"Döden sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla lås."
När Björn Ranelid satt hos Skavlan häromsistens (ett av många program herr Ranelid var med i samma vecka) pratade man om hur viktig den första meningen är i en roman. Och Skavlan gjorde ett litet minitest för att se om Ranelid kom ihåg den första meningen i olika böcker han skrivit. Meningen ovan är från "Bär ditt barn som den sista droppen vatten".
En favorit-inledning som jag kan utantill är "För hjärtat är livet enkelt. Det slår så länge det kan."
Ja, det är ur Min kamp, del 1 av Knausgård. Jag nöjde mig med att läsa en del av hans sex delar tjocka självbiografi.
"Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.", är den berömda första meningen i Leo Tolstojs mastodontroman: Anna Karenina.
Jag har skrivit om den boken tidigare här på bloggen, här och här. Men inte någon av gångerna för att jag läst boken. Det är ju ett mästerverk som ofta refereras till, sätts upp på teater och som film. Men att läsa boken är ju det som smäller högst. Över niohundra sidor. Jag borde ha vikt massor av öron till morgondagens bokdiskussion. Där finns så mycket att ösa ur. Det är fascinerande att livet i aristokratin i 1870-talets Ryssland har så mycket att säga oss idag i 2010-talets Sverige. Livet. Kärleken. Döden. Smärtan. Passionen. Familjen. Vi alla kan känna igen oss.
Levin i boken är Leo Tolstojs alter ego. Jag gillar honom. En favoritscen är när Levin svettas under solen när han gett sig i lag med böndernas arbete med slåttern. Han kämpar först med att hålla jämna steg men allteftersom känner han rytmen i arbete, han ger inte upp, och så stiger sakta i stället ruset och glädjen av den fysiska ansträngningen och han kommer hem lycklig och trött med gräs i håret och svettiga kläder till en oförstående bror. Han får nya erfarenheter i den gemenskap han känner bland allmogen när han bjuds in att äta middag med folket, han vill göra de mer delaktiga, han vill reformera jordbruket. Slåtterarbetet är så ingående beskrivet att man riktigt hör liarnas svischande över ängen. Och känner svetten rinna på ryggen.
(min egen lie står och väntar på egna marker att användas på, min egen äng som jag vill ha!)
Men jag behöver inte vika något öra i boken för att hitta slutet. Levin har gift sig med sin Kitty, och blivit far. Han kämpar med sina livsfrågor och får under en skogspromenad en andlig upplevelse. Jag gillar den och avslutningen av boken. Delar av de sista stycket i Tolstojs stora roman lyder:
"Jag kommer inte att bli en annan människa än jag var förut. Liksom förut kommer jag att reta mig på kusken Ivan" - "och liksom förut kommer jag att breda ut mig om mina åsikter på orätt ställe. Det kommer liksom förut att vara en mur mellan mitt hjärtas allra heligaste och alla andra människor, till och med min hustru. Liksom förut kommer jag att ge henne skulden för min skräck och pina och efteråt ångra det, och jag kommer att som förr be till Gud och inte kunna fatta med mitt förnuft varför jag gör det... Men mitt liv, hela mitt liv har nu, vad som än kommer att hända mig. fått en betydelse som det inte hade förut. Inte bara mitt liv som helhet utan varje ögonblick av det har nu en säker mening för mig - en mening i det godas tjänst. Och det kommer nu an på mig själv att alltid och överallt lägga in denna mening i det!"
Gör gott, helt enkelt!
