Värdefullt just nu

En av mina nya vänner... Bild från Wikimedia Commons

Läsvärt
Fortsätter att citera från "klimatbibeln" av Naomi Klein. Går igång på hennes citat från Thoreau's Walden, ett citat av ett citat alltså:

"Den jord jag går på är ingen död, orörlig massa. Den är en kropp som har en ande, den är organisk och böjlig inför sin andes inflytande och inför den partikel av denna ande som finns i mig."

På radion på lördagen efteråt handlar Konflikt om barnen och klimatet. Beröringspunkter med Kleins bok. Inger hopp! Kämpa på.

Sen lyfter jag blicken och kastar jag en blick ut från köksfönstret, på mina nya bevingade, och andra, vänner.
Sevärt där, vid vårt fågelbord:

Grönfink
Bofink, tänk att de är kvar fortfarande!
Skata
Ekorre, sötast!
Talgoxe, vanligast!
Nötväcka
Blåmes
Nötskrika, så färggrann!
Sparvhök, mesarnas skräck!
Domherre, vackrast!
Entita, minst?
Större hackspett

Så fina!

... när inte katterna sitter en bit från fågelbordet och spanar...

Men var är min gamle vän koltrasten? Hur lockar jag hit den till oss?

Slår på radion:
Viktigt inlägg i samhällsdebatten från Sverige 2017 och skolvärlden.
Svenska berättelser och Åsas egen historia häromdagen.

Slår upp tidningen:
Berördes starkt av vittnesmålet på DN Debatt från svensk flyktingpolitik och Afganistan häromveckan. Var finns humanismen?

En programserie på tv jag gillat:
Meningen med livet

Jag sätter på lite kaffe. Senaste inköp i ett klimatvänligt liv: kaffefilter som kan användas om och om igen, i stället för kaffefilter i modifierat papper som inte bryts ner i komposten. Surt.

Äntligen slipper jag lägga kompost i plastpåse som hämtas: kompost ska alstras på plats. Tycker jag.

Nej, nu måste jag återgå till skrivjobbet som konsult. Skärpning!

Tjugo tjusiga ord om den tjugotredje

Tjugo rätt på högskoleprovets ordförståelsedel manar till lek med ord. Som i skolan när man lärde sig ord. Och på bloggen tidigare här  och här:

Denna dagbok om den 23 oktober är inte fiktiv, tvärtom, en rätt illustrativ beskrivning av min tillvaro och vardag.

Följaktligen kan jag berätta om en rätt avkopplad dag.

Ingen arbetsgivare, eller lektor för den delen, har gett mig någon åthutning - skulle vara uppdragsgivarens strykningar av mina skylttexter då, ska ändras lite -  jag är fri, förlöst från arbetsgivares band och jobbar en hel del hemifrån. Och ibland jobbar jag inte alls.

Att jobba så gör mig inte på långt när utblottad, tvärtom, jag känner mig rik. Rik på skönhetsupplevelser. Gemenskap. Tid. Kärlek. Men inte rik på prylar.

Att baka bröd, surdeg - överöstes av superlativ från min man! - är nytt inslag i min fortfarande rätt nya tillvaro, närmare naturen och med en strävan att jobba mer praktiskt, göra saker från grunden. Men sömnad med prydlig sömnsmån överlåter jag med varm hand till andra. Men stickning lockar som handarbete, vid brasan med mörkret utanför. Så småningom.

Jag är rik även på hälsa så följaktligen får en klimakterie-kvinna igång extremiteterna ordentligt på löprundan, i nästan en timme. Änderna i dammarna jag passerar ruggar sina fjädrar. De bildar en lite onaturlig koalition där på vattnet, alla i jättegrupp i stället för i familjer. Det beror på maten de utfodras med. Fri mat från markägaren. För att sedan skjutas av skjutglada storstadsbor. En oförrätt mot det fria livet som and, om du frågar mig. Men min klagan skulle inte tåla en överprövning i någon instans alls. Möjligtvis i naturens egen domstol då.

Naturen ska fortsätta ha en tongivande ställning i mitt liv, mina katters liv, i mina värderingar och i min omsorg kring vår jord, min omgivning och mina nära.

Tv ikväll: Bästa mannen. Kommer ju helt rätt med tanke på #metoo-debatten. Jag öser superlativ, programmet var bra.

Och så sist på dan insisterar jag på min nya vana, att i alla väder, i ljus eller mörker gå ner till sjön. Och bara se på vad som finns att se. Blåser det? Är det vindstilla? Saga, en av katterna, insisterar också på att följa med.

Denna lilla essä behöver man väl ingen parlör för att förstå, eller hur?

Höst

Olvon - samma buske som blommar i vitt överst på fb-sidan

Varma vindar
Lättklädd
Gröna al-löv - de byter inte om så här års som alla andra
Tjattrande änder i dammarna
En sulky med häst och förare på banvallen
Poppel-löv i vinden - de dallrar inte som aspen, släktingen
Jag sprider frön av krissla i dikena.
Bad igår
Kav lugnt på kvällen vid bryggan
Fullt ös vid fågelbordet - talgoxe, entita, nötväcka, blåmes m fl. Och så ekorren.
Mat ute
Katterna jagar sork
Löven faller
Då får vi sjöutsikt.

Livet på landet går vidare. I höstens spår.

blodnäva

brudbröd

kan det var hampdån som blommat här?

äkta fläder

nytt växtkryss i år: fodergetruta

hassel

krissla, jag hjälper till att sprida frönen till denna lite rara växt

olvon igen

rönn

och det här är en småborre. Frönen fastnar på katt och kläder

Bokhöst och angeläget om klimatet

Bokhöst.

Nej, jag talar inte om Nobelpriset som i år går till Kazuo Ishiguro. I år har jag redan läst pristagaren.
Inte heller om höstens nyutgivna titlar.

Bara om en brännande het bok jag läser: Naomi Kleins Det här förändrar allt - kaptalismen kontra klimatet.

Jag citerar:

"Ja, den nyliberala tidens tre ideologiska grundpelare - privatiseringen av den offentliga sektorn, avregleringen av företagssektorn och sänkning av inkomst- och företagsbeskattningen, vilket ska betalas med nedskärningar i de offentliga utgifterna - är var för sig oförenliga med många av de åtgärder vi måste vidta för att få ner utsläppen till en säker nivå. Och dessa pelare bildar tillsammans en ideologisk mur som har stängt ute en förnuftig reaktion på klimatförändringen i flera decennier."

och

"Det system för att redovisa utsläppen som de [IPCC m fl] beslöt sig för var en märklig relik från tiden före frihandelseran som inte tog någon som helst hänsyn till de revolutionära förändringar som växte fram alldeles framför näsan på dem vad gällde hur (och var) varorna i världen producerades."  - "Och olycksbådande nog är länder bara ansvariga för den förorening de åstadkommer inom sina gränser - inte för den nedsmutsning som produceras genom tillverkning av varor som fraktas till deras hamnar. Den bokförs på de länder där varorna produceras". 

läs Alla våra varor som vi köper som är producerade i Kina eller Bangladesh läggs inte på Sveriges miljökonto utan på Asiens. Är det rättvist?

Exempel:
"År 2007 var enligt en undersökning 48 % av Kinas totala utsläpp en följd av produktion av varor för export."

"... en av de viktigaste drivkrafterna för det speciella handelssystem som utformades under 1980- och 90-talen var att alltid låta de multinationella bolagen få frihet att finkamma hela jordgloben i sin jakt på den billigaste och lättast utsugna arbetskraften." - "Ett destabiliserat klimat är priset för en avreglerad global kapitalism. Det är dess oavsedda men ändå oundvikliga konsekvens."

Ändå frågar vi (och Norma Klein) oss:

"Varför ska vi bry oss om att skära ner våra utsläpp när alla vet att de snabbt växande ekonomierna är det verkliga problemet eftersom de öppnar fler kolkraftverk varje månad än vi någonsin kan stänga?"

...som om vi själva inte hade en del i det hela...

"Offren för allt detta är vanliga människor: arbetare som förlorar sina fabriksjobb i Juárez och Windsor, arbetarna som får jobb på fabrikerna i Shenzhen och Dhaka, jobb som numera är så nedgraderade att en del arbetsgivare sätter upp nät längs kanten på taken för att fånga upp anställda när de hoppar för att ta livet av sig eller där säkerhetsbestämmelserna är så bristfälliga att hundratals arbetare dör när byggnader rasar samman. Offren är också små barn som suger på blyhaltiga  leksaker, den anställda i Walmart som förväntas jobba över Thanksgiving bara för att bli nedtrampad av en lavin av hysteriska kunder utan att ens då få ihop en lön att leva på."

Norma Klein refererar mycket till Kevin Anderson, engelsman och numera omtalad och icke-flygande gästprofessor i Uppsala. Skulle vara intressant att lyssna på honom. Hans föreläsningar finns på nätet

Klein skriver:
I stället för att låtsas att vi kan lösa klimatkrisen utan att få den ekonomiska båten att gunga menar Anderson och Bows-Larkin att det har blivit dags att säga som det är. För att 'befria vetenskapen från ekonomi, finanser, och astrologi och stå för slutsatserna hur obekväma de än kan vara... behöver vi ha modet att tänka på ett annat sätt och föreställa oss alternativa framtider. ' "

Baksidestextens rubrik på denna spännande bok lyder "Klimatbibeln som ger hopp", men än så länge tycks det rätt mörkt och dystopiskt i min läsning.

Jag hoppas se ljuset i tunneln. Under tiden drar jag mitt eget strå till stacken.
Och bakar surdegsbröd. Mitt första.