Är jag en "balkongbiolog"?

Är jag en "balkongbiolog"?
Eller en orealistiskt drömmande romantiker?
Storstadsbon (nåja, halvstor stad då) som längtar ut.
Uppvuxen med bilden av det romantiska landskapet, skildrat av Astrid Lindgren.

Det är mycket stad och land nu i media.
Uttrycket "balkongbiolog" var det uttryck en ortsbo i södra Småland använde som beskrivning på miljöpartister i storstan i del 1 av SVT-programmet Delat land med Niklas Källner.
Niklas målar upp en skrämmande svart-vit bild av hur glesbygden i Sverige ser ut idag. Servicen borta. Avfolkning. Och etablering av asylboenden.

Stad och land debatterades också nyligen i debatt i tv. Är det rätt att rika storstadskommuner ger av sitt överflöd till "fattiga" och "misskötta" glesbygdskommuner?

Och det som finns där emellan: kulturlandskapet? Betesmarkerna. Det omhuldade öppna landskapet? Hur ska vi kunna bevara det när bönder lägger ner och djuren försvinner. Landskapet mörknar när det planteras med gran. Detta diskuterades i P1 Specialprogram i 1 maj-helgen. Växterna och insekterna som kräver att markerna hävdas (dvs att de sköts med bete eller slåtter) för att de ska kunna vara kvar. Många är idag hotade. Men det finns hopp - det visade programmet exempel på. Jag, drömmaren, den obotliga romantikern, drömmer om att själv bidra i detta arbete. Inte bara inventera resultatet av andras mödor, utan själv bidra praktiskt!

Jag behöver lie eller betesdjur. Backnejlikan.

Del 2 i specialprogrammet skildrade människans förändrande attityd till skogen. Den attityd som nyligen skildrats i tv-serien Jordskott. Hur ofta rör vi oss egentligen i skogen? Den nya rädslan för skogen står i bjärt kontrast till Åsa och Mats Ottosons (och andras!) arbete att föra fram skogen som den "billiga terapistol" den faktiskt är: stubben i skogen, gå ut och sätt dig.

På mitt senaste besök till Skogen tog mig Roslagsledens slingrande stig fram till Grevinnans rå, en raststuga i skogen sydväst om Penningby i Roslagen. Fyra byars skärningspunkt: Hammarby, Issjö, Utanbro och Väsby:

Ja, jag behöver skogen. För hälsa. För avkoppling. För livskvalitet.
Och Sveriges växter behöver mig.
Nej, jag låter mig inte skrämmas av avvecklingen av glesbygden i Sverige. Och vargen och björnen är bara farlig i sagorna. Hela Sverige ska leva: alla samhällen, alla människor och ja, alla växter och djur också.
Och jag vill bidra till att vända detta.

Så nej, jag är ingen balkongbiolog, vad han nu menade, smålänningen. Jag vänder miljöpartiet ryggen.
Och faktiskt, jag är ju ingen odlare, inte ens på balkongen. Men drömmer ändå om högre grad av självförsörjning. 

När människan möter ett hinder

Klafs! Klafs! Leden slingrar sig genom vårvinterskogen. Vi har klivit i flera decimeter djup snö - i andra halvan av april i Uppland! Det är klart att det då blir blött på sina ställen. Roslagsleden i storslagen barrskog norr om Åkersberga är platsen för söndagens vandring. Men så här blött! Vattendränkt spång och flera decimeter djup översvämning.

Foto: Anders Östlin

Att vända? Aldrig. Är jag ett sådant unikum som helt resolut då tar av mig kängor och byxor och vadar genom vattenmassorna? Vet inte. Det får andra avgöra. Kanske är det vinterbaden som satt sina spår i mitt målmedvetna psyke. Jag vill utforska, upptäcka, möta utmaningar. Så där lagom i alla fall, så det pirrar av eufori före eller efter. Som det gjorde efter ett vårvintervad på Roslagsleden till exempel! Det där var väl inget!

Efter en knapp kilometer mådde fötterna gott i de torra kängorna, men det var ändå skönt att nå Oppsjön med ett idylliskt torp att vila benen vid. Solig förstutrapp och syrénbersån intill stod och förberedde sig för den kommande prakten om en månad. Här hade de haft det gott, torparna! Det hade vi med. Tystnaden och friden var intensiv och lunchen avnjöts i frånvaro av flygbuller från skyn. Den här platsen missade de två vandrande damerna vi hade mött tidigare men som hade låtit sig avskräckas av mängden vatten att forcera. Annars var det mest motionärer som rörde sig i skogen kring Domarudden en solig vårsöndag i april.

Här hade de det gott, torparna. Vi vandrare också.

Första vitsippan spred sin skönhet. Första sorgmanteln fladdrade. Första riktigt blå backen av blåsippor i solgasset. Vi startade redan före klockan 10 och satsade på en heldag på denna för oss outforskade led. Tolv soliga kilometer blev det, med en fin vandringsguide som inspiration och karthjälp (finns att köpa i handeln). Det var helt enkelt det bästa sättet att njuta av en flygfritt luftrum över Sverige! Tyst skog, fri från mänskligt buller. I ljudmattan inne i stan skulle man ju inte hört någon skillnad. Hur möter alla strandade flygresenärer ett hinder? Hur påverkar hindret dem som människor? Det är klart att de måste vara arga och frustrerade. Men egentligen - har inte ett askmoln från en isländsk vulkan och dess konsekvenser något att lära oss? Att vi människor ödmjukt måste lägga oss när naturens egna krafter ryter till. De som drabbas får ett annorlunda, och kanske oförglömligt äventyr, vem vet.

När människan möter ett hinder, möter hon sig själv.

Och vi var ett äventyr rikare.