Till sist

Boken med hundöron, bilder och bra visdomsord.

Den fick många hundöron när jag läste den för snart ett år sen, i nyöversättning. Tanken var att denna blogg skulle fyllas med citat från dess inspirationskälla, boken Walden av Henry David Thoreau. Men så har det inte blivit. Bättring! Minst lika bra som bokens innehåll är efterordet, skrivet av Steven Hartman och Henrik Otterberg. De inleder:

"Hur skall vi leva våra liv? Vad är livets kärna och hur närmar vi oss den? Vilken roll spelar naturen?"

Jag hade kommit nästan till slutet i efterordet då jag verkligen skrattade till, igenkännande. Och vek bokens sista hundöra:

"Störst betydelse har Thoreau fått för kritiker och aktivister som blivit allt mer oroliga över miljöförstörelsen och många vänder sig till Walden nästan som en helig skrift för en livsåskådning med sunda ekologiska och icke-exploaterande ideal för människans fortsatta liv i samklang naturen."

Jag gillar en av de mest kända citaten från Walden (vars första del citerades av Mr Keating i Döda poeters sällskap, en film som gjorde kanske att Thoreaus idér fick nya efterföljare)

"Det stora flertalet människor lever ett liv i stilla förtvivlan. Det som kallas resignation är kronisk desperation."

Har man ett begränsat antal ägodelar som Thoreau hade så är det lättare att hålla ordning. Är man som vi överöst av prylar krävs det ordning för att man inte ska ägna allt mer tid bara efter att hitta saker i hemmet. Tur då att det finns "ordningskonsulter". Meny i P1 hade i veckan hittat en sån, en bloggare som kallar sig Förvaringsdrottningen. Jag kände igen mig i allt. Ägnar inte onödig tid på att leta prylar, gillar var sak på sin plats.

En annan lösning på tillvaron hittar man också i radions P1, nämligen i Tendens serie om konsumtion. Köp mindre prylar är den enkla melodin. Jag nynnar med. Men idag ska jag köpa i alla fall en almanacka till det nya året som väntar. Och en stor nyårslax är väl ingen pryl? Mat ska vi ju alla ha. Men någon glitttrig nyårsblåsa blir inte köpt. Det som finns i garderoben duger.

Inte heller någon selfie-pinne ska inhandlas! Läs mer om Språkrådets nyord för 2014 här.
Vilka av dessa ord lever kvar till nästa decennium? Vilka dyker upp på framtida ordförståelseprov?

Thoreau gilllade ord, det skrivna ordet. Det har vi gemensamt han och jag. Och mycket mer.

Men mest av allt just nu gillar jag vår spralliga kattflicka som har fått namnet Saga.

Gott nytt!

Namnlös älskling

ljuv och lat

söt och kul

vanlig, verklig

mjuk, fin flicka

vilken fest med dig i vår värld

du samlar modiga äventyr

skön som bomull

vilar på min arm

vaknar lycklig till ny dag i min säng

lysande morgonsjäl

full av galen energi

trött är en sällsynt känsla
nyfiken är din främsta egenskap
väg till kunskap om tillvaron
undersöka, utforska, utreda

du tvättar dig i all hast

mat hinner du knappt med

Och Rex, det är du som bestämmer. Fortfarande.

Senare väntar  märkliga uteäventyr

tack! du ger skratt och kärlek till vår familj

med oss kan du bli gammal

Nu är du bara liten, ännu namnlös och fullkomligt underbar.

Välkommen du lilla!

Avskärmat

Lite ensamt blir det allt...

Det var gruppen och våra individuella olikheter som utgjorde urmänniskans övertag på savannen. Man hjälptes åt. Det är ett av huvudbudskapen i Lasse Bergs trilogi om Kalahari. Ensam är svag. Se på henne bara: inga vassa tänder, inga klor att tala om, upprätt gång och därför sårbar. Dessutom en rätt dålig sprinterlöpare. Ensam var helt enkelt dödsdömd.

I dagens Sverige däremot dominerar ensamhushållen, knappt 40 % av de svenska hushållen enligt statistik från SCB 2013. Och den forna styrkan vi hade i gruppen, den har ersatts av apparater. Och mest av alla apparater älskar vi våra skärmar. Vår mobil har svaren på alla frågor, i ett ögonblick. GPS:en "garanterar" oss från att gå vilse på okända platser. Någon medmänniskas behöver vi inte. Eller?

Mötet sker i ett grönområde utan närliggande byggnader och vägar som referens. Jag kommer gående på gångvägen mot en man stående med hörsnäckor i öronen och med blicken i... ja just det... mobilen. Vägen delar sig där han står åt två håll. Jag inbillar mig att han trots hörsnäckan ändå hör mig komma mot honom. Han vrider sig och står med ryggen mot mig när jag passerar. Som om han med kroppen sa: Jag behöver ingen hjälp Jag stannar ändå upp, vänder mig mot honom och frågar om han är vilse och han mumlar något till svar och syftar med blicken på mobilen. Vart ska du?, fortsätter jag trotsigt, låtsas blind för hans signaler om oberoende. Och han undrar då om de byggnader vi ser är de han tror att de är. Jag bekräftar. Jag tror han klämmer fram ett tack.

Ett enkelt möte. Två främlingar möts. Några ord byts. Så självklart kan tyckas. Men nej, idag ska man klara sig själv, inte be om hjälp, det tycks vara normen. Det var vad den unge mannens kroppsspråk förmedlade. Vad tänkte han om det korta mötet? Gjorde jag kanske honom generad? Var det skämmigt? Jag fick hjälpa en annan, möta en annan människa och det kändes bra. För mig.

Människor behöver människor. Det gällde på savannen. Det gäller nu. På nyheterna rapporteras det på måndagen om kritik mot de långa häktningstiderna i Sverige, ofta med restriktioner, så att man mer eller mindre sitter isolerad 23 av dygnets 24 timmar. En individ klarar inte detta utan att det får psykiska konsekvenser. Att inte få mer mänsklig kontakt kan liknas vid tortyr.

Ensam är dödsdömd - stoppa avskärmningen!

Och släpp skärmen med blicken, dra ut öronsnäckorna och uppsök IRL gemenskap. Nu! Prata med en främling idag!

Jag skrev om mötet med en annan främling, på bloggen här.

"Lampan susade medan den brann. Den gjorde allting nära och säkert, en tät krets som var familjen och det de kände och litade på och utanför var det främmande och osäkra som staplade mörkret högre och högre och längre bort ända till världens ände." 

 (Ur Pappan och havet av Tove Jansson)

Ett tv program på UR, Tristessens risker, och en artikel i Expressen nyligen kompletterar detta inlägg, om människans relation till skärmarna omkring oss.

Älskade dal 2 eller Ljuva november! eller Sol!

Efter ca två soltimmar totalt hittills i november så kom den: solen!
Folket njöt.
Fåglarna kvittrade.
Färgerna lyste.
Kvarnbo brusade (som vanligt lika vackert)
Stigarna var fortsatt novemberleriga.

Kärleksförklaringarna till min dal formuleras bättre i bild än i ord.

Älskade dal, del 1 här.

Det är här det händer

Höstlugn

"Den som vilar får öron för de svaga signalerna som kommer inifrån."

Det och många andra kloka tankar formulerar Tomas Sjödin i sin senaste bok, Det händer när du vilar, en bok som jag redan nämnt här på bloggen.
Vi har tappat bort vilodagen, menar han. Ja, det är nog sant. Ständigt uppkopplade. Tillgång till shopping dygnet runt. Arbetet i mobilen. Veckan som inleds redan på söndagen med att besöka kontoret för att "komma ikapp lite"....

Vilan, menar Tomas Sjödin, är en plikt, en nödvändighet. Är det faktum att vi har glömt detta en av orsakerna till att vi mår allt sämre idag?

Sjukskrivningarna ökar.
BUP är överbelastade.
Ungdomar stannar hemma från skolan, ibland i flera år! (vittnesmål i Barnaministeriet från UR)
Stora grupper i förskolan. 1 vuxen med 11 barn från 1 år och uppåt var en uppgift jag tog del av nyligen.
Mamma och pappa fixar (betald) barnvakt för att få pusslet att gå ihop.
Folk blir utbrända.

Detta är ju inget nytt.
Men hur ska vi vända trenden?
En barometer för det samhällsklimat vi har i Sverige idag är två vittnesmål jag tagit del av nyilgen. Män som bränt ut sig. Gripande historier av Johnny i tv och av Kjell i radio. Tycker att det är extra värdefullt att det är just män som också berättar om följderna av det pressade tempo alla ska tvingas in i. Det är inte bara kvinnor som bränner ut sig, trängda och pressade från alla håll att ha det perfekta hemmet, den perfekta karriären, de perfekta barnen, de perfekta resorna, de perfekta vännerna och den perfekta kroppen. Allting samtidigt.

Vinterdvala

Tomas Sjödins tankar vandrar vidare där han ligger på sofflocket och andas, långsamt:

"Jag brukar försöka tänka att de som är överdrivet effektiva har det jobbigt på något sätt. Eller att de snart kommer att få det. Detta inte för att jag för ett ögonblick skulle missunna dem deras driv, men bara för att övertyga mig själv om det är de som är undantagen från regeln, snarare än jag själv. De allra flesta är rätt trötta och orkar betydligt mindre än de önskar."

Jag har min medicin klar, den har jag skrivit om många gånger här på bloggen. Natur, är mitt enkla, naiva svar. Jag får nya  perspektiv på mina favoritplatser ju mer jag läser om den nödvändiga vilan. Min allra första idé för denna blogg var ju en viloplats så god som någon: Kvarnbo. Min pärla. Vattnets  brus. Årstidens växlingar. Stanna, lyssna, känna. Och ja, vila.

Vårvila

Men hur ska man hinna med naturen också när alla jobbar åtta timmars arbetsdag? Så många lösningar på samhällets problem med till exempel psykisk ohälsa ser i alla fall jag i att sänka normen för en normal arbetsdag. 6 timmars arbetsdag - nu, tack!
Helt nyligen skrev Upsala Nya Tidning om det pusslande med hämta/lämna på förskolan och det ständiga dåliga samvetet. Helt i onödan, skriver artikelförfattaren. Men vadå, hur vet man det? Vad barnen mår bäst av är det ingen som frågar. Kanske det dåliga samvetet säger oss något som vi på rationella sätt försöker tysta ner?

"Allting är roligt om man har tid för det",
menar Tomas Sjödin. Det skriver jag under på. Jag som älskar att diska, tvätta, städa. För att jag har just tid.

"Man kanske till och med kan mäta tillståndet i sitt liv utifrån relationen till de vanligaste sysslorna?, frågar sig Tomas.

Tänk om föräldrar med små barn (och stora med för den delen!) kunde jobba mindre, avstå RUT och istället städa tillsammans med sina barn. En vinn-vinn situation helt klart: Gemenskap och bekräftelse till barnen. Samvaro. Nyttiga färdigheter för barnen. Fysisk aktivitet. Och ett skinande hem som belöning! Fast kanske inte med det modernaste köket.

För det är sådana "offer" man "tvingas" göra om man går ner i arbetstid.

Sommar-ro i Kvarnbo 2014. Men vila bör man göra oftare än gång per årstid. Varje dag! Annars säger kroppen ifrån till sist. Tror jag. 

Sist. Senaste Kropp och själ i P1 berörde effektivisering i vardagen kontra vila. Men ingen nämnde den smarta idén att man kanske kunde jobba lite mindre. Det tycks som sagts tidigare vara en naturlag som inte går att rucka på: åtta timmar om dagen ska vi sälja vår tid till en arbetsgivare. Basta.

En infekterad debatt

Jag har inte grävt ner mig i alla fåniga skriverier i mediedrevet på kultursidorna om nya kulturministerns uttalande.

Men så glimmar det till från den person som jag alltid lystrar till när han höjer sin röst: Stefan Edman. Tack Stefan för att du sätter ord för det det hela egentligen handlar om, i DN i går. När vi har alla materiella behov uppfyllda så är kulturen svaret: ett hållbart samhälle som konsumerar kultur, inte köper mera prylar.

Så ja, du har rätt Alice!
Heja Alice!
Heja Stefan!

Min klart dominerande kulturkonsumtion: läsning! Uthålligt och klimatsmart.

Och till alla på kultursidorna. Gå ut och gör något konkret för jordens skull mellan skrivraseri-passen vid tangenterna!

Klassiska Fiby

Trädkronorna sluter sig över oss och det känns rent fysiskt som om pulsen går ner och hjärtat slår långsammare. Fibybäcken porlar. Någon enstaka hackspett hörs. En plötslig och ljudlig överfart av militärplan som det låter härjar en kort stund. Däremellan råder magisk, livgivande och hälsofrämjande tystnad. Vi gör ett besök i klassiska Fiby när november bäddar in oss i mörkret allt mer. Bäst att utnyttja det ljus som finns. För hälsans skull.

Rejäla rotvältor, kullfallna träd och mossrika marker - allt det som kännetecknar en ganska orörd skog - finns här i Fiby. Frågan om precis hur orörd skogen är debatterades  i många år av Uppsala-professorerna Hesselman och Sernander. Denna träta gjorde att det tog flera decennier från det att reservatsförslaget väckts till dess att reservatet kunde bildas år 1965.

Vi tar oss på stigen norrut genom området mot Fibysjön. Fast inte bara på stigen. Avstickarna ger utdelning: trattisar! Utsikten mot Fibysjön är bäst om man står ovanför stigen, där vi precis har gjort ett trattisfynd, det är rätt mycket vass i strandkanten. Hösten bjuder inte på någon mångfald av fågelliv, tyst även här. Då får vi urskilja mossfloran i stället. Vägg-, hus-, kam-. hak-, björnmossa, det är väl de vi behärskar här. Resten är överkurs. Men vilka mattor! Och vilka vackra sporkapslar. I mattorna gömmer sig inte bara trattkantarellerna. I sådan här gammal skog trivs linnean och knäroten, vars fynd vi gör.

Getryggen är en fascinerande plats på höjden med hällarna och de krokiga, smala men säkert uråldriga tallarna. Hällarna är hala så gå försiktigt. Men en utmärkt plats för lunchpaus är det, en känsla av sal råder över höjden. Förbi nybildad jätterotvälta och skogens enda färgklick i rött, ensamma rönnbär på en gren, snirklar vi åter oss ut ur Fibymarkerna.

Det går att göra som Linné, förundras över allt, även det mest alldagliga - även i november.

Det skrivna ordet

Läst några böcker nyligen?
Trängt in i en djuplodande debattartikel?
Läst en vetenskaplig uppsats?
Eller en dagstidning?

Kan du ta till dig texten?
Förstår du vad du läser?
Eller skummar du bara över bildtexterna?
Kan du koncentrera dig överhuvudtaget?

Nu är det dags att se resultatet av ditt läsande. Se hur många ord och uttryck som jag egentligen förstår!
Dags att göra Ordförståelsedelen på höstens Högskoleprov.

Av mina tre senaste lästa böcker: Jag är Malala, Jag är Zlatan och Det händer när du vilar av Tomas Sjödin utgör innehållet i den första och den sista boken något att efterleva.
Från den andra boken lär jag mig inga ord från årets ordtest, däremot lite mer om fotboll.

Böcker kommer fortsätta att ha en framskjutande plats i mitt liv. Den vishet som det ger lär mig att differentiera det onda från det goda, högt som lågt, tjockt och tunt.
Och böckerna ger mig det svar... jag menar genmäle..., på livets alla frågor.

Inte nu igen...!

Katt- och höstmys-frid

Te. Bok. Tystnad. Höst. Mörker. Stearinljus. Och så katterna. Två stycken intill mig i soffan på kvällen. Det var höstmys, så som jag vill ha det. Du, Elsa, låg ovanligt nära din syster Rex, i vanliga fall brukar ni hålla distans. Ni båda konkurrerade om platsen på favoritfilten. Jag kunde bara sträcka ut min hand och gosa med din mage, din ljust bruna päls, när du kråmade dig i sömnen. Leka med dina tassar och smeka dina små trampdynor. Höra dig spinna. Ett gott liv som katt. Ett gott liv som kattmatte.

För det är klart att våra katter får gå ut! Här är det ju så lugnt, inget kan hända. Så för 3,5 år sen blev vår Eddie sjuk och fick avlivas på veterinärkliniken intill. Vi sörjde. Till sensommaren hittade vi dig, Elsa, en liten kattunge då, på en gård i Vattholmatrakten. Det var en fin kväll. Och du var fin. Snart var du ute och sprang hemma hos oss. Jo, du gick lite vilse ibland men hade ett halsband. Sen blev du kastrerad och id-märkt. Bråkat med Rex har du gjort, men för det mesta har ni trivts ihop.Och haft glädje av varann. Som vi med dig, Elsa!

Natten till torsdagen blev Elsa överkörd och dödad.  I vårt, som jag trodde, lugna område, utan snabba bilar. Eller? Det är ju en återvändsgränd, ingen genomfart. Men det var mörkt när det hände någon gång mellan kl 2 och kl 6. Såg du inte bilen, Elsa? Sprang du åt fel håll när du hörde och såg den? Hur snabbt körde bilen? Tack du kvinna som hittade Elsa. Död vid vägen. Bara ett stenkast från veterinärkliniken. Och tack vare id-märkningen fick vi ju veta. Ovissheten är värre. Även om nu sorgen är tung att bära. Filten är så tom utan dig, Elsa! Och vem ska nu krypa ihop i mina knäveck i sängen?

Vår fyrbenta vän, vi saknar dig! Vila i frid.

De enda som gläds lite nu är kanske småfåglarna vid grannens fågelbord...

Vila i frid, Elsa, i nya himmelska jaktmarker

Lax + fimpar = sant!

Cigarettfimpar utgör idag det absolut vanligaste skräpet på våra gator i Sverige. Det berättar dagens Vetandets värld i P1. Och det som inte plockas upp (görs sällan!) riskerar att med regnvatten hamna i våra vattendrag och senare i haven, det betyder ofta till vårt redan hårt belastade och känsliga innanhav Östersjön.
Om då en förrymd lax, från en odling, får syn på en cigarettfimp så vet man att att dessa ibland hamnar i fiskens mage för att fimpen påminner till formen om de pellets som laxen fått i odlingskassen. Och går fimparna inte direkt till fisken så kan den hamna där via plankton och filtrerare som sedan äts av fisken. Allt hänger ihop! Och vi människor också, och med vår kraftiga påverkan på jordens livsmiljöer så borde vi ta ett större ansvar än vad vi gör.

Och de små snuskuddarna bidrar också till mikroskräpet i haven. En handling som kan tyckas oskyldig, att bara spotta ut portionssnuset på marken. Men se efter, de ligger där, fler än du tror, och om ingen plockar upp dem och om de inte fastnar i de finmaskiga näten i reningsverket riskerar de också att hamna i havet och, ve och fasa, i fiskens mage.

Så om du är rökare eller snusare så vill jag vänligen och ödmjukt be dig att slänga ditt skräp i en papperskorg/askkopp och har du ingen i närheten får du helt enkelt ha med en behållare att lägga kudden eller fimpen i, varför inte en gammal tom snusdosa? Och slänga den hemma i de brännbara soporna.

Och mer:

Undvik peelingkräm eller tandkräm med mikroplaster i! Brukar betecknas i innehållsförteckningen som polyethylen. Vidare finns syntetiska fibrer i syntetmaterial i kläder och fibrerna frigörs vid tvätt och är så små att de inte fångas upp i de kommunala reningsverken utan åker ut i havet. 800.000 partiklar mikroplaster per timme har mätts upp går direkt ut i havet i Lysekil där Vetenskapsradion gör sitt reportage. En jämförande siffra från ett betydligt större reningsverk i Stockholm mätte 27 miljoner partiklar per timme.

Radioprogammet berättar vidare att de s k mikroplasterna utgör transportörer av andra giftiga ämnen i avloppsvattnet som till exempel rester av läkemedel som passerar våra kroppar. Ett sätt att begränsa spridningen av dessa ämnen kan vara att begränsa vår konsumtion av icke livsnödvändiga läkemedel och att lämna de läkemedel vi har kvar hemma i badrumsskåpet direkt till apoteken.

Och plasten då? Finns det ett plastfritt liv?
Och vad kan vi ha i stället?
Vi klarade ju oss före oljan, men användningen av  många av de tidiga naturmaterialen utgjorde då ett hot mot vissa djurarter. Vad kan vi använda idag som inte är fullt lika skadligt för miljön?

Din, min, vår hälsa!

Världshälsoorganisationen WHO gick igår ut med råd för att undvika att att drabbas av cancer.
2,5 miljoner européer dör varje år i cancer. Hälften av dessa skulle överleva om alla följde nedanstående råd.
Jag är ingen renlevnadsmänniska, ingen fanatiker i alla fall, och jag unnar mig livets goda.
Men lagom är bäst, som det heter.

Vad jag saknar på listan är vikten av utevistelse dagligen. Men även om det är självklart bra för hälsan så är det kanske inte vetenskapligt bevisat bra hinder mot cancer.
Ut går jag ofta, mycket och länge. Året runt.

Vilken av nedanstående punkter kan du börja med redan idag?

1 - Rök inte! Använd inte någon slags tobak

2 - Gör ditt hem rökfritt. Ge ditt stöd till riktlinjer om rökfrihet på din arbetsplats

3 - Gör aktiva val för att hålla en hälsosam vikt

4 - Var fysiskt aktiv i ditt vardagliga liv. Begränsa din stillasittande tid.

5 - Ha en hälsosam kost:
*Ät mycket fullkorn, baljväxter, grönsaker och frukt
*Begränsa kaloririk mat (mat med mycket socker och fett) och undvik dryck med mycket socker
* Undvik processat kött (t.ex korv och leverpastej), begränsa din konsumtion av rött kött och mat med hög salthalt.

6 - Om du dricker alkohol, begränsa ditt intag. Att inte dricka alkohol alls är bättre för att förebygga cancer.

7 - Undvik för mycket sol, speciellt för barn. Använd solskydd, sola inte på solarium.

8 - På jobbet: skydda dig själv mot cancerframkallande genom att följa hälso- och säkerhets-instruktioner.

9 - Kolla upp om du är utsatt av höga radonhalter i ditt hem. Agera för att reducera eventuellt höga halter av radion

10 - För kvinnor:
*Ammning reducerar mödrars cancerrisk. Om du har möjlighet, amma ditt barn
*Hormonbehandling ökar risken för vissa typer av cancer, begränsa användningen av så kallad HRT.

11 - Säkerställ att ditt/dina barn vaccinerar sig mot: *Hepatit B (för nyfödda) *HPV-vaccin mot livmoderhalscancer (för flickor)

12 - Undersök dig själv och scanna kroppen efter cancer:
*Tarmcancer (män och kvinnor)
*Bröstcancer (kvinnor)
*Livmoderhalscancer (kvinnor)

Med anledning av att hösten är här...

Tänk vad svårt det är att formulera korta texter! Eller framför allt skyltar i det offentliga rummet.
Rubriken låter ju helt knasig för den som är väl hemma i nyanserna i det svenska språket. Lustigt nog såg jag denna formulering på stadens bibliotek.
Som om höstens ankomst är något högst oväntat, överraskande, eller som en plötslig katastrof!

Således, med anledning av att hösten är här...

mättas naturen av fukt

Med anledning av att hösten är här...

dra jag ner på arbetstakten och ser skeenden lite från sidan om

Med anledning av att hösten är här...

blir det mer tid för läsning, till exempel Lasse Bergs Ut ur Kalahari

och

bra tv, till exempel Djävulsdansen och Sanningen om konsumtion

Med anledning av att hösten är här...

klafsar det mer längs stigen när jag springer

Med anledning av att hösten är här...

kan man plocka bär i naturen: lingon, slånbär, ja även rönnbär plockas har jag sett. Och svamp förstås.

Med anledning av att hösten är här...

kan man klaga, sucka, misströsta och boka en resa till solen. Men det gör inte jag.
Jag stannar i vårt Sverige och njuter av årstidens växlingar. På jakt efter det goda livet, det som Lasse listar i sin bok, nämnd ovan.

Men egentligen handlar ju allt det här med om det som sker nu när hösten är. Välkommen!

Linnéstigar - nu!

Bara två dagar kvar av denna strålande september.
Och alla färger!
Och solen!
Och den blå himlen.

Det börjar blir bråttom om man ska vara med på en fototävling som vill ha en sinnliga motiv från Linnéstigarna i Uppsala. Hur skildrar man lukt på bild? Hörsel?

Anta utmaningen, ge dig ut och släpp lös din fantasi.

Skicka sen din bästa bild till erika@biotopia.nu  så är du med i tävlingen och kan vinna fina priser.
Före midnatt den 30 september vill Erika ha din bild.

Vilket sinne blir detta? En ljusupplevelse.

En angelägen bok

Tänk om dessa barns pappor skulle ställa samma fråga som Axels pappa gjorde...! Perspektiv...

"Axel, får jag gå in och laga mat?"

Det är eftermiddag och jag sitter på balkongen i denna ljuvliga sensommar som inte tycks ta slut. Barn och föräldrar leker ute på gården....

Så kommer repliken från Axels pappa. Som ett direkt hämtat exempel ur boken jag just läser:
David Eberhards Hur barnen tog makten.

Pappa frågar alltså lille Axel - kanske fyra-fem år - om han får gå in och laga mat!
Och om svaret blir Nej? Ska Axels pappa då sitta kvar vid sandlådekanten och göra sandkakor? På bekostnad av att middagsmaten blir sen och alla blir griniga? Ska lille Axel verkligen ta ansvar för om maten står på bordet i lämplig tid. Nej, han får ju inte det ansvaret egentligen men det som ska vara ett påstående är trots allt en fråga...

Ja, barnen tycks verkligen har tagit över makten, som David Eberhard hävdar. Till synes från förskoleåldern. Och sedan upp genom hela skolan, in i klassrummet.
Hur blev det så här? Har förskolan något med det hela att göra? Eberhard citerar Platon ur en annan källa (Poirier Martinsson):

"Det räcker inte att indoktrinera och tvinga människor att tänka och agera rätt. Framgången ska konsolideras genom att medborgarna övertygas om att indoktrineringen aldrig existerat, att den bara var en dröm."

Vad har samhället gjort med oss?
"Tänk om vi alla är med i en sekt utan att veta om det?, skriver Eberhard.

Är det Platons idé som ska förverkligas i Ingvar Carlssons ord från tidigt 1970-tal om betydelsen av att utvidga förskolan, att det är:

"livsviktigt för att eliminera det sociala arvet från föräldrars oönskade reaktionära uppfattningar".

Och vidare:

"Om nu människor verkligen tror på anknytningsteorin borde man rent logiskt förvänta sig en stor andel invånare som protesterade högljutt mot den rådande förskoleordningen. Det borde med det i åtanke finnas en gräsrotsrörelse av tämligen stora mått som kräver föräldrarnas rätt att vara hemma med sina barn i stället för rätten att vara ifrån dem hela dagarna. Det konstiga med de skandinaviska länderna är att en sådan rörelse närmast helt saknas. Ett riksdagsparti som företräder den linjen riskerar att konstant falla under fyraprocentspärren. Det anses nämligen vara bakåtsträvande. Det är inte utan att man kan fråga sig hur vi resonerar när vi samtidigt som vi lämnar bort barnen så stor del av tiden , samtidigt tillmäter oss så stor betydelse."

Och hur påverkar det föräldraskapet att förstagångsföräldrarna blir allt äldre?, frågar sig Eberhard.

"De kan springa fort i karriären men de kan inte bära ett barn.", beskriver han det hela.

Jag gillar också hur Eberhard beskriver den svenska fixeringen vid kön och genus. Redan på förskolan ska man tänka "rätt". Men jag vill protestera: det kan ju vem som helst se att en nyfödd flicka är en flicka och inte en pojke. I Sverige tycks vi sträva efter något slags likriktning mot - ja, vad? Ska vi upphäva könen?!
(på en platsansökan som jag fyllde i nyligen kunde man under rubriken Kön nu få tre val: Kvinna, Man, Annat....)
Jag vet inte exakt vilken typ av jämlikhet det är som exempelvis Fi vill eftersträva, men jag säger bara helt enkelt:
Låt kvinnor få vara kvinnor och göra det de tycker om och är bra på.
Låt män få vara män och göra det de tycker om och är bra på.
Utan att Farbror Staten ska lägga sig i och styra.

Det finns många frågor för den nya regeringen att ta tag i. Hur byter man riktning på en oceanångare? Det tar tid. Kanske en hel generation. 

De bortglömda

De olika partierna låter rätt lika när det kommer till frågan om den accelererande ohälsan i samhället.

"Många med psykisk ohälsa hamnar mellan stolar, frågan måste upp på högsta politiska nivå", säger Vivianne Macdisi (S).

"Idag ser vi aett skolhuvudmännen tar ett väldigt varierande ansvar för elevhälsovården...", säger Johan Edstav (MP).

"Primärvården behöver fler psykologer och kuratorer än det finns idag", säger Sören Bergqvist (V).

"Alliansen har tagit fram en valplattform där vi rent allmänt lyfter fram vikten av kortare väntetider, och det tror jag är särkilt viktigt inom psykiatrin", säger Erik Weiman (M).

Alla citerade ur fredagens Upsala Nya Tidning.

Det är visserligen inte politikernas sak, mer forskarnas, men jag saknar i valdebatten: varför ökar då den psykiska ohälsan i Sverige?
Eller som boktiteln av Nisse Simonsson för några år sen löd:
"Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? 

Tänk om det är så att det är barn, ungdomar, arbetslösa och sjukskrivna som betalar priset för vår tillväxt?
Genom det rådande arbetstempot.
Vissa jobbar så de stupar medan andra inte får jobba alls. Båda grupperna mår dåligt.
Vi är ständigt tillgängliga på våra mobiler.
Press från media om att vara perfekt på alla plan: kroppen, på jobbet, hemmet, trädgården, vänner.
Och Gud, han bara glömdes bort i brådskan. Ersatt av köpcentrum. Rikt på saker. Men tappat på inre liv.

Kanske det är fel på hela samhällssystemet? Vi måste tänka om helt och hållet.

Jag är för en medborgarlön, ett basalt belopp som går till alla.
Då kan man jobba mindre och vara mer med sin familj. Om man vill.

Idag gäller det.
Jag röstar men har svårt att se hur vi på ett enkelt sätt ska lösa de stora problem vi har i vårt välståndsland.

Inför valet

Sverigebilder mindre än en vecka före valet 2014...

Sjukskrivningarna ökar visar färsk statistik från Försäkringskassan.
Kostnaderna för sjuk-och rehabiliteringspenning var 2013 28 miljarder kronor. Och väntas öka.

Barngruppernas storlek på förskolan ökar.

Antalet ungdomar som går arbetslösa är skyhöga.

Arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå.

Utskrivningen av lugnande och antidepressiva läkemedel fortsätter att öka bland unga i Sverige.

Fortsatt oroligt och dåliga resultat i skolan.

Och konsumenten i Sverige ska hålla hjulen rullande genom att konsumera, allt för den heliga tillväxtens skull.

Stressen ökar, heltid har gjorts till naturlag.

Det vi mår bra av, relationer, kultur, natur, finns allt mindre tid till.

Samtidigt som vi ser och upplever högst påtagligt att översvämningar och skogsbränder är en realitet som vi tvingas att vänja oss vid. Så här skriver Pär Holmgren och Staffan Lindberg i en debattartikel i Upsala nya tidning från i maj i år.


Om vi avskaffade fixeringen vid 40 timmars arbetsdag och jobbade mindre...

- skulle barnen behöva vara mindre tid på dagis, och kunna vara mer med mamma och pappa. Grunden till en trygg bas (i alla fall för det mesta).

- skulle sjukskrivningarna minska

- skulle jobben räcka till fler

- skulle även ungdomarna hinna bli sedda av sina föräldrar

- skulle det finnas mer tid för skogspromenader, så mycket bättre än antidepressiva

- skulle det bli lugnare i klassrummet

- skulle fler hinna cykla

- skulle inkomsterna kanske minska, men vi skulle tvingas tänka efter mer om vi verkligen behöver en ny spis, ny uteplats eller ny bil

- skulle vi kanske kunna rädda jorden från förödande klimatförändringar.

Det är min övertygelse.

Anders Borg, du vill gärna att vi ska konsumera men förklara för mig en gång för alla varför vi måste ha tillväxt! Vi har ju bland den högsta levnadsstandarden i världen. Men inte mår vi särskilt bra för det. Birger Schlaug skriver tankeväckande om tillväxt här.

Och i det eminenta radioprogrammet Radiopsykologen var det en man häromveckan som ringde in som höll på att "jobba ihjäl sig". Är det en inre drivkraft, en längtan efter bekräftelse med hjälp av prestationer kanske?, eller är det samhällets uppdrivna tempo som gör att människor i Sverige 2014 kan hamna i sådan sits?

Till alla som mår dåligt, till de som är arbetslösa, stressade, ensamma, sjuka och övergivna önskar jag att ni fick sitta en stund här. I skogen. Och låta er omslutas av en välgörande kraft, och dofter,  som är äldre än höghus och tunnelbanor, äldre än livspussel och löneförhandlingar:

Rösta för mer välgörande fritid till människan den 14 september!

Med slutna ögon

Patetiskt pekoral eller bara frihetsrus?
Oavsett vilket så är det härligt ute nu!

Sädesärlan kvi-vittar
Fiolerna spelar
Och gräshopporna med.
Tuppen gal
Flugan surrar
Vinden kittlar mitt hår i ansiktet
Flygplan brummar
Jordbruksmaskinen likaså
Och trafiken på i fjärran
Hästen ptrooar (ja, vad heter egentligen det ljud som en häst frambringar med mulen?)
Löparens steg krasar mot gruset
Stavgångarens taktfasta stavtag smattrar
Kråkan kraxar
Myrorna kittlar
Solen värmer
Promenad-sällskap pratar
Duvan ropar
En sprängningssignal ljuder, kort före, långt efter

Det händer mycket när jag sluter mina ögon en onsdagseftermiddag i Hågadalen.

Närvaro utan mobil.
Tankens fria rymd.
Den inre vägen till hälsa.

Betraktelser i brytningstid

Sista dagen av augusti och vemodets filt läggs kanske över oss. I alla fall en flik av den.

Hej då, turister.
Välkommen, studenter.
Hej då, öl på uteserveringen
Välkommen rödvin och "mysiga hemmakvällar".
Hej då, blommor.
Välkommen, svamp.
Hej då, soväck i tält.
Välkommen duntäcke i sängen.
Hej då, nakna fötter i sandaler.
Välkommen strumpor.
Hej då, fåglar.
Hej då, mygg, getingar och fästingar.
Hej då, pojkar!
Välkommen, hyresgäst!
Välkommen höstfärger.
Välkommen Babel och läsning.

Men september behöver inte betyda...
Hej då, bad.
Hej då, vandring.
Hej då, sol och värme
Hej då, äventyr och nya vyer.
Hej då, glädje och skratt.
Hej då, kaffe i termos.
Nej då, inte alls!

Men tyvärr betyder september också (ibland)...

Vardagsstress, kanske
Nedskräpning och glaskross på stadens gator
Kyla och mörker, i alla fall snart.
Och krav, krav, krav.
Det gäller att prioritera.

Vad är det som är viktigast, egentligen?

Glöm inte att fråga dig det.
Och andas.

Fler fjällscener

Bilder här är från äldre fjällvandringar. I år valde vi kamerafritt. Här Vaimok.

Innan sommaren helt är förbi vill jag lägga till några scener från resan norröver. Man meddelade nyligen statistik från SJ: 87% av tågen kom i tid under sommaren, eller, om man så vill: 13% var försenade. Jodå, det fick vi erfara.

Scen 1.
Det var knökfullt på krogen vid den gamla stationsbyggnaden i Uppsala. Med kvällsol. Själva stationen numera i kubistiskt glashus. Vi defilerade bara förbi krogfolket, fullpackade och förväntansfulla. Endast fem minuter kvar till avgång. Ordinarie tid alltså. En halvtimme sent dök SJ:s Arctic Circle Train upp. Så vi hann också få en dos kvällssol i väntan. Vi hinner knappt sätta oss i kupén och heja på våra medresenärer innan SJ förklarar i högtalarna att loket inte orkar mer utan måsta bytas ut... Tre timmar senare tuffar vi norrut med nyrekvirerat lok från Stockholm.
Ja, du "SJ, SJ gamle vän." Men jag vill ju så gärna åka miljövänligt tåg!

Scen 2.
Gassande sol blev veckans tema. Så även vid Caihnavagges stugplats. Efter maten: välbehövlig vila och allehanda njutningsmedel. Kräm till efterrätt. Kokkaffe till chokladen. En whiskeypinne till jordnötterna. Lakritsen fick jag behålla själv. Allt noga planerat och packat.  Och aldrig blir väl läsron så stor som på fjället. Till och med toabesöket blev en upplevelse. Solen rakt in genom den öppna dörren, fortfarande med gassande styrka fast klockan var tio på kvällen innan den försvann bakom bergsryggen. Frigolitsits. Toapapper. Sprit till händerna. Och en seriestrip. Fräscht.

Scen 3.
Solen gjorde att vi på 1100 meters höjd, över passet i Caihnavagge, tog fram sporkarna för att äta Marabou chokladen... med sked. Den rann. Solen gjorde huden gyllenbryn, med en viss touch av fjäll-design. Ansiktet svällde upp. Solen gjorde snön vitare än vit. Solen gjorde ett bad vid varje läger nödvändigt. Solen sög musten ur oss: vilodag! Solen gjorde så att alla blommorna blommade: fjällgentiana.

Synupplevelse: fjällgentiana

Scen 4.
Sträckan Hukejaure - Sitasjaure är rätt flack. 19 km gick rätt smidigt. Vi mötte ett schweiziskt par med hund. Vi mötte en ensam svensk kvinna, 60+. Vi mötte en rätt sjuklig äldre engelsman. Och ett svenskt par i medelåldern. Tystnaden bröts av motorljud. Samernas framfart på fjället. Cross-cyklar och fyrhjulingar. Som körde i de redan hårt uppkörda såren i fjällheden. Får de göra så? Kalvmärkningstiden, visst, de måste ju ta sig till sina visten. Men driva ren med helikopter med siren? Köra sönder fjällens örter? Svårt när olika gruppers intressen ska samsas! Men tack, tjejer, för skjutsen från Sitas! Och tack , Klas i Ritsem, för samernas mjuka renfällar i tipin. De var ljuvliga att sova på.

Scen 5.
Morgon på fjället. I tältet ligger solen på, så temperaturen har stigit rejält. Vana fjällrävar vaknar och kör igång morgonrutinerna. Skönt när man hittat rutiner och allt rullar på utan så många ord. Ett sätt att ta in hela upplevelsen utan att kommentera allt som händer, sker och det man gör.
Rullar ihop liggunderlaget.
Knölar ner sovsäcken i påsen.
Viker ihop tältet.
Lägger oss ner i jokken för ett morgondopp.
Klär på oss de kläder som under natten utgjort en del av kudden.
Drar igång Trangia-köket till gröten och morgontet resp kaffet. Och till termos.
Bröd och pålägg till frukost.
Vispar ihop mjölk.
Packar ryggsäcken.
Äter.
Och när vi borstar tänderna så dyker våra tre tyskar upp, som följde samma led som vi.
Vi ser deras ryggtavlor under första delen av dagens vandring.
Sen gick vi vilse. Ja, men bara lite.

Luktupplevelse: brudsporre!

Fjällsteg, snedsteg, framsteg

Lappspirans blommor doftar som rosor, berättar min enkla fjällflora från 1952. Mer om den floran här.
Oavbrutet flödande sol i norska fjäll kräver solskyddsfaktor.
Med lite tur kan man få se och höra svartnäbbad islom vid fjällsjön i Hukejaure.

Detta var något av erfarenheterna vid årets fjällvandring. Ytterligare en: svenskarna tycks inte hitta förbi gränsen västerut i fjällvärlden! Under vår vecka, utan kamera denna gång, träffade vi inga svenskar alls, i alla fall inte så länge vi traskade i Norge.

Nytt för i år i packningen var en liten nyckel till alla hytter som tillhör den norska turistföreningen. Vilken skatt! Vilka lägen! Vi myste utan några andra vandrare så långt ögat nådde. Bara spetsiga berg. Och jokken som sjöng. Kontouppgifterna för betalning av stugnatt la vi en i låst brevlåda.

En av våra följeslagare, fjällglim (men fotad vid en tidigare betydligt blötare vandring)

Vi startade i Katterat, två stationer förbi Riksgränsen med Narvikståget. Via Hunddalen, Cunojaure, Caihnavagge och Gaudelis och sedan avslutning i Sverige via Hukejaure, Sitasjaure och med avslutning på renfäll i tipi i Ritsem när sängplatserna inte räckte till på vandrarhemmet. Däremellan spännande vad och tältnätter. Bländande snölegor och flåsigt tramp. Tankar som fick vandra fritt längs leden, som ibland var svår att se. Äventyrliga pass, särskilt det i Caihnavagge: isen låg fortfarande på delar av sjön där. Packningen fylldes med mat för en hel vecka, för i Norge finns sällan någon stugvärd som säljer proviant.

Och växterna då? Nytt för i år var alltså att vi lämnade kameran hemma. Annat än en mycket rudimentär mobilvariant. Vi kunde fokusera på upplevelsen: ta in det vi såg utan att behöva prestera en superbild, lyssna på fjällvråkens jamande, känna snön stänka upp på bara ben på snölegorna, känna doften av brudsporren, smaka på hjortron. En enda fjällsippa i blom såg vi. Resten bar den typiska tofsen. Och isranunkeln följde våra steg på de höga höjderna: blomman som växer högre upp än någon annan kärlväxt i Norden.

Efter vedermödorna: lyx på Saltoluokta fjällstation. Med ripsoppa som förrätt på menyn.

Vandra, vandra - det är livet!
Det pratar man om även på radio här.

Men kom ihåg: kartor är färskvara! Det blev den flåsigaste lärdomen vid årets vandring. 

Tar en paus, några kort och ett dopp

Titta - en backklöver.

Mellan guidningar och ibland snårigt fältarbete glimmar min hektiska jobbsommar till i magiska små ögonblick. 

Jag upptäckte denna plats, halvön Sandören, som sticker ut som ett smalt utropstecken i Kallrigafjärden norr om Östhammar, i samband med ett fältjobb och har sen dess återvänt till denna pärla många gånger, minst tre för att campa, mer här. Och så var det i år dags för återinventering av den avsnörda havsviken Fallörsanden intill. Som nu betas.

Elda här.

Längst ut på udden blir det lön för mödan efter svettigt botaniserade bland mygg och hög vass.

Solen steker äntligen sommarlikt.

Tärnan skriker ilsket på mig ovanför de rundslipade strandstenarna.

Ett litet flygplan surrar ovanför fjärden.

En mindre båt drar förbi med sommarfolket vars båtmotor surrar från vattennivån.

Jag tar ett sommardopp.

Och äter min lunch vid strandkanten, barhudad, orädd för sommarplågor som fästingar.

Studerar ingående nyckelpigans strävsamma promenad över grus och uppför grässtrån. I jakt på löss gunås.

Efter båten kommer vågorna sköljande som en sommarsymfoni. I dur.

Grillplatsens stenar  är riktigt fint lagda av annan älskare av denna plats. Fin sand prydligt i botten.

Lokal turistinformation finnes

Blåklockorna har slagit ut. Och markerar högsommarens ankomst. Gulmåran likaså.

En guldbagge med sina grönskimrande täckvingar brummar förbi.

Jag klämmer sönder några ännu gröna, omogna frön från kumminplantan som växer vid mina bara tår. Och tar in doften.

Tar en påtår.

Jag vill tälta här snart igen! Denna plats som naturen skapat.

Kanske blir det camping till sensommaren då havtornen kan avnjutas?

Kommer i sammanhanget att tänka på en av de lästa böckerna på nattduksbordet, de med vikta bladöron, som väntar på att få bli citerade här (se föregående blogginlägg).

Tomas Sjödin citerar i sin tur i sin bok Eftervärme Carl Jonas Love Almqvist: att var nöjd är att skatta det som finns.

 "Den som är upptagen av det som skall komma - resor som skall göras, möbler som ska bytas och kärleken som skall uppfylla alla ens önskningar - är egentligen sysselsatt med det som inte finns. Mycket av det kan säkert slå in men det vet vi inte. Den som är nöjd är upptagen av det närvarande. Det som finns. "

Att begrunda i hängmattan

Jag har en hög med redan utlästa böcker på mitt nattduksbord, med vikta bladhörn, som jag inte riktigt kan lägga ifrån mig förrän de vikta hörnen har vikts upp igen och en del av det som var läsvärt spridits på denna sida.

Så för de som ska vara lediga nu när sommaren träder in i semesterfasen, vikt för vila, men som oftast utvecklar sig till upplevelse- och byggarhets, kommer här lite tankar för dagen:

"Den som inte är så mottaglig för sina egna inre signaler travar på i samma spår, döv för att någonting inom henne protesterar, vill ändra riktning och gå vidare. Sakta stelnar hon, börjar känna att livet är meningslöst och drabbas av det slags tomhet som Sören (Kirkegaard) kallar Förtvivlan."

"Varje gång du handlar efter din egen vilja, om så i det allra obetydligaste frågorna, stärker du din egen unika existens."

"Du är en människa. En människa är inte en stol, en färdig produkt, hon är hela tiden på väg att bli någon annan, något mer än hon är idag. Hennes sökande har ingen början och inget slut. Själva sökandet är detsamma som att vara människa."

(ur Konsten att leva innerligt av Ted Harris och Ann Lagerström, tidigare citerad på denna blogg här.

Och så de sju midsommarblommorna då, idag midsommarafton....
Jag plockar dem inte på ängen (vad är egentligen en äkta äng?), de finns knappast kvar längre i vårt land, utan i datorns skrymslen:

Från vägkanten (betydligt vanligare miljö än ängen): kråkvicker

Från steniga backen: blodnäva

Från åkerkanten: blåklint

Från stranden: slåtterblomma (årets växt: rapportera dina fynd på Artportalen!)

Från fjällsluttningen: fjällgentiana

Från hällen: vit fetknopp

Från skogen: nästrot (men den plockar jag inte för den är en fridlyst orkidé)

Kan bli knepigt att få ihop dessa till en bukett IRL under dan! Men jag ska göra mitt bästa.

Glad midsommar!

Nordlig utpost

speciell natur som bara är

naken energi som tvekar

skön evighet som längtar

kalla glas som väntar

mjukt skratt som förstår

högt äventyr som frågar

öppet vatten som vaknar

het känsla som tänker

vacker tystnad som grubblar

unik resa som läser

Oxel med väldoft

Knölsmörblomma

Vejde trivs vid havet

Dalälvens längtan till havet. Här möts de tu.

Vi trivdes i huset.

Bokgängets årliga ö-resa blev i år en halvö-resa. Till Billudden
Upplands nordligast punkt.
Det ska vara gott att leva! Och det är det.