Noterat i naturen och annorstädes

Jag noterar att

- blåsippan blommar
- tofsvipan har anlänt
- första nässelfjärilen fladdrar i solen
- sånglärkan har stämt upp sin första drill
- ringduvan har börjat uppmana: "Så kom då nån gång..."
- SMHI har för första gången i år varnat för gräsbrandsrisk i södra Sverige

Jag noterar även att

- skärmtiden för barn och unga utgör en skrämmande hög andel av deras vakna tid
- "bra fart på konsumtionen" beskrivs på tidningars ekonomisidor som en bra nyhet. När det är tvärtom. Det håller inte, i längden.
- IS fortsätter sin härjningar, nu senaste skövlar men gamla kulturskatter
- Biotopia har haft sitt första vetenskapscafé! Om forskning kring små barn. Mer sånt!
- film om den katastrofala miljöförstöringen i Kina (i tillväxtens spår) har stoppats av myndigheter i landet. Jag har inte sett den ännu.
- Saudi-avtalet inte förlängs. Sunt förnuft och mänskliga rättigheter har segrat


Vi behöver samla alla positiva vårtecken för att orka ta oss igenom det så ofta tunga nyhetsflödet!

Jo, lagom är bäst!

Att träna tills man spyr.
Att springa tio mil i veckan.
Att köra Vasaloppet otränad.

Fullkomligt vansinne - det säger väl sunt förnuft! Men med dagens hets på sociala medier att posta sin träning och tävla med andra har det blivit status. Har man inte tappat proportionerna? När övergår sund motion till osund träningshets? Finns det en magisk gräns? Det frågar sig tisdagens Kropp och själ i radions P1. Undersökningar visar att människor med extremt stor träningsmängd riskerar att dö i förtid precis som de som inte rör sig alls. Kroppen hinner helt enkelt inte återhämta sig; detta gäller särskilt de som uppnått den gyllene åldern över 50. Vad hände med lagom?

Jag emotser uppsvinget av den vanliga, hälsosamma promenaden. Gym-trenden har kanske nått sin kulmen? Hoppas det. Att på en solig vårdag ta sig i bil till ett gym för att promenera på ett löpband - det kallar jag vansinne.

Jag vurmar för Lagom är bäst och den heliga Vardagsmotionen. Att gå eller cykla till jobbet. Men även att ute på promenaden hinna sitta ner och bara ta in sinnesintrycken.

Jodå, jag har också sprungit långt, till och med Marathon, något jag är oerhört stolt över. Det som jag har kvar från de prestationerna rör sig framför allt på det mentala planet, att klara det omöjliga. Några fysiska men har jag inte. Och jag har aldrig tränat så hårt att jag spytt.

Radioprogrammet Kropp och själ frågar vad som hände med grundtanken som Friskis och Svettis startade med 1978: att träning ska vara rolig, att man ska bli glad. Idag gäller tydligt måltänk, något som är bland de första frågorna man får av sin personliga tränare.

Jag gillar inte tävling. Jag fokuserar på upplevelsen. Jag gillar inte prylhetsen. Jag lyssnar på fågelsång utan lurar när jag springer, men jag har full förståelse för att glad musik lyfter en i löpsteget. Jag postar inte min träning på sociala medier men skriver gärna om mitt tänk så här, typ En sund själ i en sund kropp. Jag gillar aktiva semestrar med vandring och cykling. Vandring låter mer coolt än promenad, men låt vandringen ta plats även i vardagen. En stenig skogsstig - och vips blir promenaden en äventyrlig vandringsstig. I min värld.

Kropp och själ avslutar med ett talande exempel på samhällsutvecklingen: i bibliotekets tidigare lokaler i förorten ligger nu gymmet. Och det har öppet hela natten.

Vi behöver båda två: både böcker och träning. Men träning i lagom mängd. Och sunt förnuft. Och återhämtning.

Fanfar i Falun!

Falun var i allas blickfång under tisdagens stora dag på VM i skidor. Och förväntningarna infriades: Guld till Sverige! Kalla var väl bra. Men vinnarna Stamporkestern och deras cover av Mando Diaos VM-låt var ännu bättre!

Grattis Rebecca, Cajsa, Albin, Elias och Kevin till en fin prestation!
Ni är bäst!

Det var ju tisdag i fastetider. Så jag bjöd pristagarna på semlor.
Hoppas Kalla fick en lika god. Med massor av grädde.

Jord, skott och växter som bränns

Sibirisk björnloka - ofarlig

En av de vanligaste frågorna jag får när jag besöker vänner och andra på deras sommarställen är den om "den där giftiga björnlokan", den som man kan bränna sig på. Och så tar de med mig till en plats i närheten där de hittat något som kanske är farligt. Jag brukar ge lugnande besked. Den växt de hittat är ofta just björnloka, i de flesta fall sibirisk björnloka Heracleum sphondylium ssp sibiricum, men den arten är helt ofarlig. Eller så visar de någon annan växt från den flockblomstriga familjen, dit björnlokan hör. Hundloka, eller hundkex, Anthriscus sylvestris, hör ju också dit, men den har de flesta koll på, tycks det som.

Svenskens bild av "äng", men i själva verket är den en kväverik gräsmark, med bland annat hundkex.

Jätteloka, Heracleum mantegazzianum, är det korrekta namnet på den växt man har hört talas om. Som bränns. Växtsaften hos denna orskakar mycket riktigt svåra brännskador och förstärks i kombination med starkt solljus.  Växten kom till Sverige från Sydvästasien som prydnadsväxt men har nu spritt sig och förvildats i till exempel vägkanter och fuktstråk, främst i södra halvan av Sverige. Den kan bilda riktigt stora bestånd och bör absolut bekämpas. Prata med din kommun. Blomstjälken är imponerande, den kan bli upp till tre meter hög. Så man förstår att man en gång tog in den till Sverige som prydnad.

Här endast bladen av den giftiga jättelokan. Stjälken kan bli tre meter hög. Fler bilder, med blomdel, finns på nätet. OBS! Både felaktigt och korrekta benämnda.

Sibirisk björnloka - bladen. Jämför!

Denna växt spelar en liten biroll i svt:s satsning Jordskott. Med tydliga naturinslag sätter jag delvis på mig yrkesögon och följer denna serie. När inte själva storyn engagerar tillräckligt kan jag följa andra detaljer i stället. Som den om "björnloka". Huvudkaraktären Eva blir i en scen i del 1 bränd av denna växt. I scenen har man i gammelskogen "placerat ut" "björnloka", men den ser snarare ut som hundkex. Varken jätteloka, björnloka eller hundkex växer i en sådan skoglig miljö. Läs på lite, ni som faktagranskar eller vad ni nu gör inför en tv-serie.

För det andra förvirrar geografin och träden. Landskapet är typiskt norrländskt med en älv, berg och skog. Känns lite väl mycket att det är sörlänningens syn på Norrland som skiner igenom i denna produktion. En massa klyschor om hur glesbygden bor och lever. Fördomsfullt nästan. (Ett sidospår: Birger Schlaug skriver insiktsfullt idag om stad och land). Mina botaniska ögon blir förvirrade när man på Evas släktgård har en stor ask vid infarten, träd som inte finns på norrländska breddgrader. Jag vet att det är fiktion, men varför inte göra det ordentligt? De har väl sin konstnärliga frihet men jag sitter där och stör mig på detaljer. Kanske snorkigt, vad vet jag.

Så nja, jag är inte så imponerad av Jordskott. Men det är klart. Tanken att det skulle vara Skogen som nu slår tillbaka mot Evas släkts skogsföretag och skövlingen som de ägnar sig åt - den tanken är ju lite tilltalande.

Vi har erövrat och skövlat länge nog nu. Gränsen är nådd. Vi måste vara varsamma om den enda jord vi har.

Här i denna miljö växer inte så mycket jätteloka precis.

Här i denna skogliga frid lägger jag in ännu ett sidospår, men som angränsar till ämnet: Staffan Lindbergs kråkvinkel i lördagens Naturmorgon. Lyssna från 1.25. Genialisk!