Til lykke

X2000 tar oss iväg

Huvudstad till huvudstad

Längsta gågatan

Längsta bron

Obegriplig rotvälska

Tala långsamt!

Sagofarbrorns stad

Foto: Wikimedia Commons

Färgglada fasader

Förarlöst hotell

Vårlikt solljus

Råkalla vindar

Och danskt snöväder

Vilsen skarv

Frusen tiger

Dito lejon

Främmande parkträd

i sydligt klimat

Blommor med förhinder

Nybakade läkare

Högtidlig ceremoni

Löftesrik dag

Silver och paljetter

Duva på fat

Liksom glass av kvitten

Skandinavisk förbrödring

Skandinavisk kӕrlighet

Vill du?

Svar: ja!

Ögon som svämmar över

Framtiden hägrar

Norgelivet väntar de tu

För oss: åter vardag

Lycka till, Klara!

Til lykke, Tore!

Danmark i januari: det var dejligt!

Vi ofrivilliga?

Kaliber i P1 granskar.

Kaliber gräver.

Kaliber skakar om och berättar om orättvisorna.

Ofta närmare än vi tror.

Men att skulle bli så här nära!

Idag sändes ett reportage som jag själv starkt kunde identifiera mig med:

"De ofrivilliga företagarna"

Vi utan arbetsrätt och kollektivavtal.

Vi som riskerar att bli inlasade vid vår (förra) arbetsplats och därför får starta eget i stället för att erbjudas en fast anställning.

Vi som måste fixa försäkringarna själva: olycksfall-, liv-, ansvar-, sjukvårdsförsäkring, allt det som de fast anställda får som en anställningstrygghet.

Vi står utanför.

I de höga trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden är det entreprenör som är ordet för dagen. Och politikerna hejar på. Antalet egenföretagare ökar och är idag ca 600.000.

Men hur många av dessa är egentligen frivilliga egenföretagare?

Och hur många har tvingats till steget pga otrygga arbetsvillkor, uppmuntrade av arbetsgivare att fortsätta att arbeta för myndigheten/företaget, men som konsult??

Visst fri att göra på sitt eget sätt, fri från tröttande avdelningsmöten och jobbiga kolleger, fri från ännu en omorganisation. Men vad är frihetens pris?

Vi vill ha det så här?

Vad händer när vi går i pension?

Vad händer när vi blir sjuka, inte bara 1 vecka utan ett halvår?

Trenden är densamma i hela västvärlden.

Men är alla förändring till det bättre?

Jag tycker inte det.

Cogito, ergo sum

Har någon prövat forsränning i Kvarnbo och sedan misslyckats?

Jollen har i alla fall legat där i flera veckor nu, till förtret för oss som så ofta går förbi där.

Och när jag är ute och går strömmar tankarna fritt.

Cogito, ergo sum - Jag tänker, alltså finns jag! Jodå, i allra högsta grad.

Nu var tankarna ackompanjerade av en hel del småfågelkvitter faktiskt.

Och där ropade en hackspett.

Solen sken med nya vinklar och det tunna tunna snötäcket över åkrarna gav ett härligt ljus till landskapet. Men vår? - nej, jag vill ha vinter först!

Stormar med snö utlovas men de uteblir. Gång på gång.

Pulkorna står oanvända i förråden, och det är svårt att hitta former för utelek för föräldrar och barn. Blir det skridskor i stället?

Inte finns det heller några stora snöhögar att gräva ut gångar och grottor i.

Men skulle de finnas så kanske de ändå stå orörda, för barnen tränar ju på fotboll inomhus eller

sitter framför datorn (enligt Berglin i januari på min nya väggalmanacka)

Jag väntar på att Mälaren ska erbjuda säker skridskoåkning!

Jag passerar Hågahögen. Lättar på klädseln.

Det som tryckte innan jag gick hemifrån har nu förvandlats till en massa frigörande idéer.

En inre skymning vänder till ljus i sinnet.

Tänker på min idé att få ut de människor som aldrig nånsin kommer ut.

Vi har djurskyddslagar för våra fyrbenta och regler styr hur ofta vi ska kolla upp vår bil. Varför finns inget liknande för det viktigaste vi har: vår egen kropp som ska hålla ett helt liv?

Då kunde vi mota Olle i grind och sätta in hälsofrämjande åtgärder medan tid finns och innan kostnaderna rusar i höjden.

Så jag vill att fler ska få känna vintersolen mot kinden.

Få känna pulsen öka.

Få höra knarret under skorna, i det tunna snötäcket!

Och få komma in sen med röda kinder!

Hälsosamt och lätt-tillgängligt!

För övrigt så jublar jag vid beskedet att nu lägger djurproducenterna i Sverige om; bort med hälsofarligt och klimatovänligt foder från Brasilien, nu ökar användningen av inhemska baljväxter till djuren. Allt tack var Matens Pris i P1 som sändes första gången för två år sen. Tack! Förändring är möjlig!!

Och kommunen, snälla, ta upp båten ur vår fina ravin!

Mys på medar

Änligen, äntligen, äntligen!

Lite vintersport till sist under denna blida vinter!

Turen gick till Bredsjön.

Och Tenasjön.

Båda med utlovade 10 trygga centimeter att åka på.

Solen strålade under vår tur runt Bredsjön. Lite snötäckt med fläckar här och var så det gick inte att sträcka ut helt och fullt. Men det var härligt att äntligen känna fartvinden mot kinden. Att lyssna på medarnas skär över isen. Få höra isens sjungande igen. Dricka varmt kaffe med frusna händer. Vid fikat drog en molnbank in. Såg ut att rymma snö, men istället sveptes vi in av en kulen dimma som kröp in under kläderna. Vi såg inte stranden längre på andra sidan. Tur vi inte drog till Tämnaren, då hade vi nog kunnat komma vilse!

Vi drog till nästa lilla sjö i stället, Tenasjön. Och då hade molnen dragit förbi och solen sken åter. Den är inte stor Tenasjön, så det blev en kort tur rakt över till den härliga grillplatsen där ovanför hällarna vid skogsbrynet. Synd att tändstickorna låg hemma, vi frös! Temperaturen låg under minus 5 så det skulle väl inte vara så faligt, men våra kroppar har väl ännu inte vant sig vid minugrader! Så det blev en snabb lunch tillbaka över isen och ett hej till barnfamilj och pimplare som också valt att ta del av vad vintern har att bjuda av fröjder.

Vi älskar att åka skridskor!