 |
| Här satt den, "strömkarlen"! se nedan. |
Rubriken är ett svar på måndagens krönika av Karin Andersson i Unt, Upsala Nya Tidning, med rubriken "Vi som aldrig loggade ut." Tyvärr verkar krönikan inte finnas publicerad på nätet.
Jo, vi finns, vi som har loggat ut. För vi har aldrig loggat in.
Inte på Facebook eller på något annat socialt medium. Jo, LinkedIn, räknas det? Men där är jag inte särskilt aktiv.
Det är samma innehåll i denna krönika som vi läst så många gånger nu, hur våra skärmar tar över våra liv. Jag har ju själv skrivit om det här flera gånger, senast
här och
här. Det är den vanliga frågan: "Om jag inte finns på Facebook/Instagram/twitter, finns jag då?"
Ja, jag finns. Och jag lever, mår bra och lever ett rikt liv.
Som kompensation för detta stenåldersliv utan skärm i handen var jag går bloggar jag här då och då men inte flera gånger om dagen. Jag vill inte att skärmen ska dominera mitt liv.
De vänner jag har kan jag med en enkel telefontryckning ringa upp. Ja, jag har knapptelefon.
Den som beskriver den rätt så behagliga tillvaron utan sociala medier så väl är
Eva Röse i en intervju i P1:s Studio ett under 2014.
Vad är det egentligen jag missar? Ja, vad?
Och ja, jag satt klistrad vid radion i fredags vid femtiden, utan skärm, då spänningen i Paris var som allra störst kring upplösningen av de två parallella gisslan-draman. Programledarna hade fullt sjå med att hänga med och korrespondenterna fick ge senaste nytt nästan varje minut kändes det som. Och scenerna målades upp för mitt inre öga. Det hemska. Våldet på det fria ordet. Men "skorrande"? Det var inte radiosändningen, som Karin Andersson antyder i sin krönika. Och ja, "prasslande papperstidningar" tillhör fortfarande min vardag.
"Doften av bibliotekslånade böcker" känner jag väl. Den skriver Karin Andersson också om. Det har blivit många besök och många lästa böcker under 2014. Härligt att bara sjunka in i en välskriven roman. Som Lena Anderssons! två höjdpunkter under året.
Födelsedagar är lätt. Jag har en anteckningsbok. Ja, en bok med rader och datum. Och med en penna skriver jag in de viktiga födelsedagarna.
Min tum-led mår utmärkt, tack! för jag lever app-fritt." App, lapp sa att jag slapp", som man sa när man gick på lågstadiet.
Och lugnet, det har jag, lugn och aktivitet i skön balans nog att självförverkliga mig. Och tråkigt har jag ibland. Alldeles förfärligt.
Men då går jag ut. Och lyfter blicken och njuter av den nedåtgående solen. Jag får syn på strömstaren i mitt Kvarnbo och blir hjärtans glad. Andra lokala namn på denna folkkära fågel är bland annat vattenstare, forskalle, ågubbe, romorre, vattensvala och strömpräst - underbart!. Jag möter okända människors blick och säger hej. Ser världen med nya ögon, i synnerhet idag med nyinflyttad hyresgäst från Brasilien, som aldrig sett snö. Hur ser mina omgivningar ut genom hennes ögon?
"Ja, få är det som följt de nätfria profeter som spridit den heliga dötidens budord", skriver Karin Andersson.
Men här har ni en! Och jag lever i all önskvärd välmåga.
Men tack, Fejan, för Saga, vår katt! (just nu sover hon i mitt knä) Och en hyresgäst har jag tidigare också hittat via detta globala nätverk, via andras inloggning. Tänk vad jag måste missa! Vilka fynd jag kunde göra. Om jag var med. Men nej, tack. Tänk vad många kommentarer jag nu skulle få (kanske) om jag delade detta inlägg med 500 Facebookvänner. Jag skulle verkligen känna att jag levde...
Nu tar jag och ringer en vän. Från min fasta telefon.
 |
| Nej, denna har jag lämnat in på återvinning... |
