Fanfar i Falun!

Falun var i allas blickfång under tisdagens stora dag på VM i skidor. Och förväntningarna infriades: Guld till Sverige! Kalla var väl bra. Men vinnarna Stamporkestern och deras cover av Mando Diaos VM-låt var ännu bättre!

Grattis Rebecca, Cajsa, Albin, Elias och Kevin till en fin prestation!
Ni är bäst!

Det var ju tisdag i fastetider. Så jag bjöd pristagarna på semlor.
Hoppas Kalla fick en lika god. Med massor av grädde.

Jord, skott och växter som bränns

Sibirisk björnloka - ofarlig

En av de vanligaste frågorna jag får när jag besöker vänner och andra på deras sommarställen är den om "den där giftiga björnlokan", den som man kan bränna sig på. Och så tar de med mig till en plats i närheten där de hittat något som kanske är farligt. Jag brukar ge lugnande besked. Den växt de hittat är ofta just björnloka, i de flesta fall sibirisk björnloka Heracleum sphondylium ssp sibiricum, men den arten är helt ofarlig. Eller så visar de någon annan växt från den flockblomstriga familjen, dit björnlokan hör. Hundloka, eller hundkex, Anthriscus sylvestris, hör ju också dit, men den har de flesta koll på, tycks det som.

Svenskens bild av "äng", men i själva verket är den en kväverik gräsmark, med bland annat hundkex.

Jätteloka, Heracleum mantegazzianum, är det korrekta namnet på den växt man har hört talas om. Som bränns. Växtsaften hos denna orskakar mycket riktigt svåra brännskador och förstärks i kombination med starkt solljus.  Växten kom till Sverige från Sydvästasien som prydnadsväxt men har nu spritt sig och förvildats i till exempel vägkanter och fuktstråk, främst i södra halvan av Sverige. Den kan bilda riktigt stora bestånd och bör absolut bekämpas. Prata med din kommun. Blomstjälken är imponerande, den kan bli upp till tre meter hög. Så man förstår att man en gång tog in den till Sverige som prydnad.

Här endast bladen av den giftiga jättelokan. Stjälken kan bli tre meter hög. Fler bilder, med blomdel, finns på nätet. OBS! Både felaktigt och korrekta benämnda.

Sibirisk björnloka - bladen. Jämför!

Denna växt spelar en liten biroll i svt:s satsning Jordskott. Med tydliga naturinslag sätter jag delvis på mig yrkesögon och följer denna serie. När inte själva storyn engagerar tillräckligt kan jag följa andra detaljer i stället. Som den om "björnloka". Huvudkaraktären Eva blir i en scen i del 1 bränd av denna växt. I scenen har man i gammelskogen "placerat ut" "björnloka", men den ser snarare ut som hundkex. Varken jätteloka, björnloka eller hundkex växer i en sådan skoglig miljö. Läs på lite, ni som faktagranskar eller vad ni nu gör inför en tv-serie.

För det andra förvirrar geografin och träden. Landskapet är typiskt norrländskt med en älv, berg och skog. Känns lite väl mycket att det är sörlänningens syn på Norrland som skiner igenom i denna produktion. En massa klyschor om hur glesbygden bor och lever. Fördomsfullt nästan. (Ett sidospår: Birger Schlaug skriver insiktsfullt idag om stad och land). Mina botaniska ögon blir förvirrade när man på Evas släktgård har en stor ask vid infarten, träd som inte finns på norrländska breddgrader. Jag vet att det är fiktion, men varför inte göra det ordentligt? De har väl sin konstnärliga frihet men jag sitter där och stör mig på detaljer. Kanske snorkigt, vad vet jag.

Så nja, jag är inte så imponerad av Jordskott. Men det är klart. Tanken att det skulle vara Skogen som nu slår tillbaka mot Evas släkts skogsföretag och skövlingen som de ägnar sig åt - den tanken är ju lite tilltalande.

Vi har erövrat och skövlat länge nog nu. Gränsen är nådd. Vi måste vara varsamma om den enda jord vi har.

Här i denna miljö växer inte så mycket jätteloka precis.

Här i denna skogliga frid lägger jag in ännu ett sidospår, men som angränsar till ämnet: Staffan Lindbergs kråkvinkel i lördagens Naturmorgon. Lyssna från 1.25. Genialisk!

Vilse, eller?

Vart tog sunt förnuft vägen?

Under den senaste veckan har jag tagit del av olika konsekvenser av att följa bilens GPS. Att hamna i Långt-bort-i-stan i stället för dit man tänkt sig. Frågan om inte dagens notis som nådde mig i radiobruset tar priset. Jag hör om en över 20 meter lång långtradare som litat lite för mycket på sin GPS på sin väg mot Lindesberg och hamnat på småvägar i Lillkyrka, i Örebro län, fastnat, blockerat vägen för de boende och som det sedan krävdes bärgning för att få bort. Andra historier handlar om fel inställning som tar den längsta vägen i stället för den kortaste mm mm.

Vad är det för fel med den papperskartan? Kan inte folk tänka själva utan de lägger all sin tillit till GPS:ens direktiv och för att sen skylla på den om man hamnat fel?
Jag har tidigare skrivit om min kärlek till kartorna (inlägget handlar lustigt nog om ett annat Lillkyrka, Uppsala län). Kartor i papper. Terrängkartan, skala 1.50 000. Fjällkartan. Ortofoton i fält för mina inventeringar. Cykelkarta i stan. Busskarta (men de verkar mest bara tillhandahållas på nätet numera). Cykelkarta i andra delar av Sverige, skala 1:100 000. En specialkarta över Upplandsleden. Och så KAK Bilatlas förstås. Äger ingen egen bil, föredrar bilpool, men en Bilatlas äger jag minsann.
Något av dessa plockar jag fram när jag ska till en ny plats. Långt bort eller nära. Inom stan eller till fjälls.

Med en liknande kartbok satt jag redan som liten i framsätet på bilen och läste skyltar som passerade och följde med med pekfingret på resor genom Sverige och på en resa genom delar av Europa. Bra för minnet. Bra för geografikunskaperna. Och det la kanske grunden för min kärlek till kartorna.

Jag vill ha överblick. Och jag vill inte gå vilse. I alla fall minimera risken. Och jag vill tänka själv. Med risk för att bli anklagad som teknikfientlig måste också jag medge att jag inte som fältarbetande inventerare ens har en GPS i en modern telefon. Men en analog kompass har jag som ständig följeslagare. Och bra kartunderlag. Och ja, det händer ju att nätet slås ut. Och då står man där med sin smartphone. Och solen har gått i moln.

Det största hotet mot mina kartor är regnet. Tur jag har en kartväska. Och starka ben.

I fall jag trots allt går vilse.

Om jobb och arbetstid

Det här gillar jag:

Om försöket i Göteborg inom äldrevården att jobba sex timmar per dag med bibehållen lön.

Det Anita Terneborg säger i Ring P1 den 23 jan om sex timmars arbetsdag

Om meningslösa jobb, pratar professor David Graeber.

Tänk att undersköterskan Arian Hällgren i Göteborg uttrycker så bra det jag önskade att politikerna kunde se. Hon betonar hälsoaspekten av upplägget men säger också:

"Det är svårt att skapa nya jobb. Då måste vi dela på de som finns och låta fler komma in på arbetsmarknaden."

Ska bli spännande att följa detta Göteborgsprojekt. Lycka till!

Är detta framtiden?

Meningen med februari

"Vad är det för mening med februari?", frågar sig Marie Lundström avslutningsvis, gästande bisittare i P1:s "talkshow" Nordegren&Epstein på torsdagen.

Då ska jag berätta det för Marie Lundström!
Vi delar kärleken till litteraturen, lyssnar ofta och gärna på hennes Lundströms bokradio, men detta med februaris existensberättigande tycks vi inte dela:

Februari är just nu snötyngda granar.
Det är också ljuset som återvänder: mer och mer, dag för dag.
Det är glada möten med människor ute i skidspåret.
Det är flödande sol på snötäckta fält.

Det är djupblå himmel i skarp kontrast till det inbäddade, vita, mjuka.
Det är stavarnas hål i mjuk pudersnö.
Det är stannfåglarnas allt mer höljudda kvitter i snåren.
Det är flåsande andhämtning som kompar skidornas frasiga glidande i de faktiskt välpreparerade spåren.
Det är tystnaden som blir så intensiv med nysnön, granarna och den dalande solen när jag stannar och snyter näsan. Och beundrar allt.

Det, Marie, är en av meningarna med februari!
Vad som krävs? Gå ut! Öppna ögonen! Känn efter!

Stoppa paniken!

"Det är farligt att leva, men om man undviker allt kan man lika gärna vara död."

Det skriver David Eberhard i en punktlista i slutkapitlet under rubriken "Stoppa paniken!" av hans bok I trygghetnarkomanernas land. Sverige och det nationella paniksyndromet. Det är svidande samhällskritik av skarpaste kaliber.

Eberhard lär läsaren att tänka kritiskt, att inte svälja alla larmrapporter om en det ena, än det andra som väller över oss från media. Till och med det som ser ut att vara fakta och vetenskapligt välgrundat ifrågasätter han. Och att ifrågasätta och använda sitt eget omdöme och sunda förnuft är ju något av det viktigaste att lära sig i vårt samhälle! Eller är det samhället som ska tänka åt oss? Är det farligt att cykla utan cykelhjälm? Är det farligt att äta chips? Kan en piercad person inom vården sprida mRSA? Är det farligt med djungelolja? Eberhard ifrågasätter t o m DDT:s farlighet. Vad ska man tro på? Är det sant det vi läser och hör? Kan jag verkligen dö om jag äter chips? Eberhard skriver mycket om sannolikheter. Som ofta är små, mycket små.

Eberhard menar att vi allt mer under de senaste decennierna lever i ett samhälle som har tryggheten som ledstjärna men där vi nu befinner oss i ett läge då vi redan är skyddade mot det som verkligen är farligt och då ska skyddas från det som bara är lite farligt. Som djungelolja. Han menar att trygghet är farligt i för stora proportioner. Eberhard hämtar exempel från skilda delar av samhällskroppen, inkl arbetsrätten. Trygghets-hetsen har gått så långt att man på en arbetsplats idag inte ens kan avskeda en person om uppenbarligen inte sköter sitt jobb.

Vi har i vårt samhälle byggt upp en nästan total förnekelse av döden. Men...
 "Döden är oundviklig och farliga situationer kan vi inte undvika. Och trygghet som grundtillstånd skapar otrygghet snarare än skyddar mot det, för trygghet kan aldrig finnas hela tiden. För att man ska känna verklig trygghet måste man därför kunna vila i det otrygga. Det är otryggheten som är människans naturliga miljö. Det är därifrån vi kommer och alla försök att vaddera våra tillvaro leder bara till minskad beredskap."

Eberhard kopplar ihop denna vadderade tillvaro med den utbredda psykiska ohälsa vi ser i samhället idag. Unga som hamnar på psyket när pojk- eller flickvännen gör slut. Trivs vi inte på jobbet sjukskriver vi oss. Hur överlevde våra föräldrar? Och deras föräldrar? De hade ju mycket mindre trygghet än vad vi har idag! Socialdemokratin drev då igenom en rad trygghets- och rättvisereformer och vi mådde bättre och bättre under förra seklet. Men sen menar författaren att detta har dragits för långt. Att vi nu är så omgivna av regler och förbud att vi ständigt är styrda. Till och med hur vi ska tänka.

Författaren gör också ett inlägg i integrationsdebatten genom att hävda om faran att befinna sig i ett slutet, till synes tryggt system där allt utanför görs till något farligt: "invandrarna är inte som oss, de kan vara vara farliga...". De blir ett hot i stället för en tillgång. Mer om det i svt:s eminenta serie Fosterland.

Jag har tidigare läst hans minst lika skarpa bok Hur barnen tog makten, om föräldraskap, skolan och hur barnen har tagit över kommandot.

Båda böckerna har förändrat min syn på samhället och hur jag ser på omvärlden.
Läs dem!