"Det är farligt att leva, men om man undviker allt kan man lika gärna vara död."
Det skriver David Eberhard i en punktlista i slutkapitlet under rubriken "Stoppa paniken!" av hans bok I trygghetnarkomanernas land. Sverige och det nationella paniksyndromet. Det är svidande samhällskritik av skarpaste kaliber.
Eberhard lär läsaren att tänka kritiskt, att inte svälja alla larmrapporter om en det ena, än det andra som väller över oss från media. Till och med det som ser ut att vara fakta och vetenskapligt välgrundat ifrågasätter han. Och att ifrågasätta och använda sitt eget omdöme och sunda förnuft är ju något av det viktigaste att lära sig i vårt samhälle! Eller är det samhället som ska tänka åt oss? Är det farligt att cykla utan cykelhjälm? Är det farligt att äta chips? Kan en piercad person inom vården sprida mRSA? Är det farligt med djungelolja? Eberhard ifrågasätter t o m DDT:s farlighet. Vad ska man tro på? Är det sant det vi läser och hör? Kan jag verkligen dö om jag äter chips? Eberhard skriver mycket om sannolikheter. Som ofta är små, mycket små.
Eberhard menar att vi allt mer under de senaste decennierna lever i ett samhälle som har tryggheten som ledstjärna men där vi nu befinner oss i ett läge då vi redan är skyddade mot det som verkligen är farligt och då ska skyddas från det som bara är lite farligt. Som djungelolja. Han menar att trygghet är farligt i för stora proportioner. Eberhard hämtar exempel från skilda delar av samhällskroppen, inkl arbetsrätten. Trygghets-hetsen har gått så långt att man på en arbetsplats idag inte ens kan avskeda en person om uppenbarligen inte sköter sitt jobb.
Vi har i vårt samhälle byggt upp en nästan total förnekelse av döden. Men...
"Döden är oundviklig och farliga situationer kan vi inte undvika. Och trygghet som grundtillstånd skapar otrygghet snarare än skyddar mot det, för trygghet kan aldrig finnas hela tiden. För att man ska känna verklig trygghet måste man därför kunna vila i det otrygga. Det är otryggheten som är människans naturliga miljö. Det är därifrån vi kommer och alla försök att vaddera våra tillvaro leder bara till minskad beredskap."
Eberhard kopplar ihop denna vadderade tillvaro med den utbredda psykiska ohälsa vi ser i samhället idag. Unga som hamnar på psyket när pojk- eller flickvännen gör slut. Trivs vi inte på jobbet sjukskriver vi oss. Hur överlevde våra föräldrar? Och deras föräldrar? De hade ju mycket mindre trygghet än vad vi har idag! Socialdemokratin drev då igenom en rad trygghets- och rättvisereformer och vi mådde bättre och bättre under förra seklet. Men sen menar författaren att detta har dragits för långt. Att vi nu är så omgivna av regler och förbud att vi ständigt är styrda. Till och med hur vi ska tänka.
Författaren gör också ett inlägg i integrationsdebatten genom att hävda om faran att befinna sig i ett slutet, till synes tryggt system där allt utanför görs till något farligt: "invandrarna är inte som oss, de kan vara vara farliga...". De blir ett hot i stället för en tillgång. Mer om det i svt:s eminenta serie Fosterland.
Jag har tidigare läst hans minst lika skarpa bok Hur barnen tog makten, om föräldraskap, skolan och hur barnen har tagit över kommandot.
Båda böckerna har förändrat min syn på samhället och hur jag ser på omvärlden.
Läs dem!
