Strida strömmar

Titta, nu har en stock blivit synlig i den strida strömmen! Kommer den att befinna sig längre ner nästa gång? Nu ljuder konserten i ravinen, ja just det, det borde bli ett filminslag nästa gång. Skulle förstås då ha dokumenterat tystnaden så man kunnat jämföra här. Tänkte inte på det. Vinterfrid mot begynnande vårflod. Det var blött idag, gummistövlar på. Grådyster eftermiddag byts nu i skrivande stund mot sol och blå himmel ett antal timmar senare. Fågelkonserten var i full gång. Dock ej någon lärka, den väntade nog på solen innan den satte i gång där i skyn över dalen. Typiskt.

Lägga sommarpussel är svårt:

Mot första som konsult.

Resor vart?

Fjällen en följetong.

Stuga eller tält?

Tornedalen, tillbaka till släktrötter.

Fältarbete i vårt avlånga land.

Jord under naglarna - ahh!

Sol, klippa, hav.

Och helt normala bad.

Garanterat.

Visst gör det ont...

... men nu kommer knopparna...

Här knoppas druvflädern i Stadsskogen.

De lär bli fler inom kort.

Strömmande vatten

Det hördes på långt håll igår. Ett ljud som jag inte hört på 2,5 månad: forsen hade kastat av sitt vita täcke och strömmade levande fritt och glatt i Kvarnboravinen.

Men då hade jag ingen kamera med mig...

Den sjöng om våren.

Men jag tog med mig sången.

Österbo fäbodar

Tystnaden var så tyst att den kändes rent fysiskt i öronen. Stjärnhimlen ett glittrande hav i mörkret ovanför. Och månen, trots att den var tunn, lyste upp skarsnön så allt ficklampsljus var överflödigt. En födelsedags inramning.

Många är de jämna födelsedagar som firas på spa runt om i landet eller kanske med hela släkten i Thailand. Inte riktigt min melodi. Jag ville ge något annorlunda men ändå en oförglömlig upplevelse till mamma, pigga 80.

Österbo fäbodar, karta, nordväst om Tärnsjö hade kanske aldrig tidigare utgjort en födelsedagsupplevelse för en 80-åring. Men dit gick färden. Bilväg ända fram gjorde att jag vågade föreslå något så våghalsigt. Och plogad väg fick vi löfte om. Men på något sätt hittade vi inte vägen förbi Buska, den väg som jag åkt förut till denna vackra plats. En Buska-invånare informerade oss om den lilla stig vi passerat, det var vägen, någon plogad väg fanns inte. En kilometer att gå i snö, det gick väl OK, vi hjälptes åt. Att jag fick gå två gånger gjorde inte så mycket i det underbara vårvintervädret. Mamma var kanske lite trött men efter kaffe i solsken med utsikt över Hundsjön var humöret på topp. Vårdagjämningen visade sin allra bästa sida med snön droppandes från hustakets tegelpannor och en härligt värmande sol. Där stod stugan öppen för vem som helst att stiga på. Men det verkade inte någon ha gjort sedan i december i fjol, i alla fall inte enligt gästboken. Snart sprakade elden i kaminen, vi inspekterade bäverns härjningar nere vid sjön, men snödjupet förhindrade vidare utforskningar till bäverhyddor och kolmilor. Det är inte allt för långt till själva Dalälvens strand längs Kyrkstigen norrut. Men det får bli ett senare äventyr.

Med mjuka madrasser i sängarna, björkved i massor och god mat och dryck i överflöd saknade vi intet. Jo, kanske bara ulvens ylande eller uvens hoande utanför fönstret skulle förgyllt upplevelsen ytterligare, men tystnaden fick tala i stället i natten vid Österbo fäbodar.

Grattis Mamma, det gjorde du bra!

Fri fredag

Gruset krasar.

Snön smälter.

Det rinner.

Kråkan kraxar.

Grönfinken kvirrar.

Hackspetten trummar.

Hackspetten ropar.

Vilken sort?

Jag vandrar.

Tanken vandrar.

Tanken irrar.

Svårbemästrad stig.

Talgoxar leker.

Jag stannar.

Möter bjässar.

90 kilo.

Per styck.

Största hundrasen.

Kvarnbo forslöst.

Vårflod när?

Hantverkare takfixar.

Hamrandet ekar.

Återvänder.

Mot Ica Väst

Fredagsplanera hur?

Trötta ben.

Äntligen lunch!

Sen wienerbröd.

Det smular.

Diggar schlagertvåan.

Diggar Nesser.

Geniala tvåordsmeningar.

Ur Genesaret...

Välkommen fredagseftermiddag!

Gråtrist kunnande?

"Ibland undrar jag om vi möjligen är på väg tillbaka till naturumgängets ruta ett, till det barbariska urtillstånd där det mesta som låg bortom den tuktade kulturens råmärken var något som ständigt måste bekämpas och hållas i schack. Det tycks mig som om den moderne svenskens kunskaper om naturen mest härrör från trädgårdsarbete och tv-tittande. "

Fredrik Sjöberg ur Den utbrände kronofogden som fann lyckan.

Om man inte vet om vad som finns bortom knuten, hur ska man då kunna bygga ett engagemang för det vi har? "...vanliga artkunskaper försvinner ur allmänbildningen och reduceras till gråtrist kännedom", skriver Sjöberg vidare. Jag inser stilla att det finns mycket att göra som naturguide.

Så välkomna till Kvarnbos skummande fors (ja, i alla fall så småningom, för än syns ingen vårflod, den hörs bara stilla brumma under snötäcket)!

Riktning: framåt

Merete Mazzarellas artikel i dagens tidning om skrivandet: E L Doctorow lär ha sagt att skrivandet är som att köra bil mörker, man ser bara en liten bit av vägen i taget, men man måste våga lita på att vägen fortsätter att finnas.

Det låter ju som när livet ligger i mörker också. Måste våga lita på att det finns en väg framåt.

Foto, höger: Lena Hamring

Vidare om skrivandet skriver Mazzarella att "först och främst gäller det helt enkelt att våga börja skriva. Det är inte så att man kan vänta för att sedan skriva något som är färdigtänkt, utan själva skrivandet är en upptäcksfärd".

Jag ska ha den tanken som ledstjärna.

Annars har jag på sista tiden tagit intryck av Matens pris på radions p1. Något som alla borde ta del av som är det minsta intresserad av vad vi stoppar i oss. Jag tror på konsumentmakt. Vi kan med våra val göra skillnad! Våga vägra billigt kött till priset av bönder som dör!

Skidfärder och hundpromenader har det också blivit. Ljuva mars-sol!

Blekansikten och andra varelser

Blekansikten - är det folk som gillar datorer mer än solen?

Rosor och fräknar på kinden - är det folk som gillar solen mer än dataarbete?

Det är så här års man ser vem som är vem.

I alla fall mellan tonåringen och mig när vi står där framför badrumsspegeln.

Vem behöver ljusterapi i slutna rum när vårvintern breder ut sin välgörande filt över vinterfrusna själar? Som dagens unt skriver om.

I lördags var de roskindade på fötter. Eller på skidor snarare. För aldrig har väl pärlbandet av bilar vid Högen, ja Håga alltså, varit så långt. I var och varannan snödriva var liggunderlagen utbredda och termosarna ångade av kaffe. Eller var det lukten av varm choklad jag kände när jag gick förbi?

Alla är glada och spralliga, öppna och glada. I alla fall nästan. Varför tittar de ner? Jag tänker på möten på den smala stigen, två människor går emot varann. Måste mötas och gå åt sidan ner i djupsnön för att komma förbi. Ett hej, ett leende? Jo, det värmer lika gott som solen, men så finns det de som klistrar fast blicken i backen. Nej, jag vill inte möta en annan varelse. Jag vill väcka dessa med ett hej och säga hallå, här är världen, se dig omkring! Här är jag till exempel. Och du! Vi möts om så bara för en sekund och det är enkelt. Men härligt.

Det blev balkongpremiär sen. En ljuv tid stundar.

Skön skidfärd

Önskar att jag hade med mig en sk vinterhatare i dag i spåret.

Åtminstone vid fikapausen vid fäbodarna, som platsen heter i södra Hågadalen.

De vet inte vad de pratar om!!:

Vitare än vit nysnö och gnistrande kristaller överallt.

En sol som verkligen börjar värma.

Glada skidåkare.

Sagolik skog.

Och där... hittade jag ju den försvunna tystnaden också, se nedanstående inlägg.

Men då hade jag lämnat fikaplatsen och stannat för ett ögonblick mitt i skogen.

För att bara ta in, slöt mina ögon och hörde hur solens strålar tinade de snötyngda granarna. Det lät som det där knäppandet i riktigt härlig varm glöd när eldslågor falnat och bara glöden lyser.

En skidåkare som kom farandes som ett jehu i spåret väckte mig till sans igen och jag fortsatte. Fästet var det litet si och så med, men vad gjorde det? Vårvinter i skidspåret: yeah!

Sitter vinterhatarna inne och bara är arga och irriterade så kan de ju fortsätta med det. När solen skiner nästa gång är i alla fall jag tillbaka ute och samlar fräknar.

Jakten på den försvunna tystnaden

Temat var tystnad i radions Kropp o själ. När behöver du absolut tystnad?, var frågan. Ingen av de tillfrågade svarade i naturen. Det är i alla fall där jag letar efter den. Men hittade jag den då? Nja. Trots att jag skryter om mina natursköna omgivningar gick jag ut för att få svar. Nu påverkas ju självklart resultatet av vilken tidpunkt jag väljer för mitt letande. En tisdageftermiddag ger ett annat resultat än en tidig söndagmorgon. Och så blåser vinden vart den vill.

Grävskopors grävande och ventilationsfläktar på byggnader dominerar utanför dörren. Men efter ett tag är det bara en avlägsen ljudmatta av trafik som konkurrerar med vindens sus i öronen under mössan. Med avbrott för en och annan buss o bil. Och plogarna, de i ständigt arbete denna vinter, men aldrig i kapp med snön. Jag lämnar vägen och pulsar i de djupa snödrivorna över fältet. Stigen är obefintlig. Kanske är det min andhämtning som då låter allra mest. Jobbigt!

Men i naturens tystnad välkomnar jag naturens ljud, och visst, trots vinande vind, så finns ju de bevingade vännerna där. Grönfinkens knarrande, blåmesens pigga strof och några svanars rop i flykten ljuder plötsligt i dalen. Härligt. Och barnens rop vid dagiset då? De är också välkomna i ljudbilden, livsglädje. Men allra bäst är det att stanna vid ån och höra vattenklucket under lager av snö i ravinen. Någon lekfull före mig har petat hål i snön och djupt ner ser jag vattnet strömma i ett litet, litet titthål. Det hålet kommer att vinna över snön, det är jag säker på. Tids nog.

Så trots att ljudmattan av trafik trots allt når åravinen så blir resultaten ända en trivsam om än dock tveksam tystnad.

Har du någon jaktlycka i tystnadsjakten?

Och med anledning av det jag skrev om vägen till lycka tidigare vill jag nog ge ett snabbare alternativ. Utan tid, ansträngning och tid gömmer sig lyckan där i tystnaden, i här och nu, var du än befinner dig. Allt som krävs är närvaro. Och öppna sinnen. Det är min väg.