Temat var tystnad i radions Kropp o själ. När behöver du absolut tystnad?, var frågan. Ingen av de tillfrågade svarade i naturen. Det är i alla fall där jag letar efter den. Men hittade jag den då? Nja. Trots att jag skryter om mina natursköna omgivningar gick jag ut för att få svar. Nu påverkas ju självklart resultatet av vilken tidpunkt jag väljer för mitt letande. En tisdageftermiddag ger ett annat resultat än en tidig söndagmorgon. Och så blåser vinden vart den vill.
Grävskopors grävande och ventilationsfläktar på byggnader dominerar utanför dörren. Men efter ett tag är det bara en avlägsen ljudmatta av trafik som konkurrerar med vindens sus i öronen under mössan. Med avbrott för en och annan buss o bil. Och plogarna, de i ständigt arbete denna vinter, men aldrig i kapp med snön. Jag lämnar vägen och pulsar i de djupa snödrivorna över fältet. Stigen är obefintlig. Kanske är det min andhämtning som då låter allra mest. Jobbigt!
Men i naturens tystnad välkomnar jag naturens ljud, och visst, trots vinande vind, så finns ju de bevingade vännerna där. Grönfinkens knarrande, blåmesens pigga strof och några svanars rop i flykten ljuder plötsligt i dalen. Härligt. Och barnens rop vid dagiset då? De är också välkomna i ljudbilden, livsglädje. Men allra bäst är det att stanna vid ån och höra vattenklucket under lager av snö i ravinen. Någon lekfull före mig har petat hål i snön och djupt ner ser jag vattnet strömma i ett litet, litet titthål. Det hålet kommer att vinna över snön, det är jag säker på. Tids nog.
Så trots att ljudmattan av trafik trots allt når åravinen så blir resultaten ända en trivsam om än dock tveksam tystnad.
Har du någon jaktlycka i tystnadsjakten?
Och med anledning av det jag skrev om vägen till lycka tidigare vill jag nog ge ett snabbare alternativ. Utan tid, ansträngning och tid gömmer sig lyckan där i tystnaden, i här och nu, var du än befinner dig. Allt som krävs är närvaro. Och öppna sinnen. Det är min väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar