Fånga hösten! Fånga orden!

Jag tog med mig kameran ut på promenaden.

 Naturens konstverk. Svårt att göra plagiat på.

 Naturens krafter är starkare än människans. Med råge.

 Ingen skog i Sverige är oförvanskad. Det finns ingen urskog! Men när ska vi sluta med vansinnes-skogsbruket?

Så om jag får önska så får Alfridas "offer" från i januari ligga kvar där de ligger. Till glädje för skogens rikedom av mossor, lavar, svampar och insekter.

En sparsmakad skog kan också dölja en oanad skönhet.

 En fullvärdig sittdyna! Av fönsterlav!

 En fullvärdig bostad?? Vem glömde sin husvagn? Är den habil?

 Ännu ett verk av Alfrida. Blottad, kal sten, utan gammelmossa, efter ett träd som fallit. Det tar tid innan mossan regenereras på platsen. Skogen behöver tid, mycket tid. Och orördhet. Men storm och bränder är normala störningar. Det är människan som är den onormala störningen, i alla fall om hon kalhugger.

 Tallbaret har gömt sig i laven. Gillar inte exponering.

Jag känner solidaritet med mossorna, träden, lågorna, barren, löven. De är mina vänner.
Sen kom första snön och pudrade in dem alla i vitt.

Och jag fick 20 rätt av 20 på ordförståelsedelen på Högskoleprovet. Det är en tradition på denna blogg att göra inlägg på de orden. Min första här.

Klarar du årets test? 

Dalaresan

Stigen var väl markerad med orange färg på träden.
Som sig bör på en vandringsled.
Men inte särskilt upptrampad.
Lite märkligt ändå.
För målet med vår vandring var ju ett stort, rött och vackert brandvaktstorn.
I Rödbergets naturreservat. Älvdalen.
Karta hade vi skrivit ut. I gammelskogen hängde garnlaven i trädens grenar och marken var pudrad med nysnö.
Och där var gränsen till naturreservatet. På kartan och vid stigen.
Men det var ändå något som inte stämde.

Fyra friska vänner återförenas i Älvdalens skogar.
Nu kan vi räkna till tre decennier sedan sen vi delade dygnets alla timmar på Hampnäs folkhögskola, utanför Örnsköldsvik.
Som syskon nästan.
Som om tiden stått stilla sen dess.
Friska var vi då och friska är vi nu (ok då, en och annan kroppslig skavank har väl tillkommit). Ja, det går att göra mycket själv för att mota bort sjukdom.

Maria navigerar vant på de krokiga och backiga skogsbilvägarna i Älvdalens vidsträckta skjutfält. Vi passerar den stora dammen i Trängslet och parkerar vid Skarptäkt söder om reservatet. Äntligen, tänkte jag, skulle jag få se en av mina många skyltar som jag skrivit till reservat i Dalarna. Men nej, på skyltstället satt den gamla, slitna. Besvikelse. Min skylt finns här, i pdf.

Förvaltaren har haft ett år på sig, men inte satt upp "min" skylt.

Vi vandrar i över två timmar på den otillgängliga stigen. Över bäckar. Över fallna träd. Förbi stora block. Och in i en mäktig ravin. I trädens grenar hänger garnlav. På en gammal björk växer eldticka. På en gammal gran har den tretåiga hackspetten gjort sina ringar på jakt efter söt sav. Nej, nu borde vi vara framme. Men ingen markerad stig leder upp till vänster. Som kartan visar.

Eldticka.

Garnlav.

Vilsna (?) skogsvänner.

Två stigar söderifrån, vi tog den vänstra i st f den högra...
Den med skarpt kartöga ser ravinen på den vänstra sidan om berget.

Vi klättrar upp i branten, tänker att vi ser väl tornet på platån. Flåsar. Undrar. Irrar. Men hallå, vi är ju vana skogsmänniskor, vana att läsa karta! Vrider och vänder på kartan. Någon mobiltäckning finns ej. Tar en fika i de få plusgrader som råder. Detta borde vi klara! Vad är klockan? När blir det mörkt? Ska vi ta kompassriktning eller gå samma väg tillbaka? Vi följer våra spår i nysnön och klättrar över samma träd igen.

Mäktig ravin i gammal skog.

Eldticka på björk och bloggare.

Åter vid bilen ser vi det. Orange markering även vid skyltstället och en annan stig som leder in bakom. Betydligt mer upptrampad! Vi tog fel stig! Och när jag tittar en gång till ser jag ju att höjdkurvorna på kartan hade kunnat berätta detta.

Så det gamla brandtornet från sent 1800-tal som jag skrivit om får jag nöja mig med att ha sett på bild.

Bild från Älvdalen-explorer.se. Hade gärna tagit bilden själv!

Ode till eken, nötskrikan, ekorren och rådjuren

Det föll en massa ekollon på plåttaken i fjol. Pang! Pang!
Massproduktion.
På marken låg sedan en tät matta av släta, vackra ollon.
Hjälp, nu får vi invasion av vildsvin, tänkte kanske grannarna.
Våra gräsmattor blir vända upp och ner!
De la ner säkert mycket möda på att räfsa ihop alla ollon, körde bort.

Vi lät ollonen ligga. Och nu kommer belöningen.
Först var det otroligt fint med den decimeter-höga lilla ekskogen som växte som i somras växte i en stor cirkel under våra medelstora ekar när vi kom hem efter en månad i fjällen. Men de små föll snart under gräsklipparens blad.

Nu har ett år gått och ollonen har legat och mummat till sig. Som manna till våra vilda vilda grannar.
Vilken glädje!

Ekorren samlar febrilt till vinterförråden. Rusar runt, nosar, letar, hittar och sen med ollonet i munnen gräver han ner ett ollon mitt i gräsmattan. Hur hittar han det sen under snön? Med luktsinnet?

De skräniga nötskrikorna har glatt oss med sin färgprakt i flera veckor nu. De tar en, två, tre kanske fyra ekollon i sin kräva och med ytterligare ett stort ollon i näbben far den iväg och gömmer alltihop till vinterns förråd. De är en fröjd att skåda med deras fina blå färger. Och spräckliga huvud.

Och i gryningen står rådjuren och mumsar så mycket de kan på de ollon som fortfarande finns kvar. Alltid med öronen på helspänn. Vita bakdelen lyser upp. Vi sitter och myser och tittar på.

Varsågoda alla Vilda grannar!
Ni är tre av de kanske tusen olika arter som lever av en riktigt gammal ek, tre av de större arterna då. Många är små, mycket små.

Jag är glad att vi inte slet hårt med att rensa bort alla ollon i fjol!
Och inte en enda liten bit av gräsmattan har blivit bökad av något gästande vildsvin!

Yummie!, säger rådjuren, ekorren och nötskrikan.

Heja Arvika!

humla på ängsvädd

Visste du att man i demokratins namn kan lämna in medborgarförslag?

Det gjorde Tom Åhrén i Arvika.
Ett förslag om gräsytors skötsel.
Och detta ligger ju mig varmt om hjärtat.

Han föreslog att grönytor som nu klipps av stora maskiner till stort buller och som gör ytorna helt sterila i stället kunde göras om till ängar. Det innebär att man slutar att klippa gräset och i stället låter gräset och blommorna kan gå upp och blomma och så gynna att pollinerande insekter och fjärilar. Och det låter ju som ett förslag som ligger helt rätt i tiden då vi pratar om utarmningen av världens alla arter.
Och att vi faktiskt är beroende för vår försörjning av våra pollinerare!

Och nu har kommunstyrelsen i Arvika bestämt att gå vidare med detta förslag, att utreda det för ett eventuellt framtida beslut. Heja Arvika!

Sverige har 290 kommuner. Blir det du som skriver till din kommun?
Så kan hela Sverige få stadsnära blommande ängar!

skulle inte du hellre vilja se dessa blomma än höra det ständiga bullret av gräsklippare?