 |
| Vänern ja, men inte sedd från Åmål. Utan från Halleberg. Senare. |
Det är alldeles stilla när jag halv sju på morgonen sänker mig ner och låter mig omslutas av Vänern. Bara 100 meter bort. Trots att många människor finns så nära inpå, ännu sovandes, är jag ensam med utsikten, upplevelsen och stillheten. Torkar mig, drar på mig kläderna och sitter en stund innan jag återvänder, nu klarvaken, till campingstugan.
Dag fyra på vår landskapscykling i Dalsland, med start i Vänersborg, har just börjat. Campingstugan där vi tillbringat natten ligger lite avsides på
Åmåls camping, en bit utanför stadens centrum. Vid niosnåret är gröten uppäten och cyklarna packade. Liksom vid
tidigare cykelfärder följer vi
cykelkartans förslag på färdväg. Då riskerar man inte att trängas bland bilar i 90 knutar i timmen. Först går färden norrut. Förmiddagskaffet intas faktiskt i Värmland, vid Svaneholms vackra och välbevarade hembygdsgård. Vi fikar på på trappan till gamla handelsboden, som vi läser om på skylten. Snickarglädje på gårdens alla husdetaljer. Fröjd för ögat.
En fröjd är också den vidare färden mot sydväst, mot Bengtsfors. Dalsland är ett landskap rikt på sjöar och cykelleden tar oss ofta längs de allra vackraste vyerna med vägar längs alla dessa stränder. Hur lång är egentligen sjön Stora Le? Över dess norra ände åker vi vägfärja dag fem.
Vädret samarbetar under denna niodagars cykling. I fjol frös vi. I år faller bara någon enstaka regndroppe och regnbyxorna ligger oanvända i packningen. Lättast möjliga klädsel gäller i värmen. Så solen rostar vår bara hud till gyllenbrunt. I sluttningen mot en sjö invid en gård intar vi lunchen dag fyra i gassande sol. Nästan för gassande. Så vi lägger oss i den svalkande skuggan av en björk och tar en välbehövlig siesta. På kartan ser vi att vi har gott om tid att nå Bengtsfors. Utvilade trotsar vi ändå cykelkartans förslag på färdväg och svänger höger ut på en större 80-väg. Som tur är trängs vi bara en kortare sträcka på denna. Vi når dagens mål tidigt och en av stans sevärdheter
Halmens hus ligger alldeles intill kvällens härbärge:
STF:s vandrarhem. Halmens hus är både vackert och intressant och sängen på vandrarhemmet sover vi gott i.
 |
| cykelben, vilandes mot en kyrkvägg förstås |
Jag cyklar med kartan lätt-tillgänglig. När magen kurrar eller benen är trötta av alla backar - god intervallträning! - så är det kul att se ut en rastplats i förväg på kartan. En sjö med strandnära fika-möjligheter är aldrig långt borta. På samma sätt spanar vi vid dagens slut efter en badsjö att slå upp tältet på. Kärleken till kartor sätter extra krydda på både vandring och cykling. Därför blir jag hemskt frustrerad när jag dag två trots detta missat avtagsvägen mot
Sörknatten och Ronjaland som vi så gärna vill se. Men det hör väl till, att köra fel. Skulle vi verkligen nu tvingas avstå detta vackra? Nej, vi biter ihop, vänder och efter uppförsbackar och en kortare vandring blir belöningen en Sverige-tavla, samma vy som bildar fond i filmen om Ronja. Sjö och skog i vacker mosaik från ovan.
 |
| Sörknatten |
 |
| Vid dagens slut: fiskbullar och potatismos vid Ragnerudsjön. Dag sju. |
 |
| Långbron, vid Dals-Långed. Slussar är bra att tälta vid. |
Av alla kyrkor vi passerar och stannar vid blev stoppet i Gesäters kyrka, dag sju, det bästa. Jag har skrivit tidigare om dessa kyrkor
vid fjolårets cykling. Backen upp mor kyrkan tar jag lekande lätt på starka ben, trots den tunga packningen. Och där står en bänk. För oss att äta lunch vid. Att kyrktornet lutar blir det lite pittoreska inslaget. Det läser vi om på en skylt. Lunchen har vi köpt på Konsum i Ed, ovanlig lyxig variant, bestående av salladsbuffé med goda röror. Men det kryper myror i kylväskan från ett tidigare stopp - jag tömmer den och skakar den upp och ner. Och där - där ligger plötsligt kameran på marken som varit borta i fyra dagar, den hade gömt sig i ett lönnfack i fodret på den slitna väskan. Tur att vi haft en mobil-kamera också.
 |
| Gesäter |
 |
| Fröskog |
 |
| Sundals-Ryr |
För jag vill ju inte missa att dokumentera en av resans höjdpunkter,
nationalparken Tresticklan. Men där ställde vi cyklarna förstås och vandrade. Nationalparken med naturligt halkskydd i berghällen vid bad. Med gles granskog av tall på hällmarker. Med klockljung och myrlilja, två västliga arter som jag inte ser dagligdags. Med för oss äventyrlig tältning vid nationalparksgränsen mitt i snåren av ljung och blåbär. Med vandringsled fram till gränsbäcken mot Norge och raststugan där. Med en fängslande historia från andra världskriget, om folket som flydde i gränstrakterna. Dags att skriva ny skylt bara, så fler kan ta del av den.
 |
Klockljungen
 |
Mer fridfull gränstrakt får man leta efter
 |
| Naturligt halkskydd i klippan vid bad i Tresticklan |
|
|
Att cykla i Sveriges olika landskap är inte bara en frihetskänsla - det är också en historielektion av stora mått. Känn ditt land. Ja, det gör vi. Men varför möter vi inga andra svenskar som utforskar sitt land på cykel som vi? Jag är gärna en anakronism. En glad, frisk, stark, brunbränd och klimatvänlig cyklist.
 |
| Backe och resesällskap |
 |
| Anakronister - båda två. |
