Vandra, vandra - det är toppen!

Vi vandrade uppför.

Och nedför.

Vi vandrade genom rhododendron-skog.

Och under grova, ståtliga himalayatallar.

Vi vandrade genom byar.

Vi hälsade på de välklädda skolbarnen på väg till skolan.

Vi besökte skolor.

Vi böjde oss ner i beundran över främmande örter.

Vi pustade vid buddistiska tempel.

Och vilade under blommande körsbärsträd.

Och kanske sov en skvätt med huvudet mot ryggsäcken.

Vi beundrade terassodlingarna med allehanda grödor. Inte alltid lätt att veta vad det var.

Men ibland var det lätt: pumpor!

Vi hälsade på getter och kossor.

Vi njöt av luften och utsikten mot 8000-meterstopparna.

Vi peppades av Mukesh och Ang Dawa: Jam, jam! Bistare! Bistare!

Vår sherpa!

Vi kämpade med krånglande magar. Och förkylningar, ömmande knän och matförgiftning mm.

Vi utmanade vår rädsla över gungande hängbroar.

Vi svettades om dagen.

Och frös om natten. Mössor och vantar på! Och förhoppningsvis en bra sovsäck.

Vi värmde oss vid elden...

...och kanske vid varandra.

Vi blev väl mottagna av byarna.

Vi underhölls av deras dans och musik.

Vi försökte konversera på nepalesiska med vår värdinna.

Vi lekte, utan att behöva kämpa med språket, med barnen.

Vi blev mer än väl servade med mat och omsorg.

Vi packade våra dagsryggsäckar medan bärarna tog de tunga: hjältarna!

Vi drack kokat vatten, eller vatten med reningstablett som gav det klorsmak

Vi njöt av solens upp- och nedgångar.

Men vi såg också skräpet. Och fattigdomen. Värst var det i städerna.

Nepal är vackert, men fattigt. Här finns mycket att göra för att hjälpa det nepalesiska folket.

Äntligen - till fots i Himalaya!

Och så äntligen! Efter trängseln i gränderna i Bhaktapur och efter över elva timmars vådlig bussfärd på snirkliga vägar med ständigt underhållsbehov längs branterna: äntligen vandring! Våra guider hade nog börjat känna sig stressade när timmarna gick, bussen stretade på, och solens bana över himlen var snart all. När vi hade lastat av allt och letat upp pannlampan och våra åtta unga bärare hade fördelat våra tunga ryggsäckar på sina ryggar, själva bar vi dagsryggsäckar, var det mörkt. Men tillräckligt ljust ändå för att vi skulle se ordentligt när vi gungade över hängbron över floden Kali Gandaki Nadi vid starten i Galeshwar.

Grodorna ackompanjerade ljudligt vår mörka vandring uppför längs branten. Det var kanske tur att det hunnit bli mörkt. För då såg vi inte den brant vi skulle ta oss uppför. Vi såg ju bara ljuskäglan och möjligtvis fotsulorna på den som gick framför oss. Och så möjligtvis en och annan rar himalayisk ört. Jag njöt. Mina ben var pigga och väldigt vandringssugna. Starten gick på 900 meters höjd. Senare skulle nog benen få höjdkänningar! Sista höjdmetrarna före 3300 meter över havet ett antal dagar senare var de tunga som bly! Många steg uppför mot byn vi skulle bo i, Banshkarka, 1526 m ö h underlättades av de otaliga stenlagda trappor som vandringsleder här ofta består av. Vilket slit! Vilken hantverksskicklighet!

När vi ställde oss att vila och hämta andan för att samla ihop gruppen på över 15 personer tittade vi bakåt och njöt av de fantastiska ljusen längs sluttningarna. Hela dalen glimrade i mörkret. Kanske extra mycket just nu efter som vi var mitt i en festival. Tagetesblommor prydde både hus, människor och hundar (!) och små ljuslågor brann överallt vid husen.

Vi fick alla en krans av tagetesblom...

Det var ju detta som jag väntat på och längtat till! Att få vandra på helt ny mark, långt bort från de välbekanta svenska fjällen och få nya perspektiv långt hemifrån. Och då lägga ribban högt: Himalaya skulle det vara! Och här var vi nu. Och ingen kunde vara i tryggare händer än vi. Trots mörket och allt det okända. Mukesh och Ang Dawa var våra trogna guider. Med en sherpa som Ang Dawa i gruppen, med tre topp-bestigningar av världens tak på meritlistan, fanns ingen anledning till oro under denna nio dagars vandring i västra kanten av Annapurna-massivet.

Det var säkert inte meningen att inledningen på äventyret skulle göras med pannlampa, men jag tyckte upplevelsen var helt fantastisk! Vädret var varmt och jag gick i bara kortärmat. Vi skulle senare behöva sätta på oss betydligt fler lager när mörkret föll, ja allt vi hade av varma kläder kom till användning! Efter dryga två timmar nådde vi byn. I dess samlingssal fick vi efterlängtad mat, det blev nog ännu ett mål av den nu välbekanta nepalesiska nationalrätten dalbat, och blev sedan bli fördelade i byn på små rum hos familjer.

Och vilket rum sen! Så ombonat mitt i det enkla! Bara den stora väckarklockan tickade ljudligt. Nej , där prasslade det till visst, och något sprang över täcket! Sen prasslade det i skåpet länge. Vi delade gärna  rum med en mus. Den höjde bara mysfaktorn!

För att morgonen därpå få vakna och se hur det såg ut egentligen! Där var första 8000-meters toppen! I morgonljus. Vi gav presenter till kvinnan och barnen i huset och sen gav vi oss iväg. 

Ordnat kaos

Vi lämnade det välordnade, välstädade Sverige och landade i det myllrande nepalesiska livet som levdes en dag i taget. Där varje handling handlade om att överleva. Där människors hantverk utfördes direkt på gatan. Där färgerna blixtrade och människorna utförde sitt jobb mitt i kaoset, som vi såg på det. Men de hade ändå  plats för ett leende. Ett för varje turist som ödmjukt närmade sig med ett försiktigt Navaste....

Vi klev över smedjor.
Vi beundrade skräddarens färdighet vid symaskinen där han satt i mörkret i sin ateljé.
Och cyklar behöver lagas även i Bkaktapur, där vi inledde vår resa.

Kvinnorna, och en och annan man, vände på risskörden om och om igen så att det så livsviktiga riset skulle torka och kunna tas tillvara.

Försäljare, försäljare, försäljare. Räcker kunderna till alla som ville sälja?

Hur har de fått tag på färgen till garnen? Och alla tyger! Kvinnor stickar. Kvinnor väver. Och färgerna de bär lyser starkt över hela landet!  Mirakulöst tycks inte vägdammet lägga sig på deras kläder. Mitt i röran, mitt bland djuren. Ständigt lika vackra!

Transportmedel: cykel. Som cyklande Uppsalabo får jag en och annan tankeställare...
Och där får någon håret klippt.

 Vi följde på avstånd kvinnornas tvätt vid den gemensamma kranen. Att göra vardagens sysslor till en glad pratstund. Med skratt.

Fröer, gryner, böner, ärter - allt bjuds ut längs gränderna i Bhaktapur.
I ett hörn står plåtslagaren.
På nästa torg produceras tusentals krukor som torkar i solen.

Skoputsaren strävar på.
Likaså skomakaren i på en annan gatstump.
Och bagaren har kunder.
Och så plötsligt en stor folksamling nere vid floden. En man ligger död. Ett ljus tänds på alla sidor om liket. Änkan gråter högljutt. Vi drar oss diskret undan ceremonin. Hinduerna bränner sina döda.

Motorcyklarna tutar. Där springer en get hastigt undan. Och där vid kanten står en ko och betar på en gräsplätt. Och så hundarna! Överallt. De tar över staden på natten med deras gläfsande och i kampen om något ätbart bland soporna. Bara en katt ser vi, i band. Men desto fler höns. Och en hel del tuppar.

Hur säger man kuckeliku på nepalesiska?

Pokhara, en lördag i november

Två barn utanför butik leker med små gosedjur. Dricker ur tetra från butiken. Flip flops utanför mattan de sitter på. Ettåring och fyra (?)åring. Mickey Mouse. 

Mopeder smattrar. Turister strosar. Amerikaner pratar högt på cafét, med kameror över axeln. På sjön far båtar fram långsamt. Var är resten av Nepals sjöar? Män står och sitter i skuggan av de stora träden. Ncell-reklam i lila som en sockel under. Barn skriker. Västerländsk tjej (Australien?) frågar Sissel om boken hon läser. Organic café. Drivs av västerländska. Många turistskyltar på engelska. Bromsar gnisslar. Ovanligt moln. Dammiga löv. Taxiförare väntar på kunder. Frågar turister: - Vill du åka?

Nu rullar storasyster ihop mattan prydligt. Australiensiskan har nu börjat prata med amerikanska paret. En härva av eltrådar ovanför elstolpen. Nepalesiska barn på cykel. Vackra nepalesiska kvinnliga dräkter. Annie berättar om händelser hemma i ett sms. 

                           

Vandringen var huvudnumret på vår resa. Då var vyerna betydligt bredare, och turisterna färre än vid cafébordet i turistiga Pokhara.

Stay tuned.