Önskar att jag hade med mig en sk vinterhatare i dag i spåret.
Åtminstone vid fikapausen vid fäbodarna, som platsen heter i södra Hågadalen.
De vet inte vad de pratar om!!:
Vitare än vit nysnö och gnistrande kristaller överallt.
En sol som verkligen börjar värma.
Glada skidåkare.
Sagolik skog.
Och där... hittade jag ju den försvunna tystnaden också, se nedanstående inlägg.
Men då hade jag lämnat fikaplatsen och stannat för ett ögonblick mitt i skogen.
För att bara ta in, slöt mina ögon och hörde hur solens strålar tinade de snötyngda granarna. Det lät som det där knäppandet i riktigt härlig varm glöd när eldslågor falnat och bara glöden lyser.
En skidåkare som kom farandes som ett jehu i spåret väckte mig till sans igen och jag fortsatte. Fästet var det litet si och så med, men vad gjorde det? Vårvinter i skidspåret: yeah!
Sitter vinterhatarna inne och bara är arga och irriterade så kan de ju fortsätta med det. När solen skiner nästa gång är i alla fall jag tillbaka ute och samlar fräknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar