval: tall på marker lämpliga för tall och gran på granmarker, när naturen själv får välja

Är detta följden av hårdhänt skogsbruk eller klimatförändringar?

För mer läsning om hotet mot den svenska skogen.
Läs Maciej Zarembas skogsreportage från 2012 (om skogsbyråkratin och en tandlös lag)

Eller Skogslandskap farväl, en debattbok från Naturskyddsföreningen (om hotet mot gammelskogen i Dalarna, alla hotade arter)

Eller läs mer om hemlig kommunikation mellan träd och en stor dos skogspoesi i Peter Wohllebens Trädens hemliga liv. 

Alla ska få finnas - hur många känner du igen`?

Livets september eller Förundran

Jag ramlade över ett härligt uttryck i avslutande krönikan i morgonens God morgon, världen! i radio.

Livets september.

Låter vackert, tycker jag.
Är det där jag befinner mig?

Oavsett vad man lägger för betydelse i det finns ett mått av förundran i orden.
Också det en underbar och lite försummad känsla.
Eftersom ordet förekommer i Linnés valspråk, så är jag särskilt förtjust.

"Omnia mirare, etiam tritissima"

"Förundras över allt, även det mest alldagliga." 

En dos förundran finns också i mindfulness, tycker jag - förmågan att med sina sinnen ta in det som finns runt omkring en, här och nu. Som en väg till hälsa.
Inte bara ta in och notera, utan verkligen förundras över allt fantastiskt, stort och smått. Detta är lätt en sådan underbar vinterdag med sol och några minus som idag:

Några dagar före jul lyssnade jag på Alice Tegnérs gamla visor och hittade där i visskatten ett till härligt exempel på ren förundran. Jag bildsätter visan från min bildskatt.
Visan heter: Var kommer det vackra ifrån?

Se mor hur det lyser av regnbågen där

Och se vilka färger som ängarna bär

Och se på linnean vid mossiga stenen

Och blåklint och vallmo där borta på renen

Och gula näckrosorna nere vid ån

Det strålar och lyser av färger så klara

Jag står här och ser och nu undrar jag bara:

Var kommer allt vackert ifrån, säg mor?

Det nyttiga måste ju finnas, mor

Man måste ha kläder och mat och skor

Och allt möjligt annat som mänskor behöver

Men tänk allt det vackra, det blir liksom över

För se hur det glittrar där nere i ån

Bakom förgätmigejen skymtar åns glitter...

Och se hur de ulliga skyarna fara

Jag står här och ser, och nu undrar jag bara:

Var kommer det vackra ifrån, säg mor?

Kopplingen mellan Tegnérs text och Linné sedan: nyttotänket!

Och du, det är väldigt vackert i september!

Äntligen skridskor!

Is är färskvara.
Vid första anblicken ser ju den gångna helgens is på Lommaren lite väl kornig ut och svårforcerad.
Men en stora del av isen var härlig. I solen!

Idag ligger ett kyligt snötäcke på isen.
Håller tummarna nu att kommunen gör det de ska. Plogar.

Någon dag senare utforskade vi Länna kyrksjö och angränsande Lisa-sjön. Då med fika. Men utan sol.

Jag säger som skridskoentusiasterna: Ice is nice!

Stormen

Alfrida var inte att leka med.
Det slet och rev i träden redan kvällen före.
På natten skakade huset och fönsterrutorna skallrade.

Men jag gick aldrig ut och lyssnade på vindens krafter.
Hade jag gjort det så hade jag nog hört hur de ramlade - många träd alldeles i närheten!

Något träd fick vi inte över huset i alla fall.
Andra hus har fått grenar över sig.

Strömmen försvann bara en timme på morgonen men somliga hade svårt att ta sig till jobbet samma morgon. Motorsåg var nödvändig! Andra i kommunen får vänta i flera veckor för att få tillbaka det havererade elnätet.

Jag gick en vända för att se eländet:
att den stora fina granen ovanför badet hade dragit sin sista suck och fallit i vindbyarna är sorgligt! Annars är jag inte så förtjust i granar men denna var ståtlig. Nu står en ensam kvar där i sluttningen.
(men grannarna kanske hurrar för mer utsikt mot vattnet i stället?).

Stormen en nödvändig påminnelse om vårt samhälles sårbarhet.
Vi måste hjälpa varandra när det krisar.
Kommunen gör så gott den kan, men vi har också ett eget personligt ansvar.
Som Erik Helmersson skriver i sin ledare i dagens DN.

En helt annan aspekt av stormen är sedan hur snabbt folk springer ut och hugger upp de fallna stammarna till ved. Men stopp och belägg! Död ved är en bristvara i svensk skog och är ett eldorado för våra små: baggar, mossor och lavar. Som i sin tur gynnar fåglar. Så visst är det tråkigt att många ekonomiska intressen förloras, men vi måste också se skogen som det livsutrymme som den är för många hotade arter.

Så du som har stormdrabbad mark: spara en del av det fallna till våra sällsynta arter.

Läs mer om värdet av död ved här.