Jord, skott och växter som bränns

Sibirisk björnloka - ofarlig

En av de vanligaste frågorna jag får när jag besöker vänner och andra på deras sommarställen är den om "den där giftiga björnlokan", den som man kan bränna sig på. Och så tar de med mig till en plats i närheten där de hittat något som kanske är farligt. Jag brukar ge lugnande besked. Den växt de hittat är ofta just björnloka, i de flesta fall sibirisk björnloka Heracleum sphondylium ssp sibiricum, men den arten är helt ofarlig. Eller så visar de någon annan växt från den flockblomstriga familjen, dit björnlokan hör. Hundloka, eller hundkex, Anthriscus sylvestris, hör ju också dit, men den har de flesta koll på, tycks det som.

Svenskens bild av "äng", men i själva verket är den en kväverik gräsmark, med bland annat hundkex.

Jätteloka, Heracleum mantegazzianum, är det korrekta namnet på den växt man har hört talas om. Som bränns. Växtsaften hos denna orskakar mycket riktigt svåra brännskador och förstärks i kombination med starkt solljus.  Växten kom till Sverige från Sydvästasien som prydnadsväxt men har nu spritt sig och förvildats i till exempel vägkanter och fuktstråk, främst i södra halvan av Sverige. Den kan bilda riktigt stora bestånd och bör absolut bekämpas. Prata med din kommun. Blomstjälken är imponerande, den kan bli upp till tre meter hög. Så man förstår att man en gång tog in den till Sverige som prydnad.

Här endast bladen av den giftiga jättelokan. Stjälken kan bli tre meter hög. Fler bilder, med blomdel, finns på nätet. OBS! Både felaktigt och korrekta benämnda.

Sibirisk björnloka - bladen. Jämför!

Denna växt spelar en liten biroll i svt:s satsning Jordskott. Med tydliga naturinslag sätter jag delvis på mig yrkesögon och följer denna serie. När inte själva storyn engagerar tillräckligt kan jag följa andra detaljer i stället. Som den om "björnloka". Huvudkaraktären Eva blir i en scen i del 1 bränd av denna växt. I scenen har man i gammelskogen "placerat ut" "björnloka", men den ser snarare ut som hundkex. Varken jätteloka, björnloka eller hundkex växer i en sådan skoglig miljö. Läs på lite, ni som faktagranskar eller vad ni nu gör inför en tv-serie.

För det andra förvirrar geografin och träden. Landskapet är typiskt norrländskt med en älv, berg och skog. Känns lite väl mycket att det är sörlänningens syn på Norrland som skiner igenom i denna produktion. En massa klyschor om hur glesbygden bor och lever. Fördomsfullt nästan. (Ett sidospår: Birger Schlaug skriver insiktsfullt idag om stad och land). Mina botaniska ögon blir förvirrade när man på Evas släktgård har en stor ask vid infarten, träd som inte finns på norrländska breddgrader. Jag vet att det är fiktion, men varför inte göra det ordentligt? De har väl sin konstnärliga frihet men jag sitter där och stör mig på detaljer. Kanske snorkigt, vad vet jag.

Så nja, jag är inte så imponerad av Jordskott. Men det är klart. Tanken att det skulle vara Skogen som nu slår tillbaka mot Evas släkts skogsföretag och skövlingen som de ägnar sig åt - den tanken är ju lite tilltalande.

Vi har erövrat och skövlat länge nog nu. Gränsen är nådd. Vi måste vara varsamma om den enda jord vi har.

Här i denna miljö växer inte så mycket jätteloka precis.

Här i denna skogliga frid lägger jag in ännu ett sidospår, men som angränsar till ämnet: Staffan Lindbergs kråkvinkel i lördagens Naturmorgon. Lyssna från 1.25. Genialisk!

Vilse, eller?

Vart tog sunt förnuft vägen?

Under den senaste veckan har jag tagit del av olika konsekvenser av att följa bilens GPS. Att hamna i Långt-bort-i-stan i stället för dit man tänkt sig. Frågan om inte dagens notis som nådde mig i radiobruset tar priset. Jag hör om en över 20 meter lång långtradare som litat lite för mycket på sin GPS på sin väg mot Lindesberg och hamnat på småvägar i Lillkyrka, i Örebro län, fastnat, blockerat vägen för de boende och som det sedan krävdes bärgning för att få bort. Andra historier handlar om fel inställning som tar den längsta vägen i stället för den kortaste mm mm.

Vad är det för fel med den papperskartan? Kan inte folk tänka själva utan de lägger all sin tillit till GPS:ens direktiv och för att sen skylla på den om man hamnat fel?
Jag har tidigare skrivit om min kärlek till kartorna (inlägget handlar lustigt nog om ett annat Lillkyrka, Uppsala län). Kartor i papper. Terrängkartan, skala 1.50 000. Fjällkartan. Ortofoton i fält för mina inventeringar. Cykelkarta i stan. Busskarta (men de verkar mest bara tillhandahållas på nätet numera). Cykelkarta i andra delar av Sverige, skala 1:100 000. En specialkarta över Upplandsleden. Och så KAK Bilatlas förstås. Äger ingen egen bil, föredrar bilpool, men en Bilatlas äger jag minsann.
Något av dessa plockar jag fram när jag ska till en ny plats. Långt bort eller nära. Inom stan eller till fjälls.

Med en liknande kartbok satt jag redan som liten i framsätet på bilen och läste skyltar som passerade och följde med med pekfingret på resor genom Sverige och på en resa genom delar av Europa. Bra för minnet. Bra för geografikunskaperna. Och det la kanske grunden för min kärlek till kartorna.

Jag vill ha överblick. Och jag vill inte gå vilse. I alla fall minimera risken. Och jag vill tänka själv. Med risk för att bli anklagad som teknikfientlig måste också jag medge att jag inte som fältarbetande inventerare ens har en GPS i en modern telefon. Men en analog kompass har jag som ständig följeslagare. Och bra kartunderlag. Och ja, det händer ju att nätet slås ut. Och då står man där med sin smartphone. Och solen har gått i moln.

Det största hotet mot mina kartor är regnet. Tur jag har en kartväska. Och starka ben.

I fall jag trots allt går vilse.

Om jobb och arbetstid

Det här gillar jag:

Om försöket i Göteborg inom äldrevården att jobba sex timmar per dag med bibehållen lön.

Det Anita Terneborg säger i Ring P1 den 23 jan om sex timmars arbetsdag

Om meningslösa jobb, pratar professor David Graeber.

Tänk att undersköterskan Arian Hällgren i Göteborg uttrycker så bra det jag önskade att politikerna kunde se. Hon betonar hälsoaspekten av upplägget men säger också:

"Det är svårt att skapa nya jobb. Då måste vi dela på de som finns och låta fler komma in på arbetsmarknaden."

Ska bli spännande att följa detta Göteborgsprojekt. Lycka till!

Är detta framtiden?

Meningen med februari

"Vad är det för mening med februari?", frågar sig Marie Lundström avslutningsvis, gästande bisittare i P1:s "talkshow" Nordegren&Epstein på torsdagen.

Då ska jag berätta det för Marie Lundström!
Vi delar kärleken till litteraturen, lyssnar ofta och gärna på hennes Lundströms bokradio, men detta med februaris existensberättigande tycks vi inte dela:

Februari är just nu snötyngda granar.
Det är också ljuset som återvänder: mer och mer, dag för dag.
Det är glada möten med människor ute i skidspåret.
Det är flödande sol på snötäckta fält.

Det är djupblå himmel i skarp kontrast till det inbäddade, vita, mjuka.
Det är stavarnas hål i mjuk pudersnö.
Det är stannfåglarnas allt mer höljudda kvitter i snåren.
Det är flåsande andhämtning som kompar skidornas frasiga glidande i de faktiskt välpreparerade spåren.
Det är tystnaden som blir så intensiv med nysnön, granarna och den dalande solen när jag stannar och snyter näsan. Och beundrar allt.

Det, Marie, är en av meningarna med februari!
Vad som krävs? Gå ut! Öppna ögonen! Känn efter!