Mera sand

"Många svenskar känna Gotska Sandön icke ens till namnet och de flestas begrepp om den äro mycket dunkla. De veta icke att den är Östersjöns pärla, ett paradis på jorden. Ty den består icke uteslutande av sand, vilket är den allmänna föreställningen."

(Albert Engströms inledande ord i hans beskrivning av Gotska Sandön)

Gotska Sandöns lilla naturum och museum har öppet endast en halvtimme på morgonen. De säljer vykort och lite souvenirer. Det är allt. Resten får du ta med dig. Mat finns inte att köpa. På så sätt påminner Gotska Sandön om fjällen, detta befriade tillstånd från shopping-möjligheter. Naturen bjuder på inramningen, underhållningen och upplevelsen: Som de olika texterna innanför varje dörr på lägerplatsens dass. Som den spännande rövar-historiken på ön - vem var egentligen den där Gottberg? Som de vidsträckta stränderna och den blommande ljungen.

Vi bekantar oss med fyren. På naturum finns namn och årtal på en karta på alla de skepp som förlist här. Vissa med lite "hjälp" av lokalbefolkningen, som på så sätt drygade ut sina inkomster. Gottberg hamnade i fängelse för sina tvivelaktiga aktiviteter med vrakgods.

Vi stiger i land på ön utan hamn. Båten kör rakt upp på sanden. Sen går langen: så många passagerare som behövs ställer sig på en lång rad och langar bagaget mellan sig, från bagage-förrådet nerför landgången och ner på stranden. Bagaget åker vagn. Vi får gå fyra kilometer fram till lägerplatsen. Väster om Las Palmas ser vi sen Bredsand. Fågelkolonier av trut och mås trängs här på det stora sandrevet. Och sandstranden är här bredare än någon annanstans på ön. Jag har aldrig varit på det kända turistparadiset Las Palmas. Utan att ha sett det är jag övertygad om att denna plats är mer i min smak - inga hotell på rad och inga pooler att bada i. Vi kastade oss i vågorna och lekte som barn. När vi två dagar senare inväntade båten för hemfärd på samma plats i ett vackert eftermiddagsljus tänkte jag att detta måste vara den vackraste väntplatsen på jorden.

Öns högsta punkt: Shipka-passet, 40 m ö h

På Högaland är stranden, ja, hög förstås. Dit kommer vi efter flera timmars vandring genom den ljunblommande tallskogen, förbi det 40 meter höga Shipka-passet, Gamla gården, där flera hundra människor bodde under 1800-talet och ett antal gamla fiskelägen. På den vindexponerade sydvästkusten är havet vilt och skummigt. Solen gassar. På stranden sjunker fötterna ner i den mjuka sanden. Det är svårt att välja skor på Gotska Sandön. Går man längst ut kanske barfota funkar bäst. Annars får man sand i skorna. Om man inte har sandaler. Stigen nedanför Högalands kust slutar i intet. Där står strandkål. Längre bort ska timjansnyltroten växa. Men den förblir osedd, för klockan har blivit sen och benen trötta. Vi måste ju orka gå hela vägen hem också! Vi vänder.

Innan mörkret faller är det fyrvisning. Härligt utsikt, men ont om tid att njuta och ställa frågor, om man som vi också ville delta i kapellets kvällsgudstjänst. Klockan klämtar sprött när vi anländer med andan i halsen till Prästänget med kapellet omgiven av de vackra ekarna. Just idag fyller kapellet 65 år, får vi veta! Den kvinnliga prästen från Visby citerar ur biskopens predikan som han höll då på invigningen. Men vem var det som varit här under 1954 års solförmörkelse, prästen citerade denne, vars identitet jag glömt. Varde ljus och det vart ljus! På denna paradisö blev upplevelsen som en bild av tidens begynnelse.

Det var himlakroppars spel även denna kväll. Vi går ner till stranden i mörkret som just ikväll lyses upp av fullmånen. Fler har följt vårt exempel. En stunds magi att skåda den lysande osten hänga tungt över havet i natten.

På Säludden skulle chans till att se säl vara god, läste vi på anslagstavlan dag 2. Sagt och gjort. Från gömslet, där det råder tysthetskrav, kan vi skåda ut på de vackra grå sälarna som ligger och solar sig i vattenbrynet. De har sällskap av en stor skarvkoloni. Konkurrerar de om maten, tro?

Jag saknade bara en punkt på listan från Naturvårdsverkets broschyr om ön: Fem saker du inte får missa. Myrlejonen! Min barndoms små husdjur som vi skickligt matade med myror i deras sandlåda. Allt kommer tillbaka när jag ser de små spetsiga groparna i sanden. Jag testar med lite sand om det är någon där nere i gropen, men inget svar. Det hade varit roligt att få känna myrlejonets kittlande rörelser i handen igen.

Bild lånad från nätet.

Men så mycket är ännu osett på denna ö. Tre dagar räcker föga för att se allt. Jag omfamnar dig gärna igen en dag, du vackra Östersjö-pärla. 

Livet skriver kapitel

Det gick så fort. Men processen har varit gradvis, ej så plötslig. En klyscha visserligen, men var det inte igår som ett litet knyte bäddades ner i vaggan? Nu har knytet fått egna vingar. I dubbel bemärkelse. Bra jobbat, piloten!

Som små frön som gror...

...och blommar ut till vackra individer!

Redan för nio år sedan drog ni iväg. Ett helt läsår. Till andra sidan havet. Innan dess hade jag övat under sommarmånader. "Det skulle jag aldrig klara", sa väninnekören då. Att skicka iväg sina barn till pappa långt borta. Men som jag sagt om en av mitt livs svåraste beslut: det var det bästa jag kunde göra under de turbulenta förhållanden som rådde. Året gick. Livet vände. Molnen skingrades. När jag släppte taget om det dyrbaraste jag hade vann jag tusenfalt tillbaka.

Det gick så fort...

I måndags flyttade M, piloten. I tisdags flyttade K, musikern. Till lägenheter i stan, med respektive kompis. Inga fler strumpor att plocka upp från golvet. Inga (klassiska) smulor på köksbordet. Inga skor att snava över i hallen. Härligt? Nej, tomt! Soffmys med film, balkonghäng med vår kvällssol, middagar i köket - nu blir dessa sällsynta pärlor att vårda, slipa, ta vara på.

Efter utbildning norröver, två år var, har jag än mer övat på separationen. Att flytta till något, är ju en sak. Men att ha er i samma stad, med egen vardag - det känns underligt, men fantastiskt ändå. Har jag lärt er allt ni behöver veta för att sköta ett hem ? Gett er den trygghet och kärlek ni behöver för att stå pall i livets stormar? Det är frågor som en mamma ställer sig i denna stund. Jag hoppas och tror att svaret på de frågorna är ja. En gång mamma, alltid mamma.

Flyg, M, flyg!

Spela K, spela!

Jag är så stolt över er! Och jag älskar er.

(Rubriken "Livet skriver kapitel" har jag tagit från titeln till en av Gerda Anttis romaner)

En present inslagen i sand

En blommig sago-ö. Vad jag har längtat att få se denna plats på jorden: Gotska Sandön.
Östersjöns mest isolerade.
Och nu blev det äntligen av.
Ön med mellan 300 till 400 kärlväxtarter.
Här är några som jag fann. En artlista i bilder, helt enkelt.

En lite större art: ek på Prästänget

En lite mindre art: okänd lav på gammal tall-låga

Ljung

Martorn och sandrör

Äkta pimpinell

Purpurknipprot, utblommad

Saltarv

Sandrör

Sodaört

Strandvial

Utblommad tallört

Fältsippa - ja, den är också utblommad. Annars i lila.

och så lite sten.

Men priset för upplevelsen, artlistan och bilderna var en släng av sjösjuka på överfarten, men det var det värt.

Sitt inte och vänta på inspirationen - skriv!

Att kamma gräs... Betyder att artbestämma allt inom rutan.

"Vad är bäst då?", frågar någon, av de olika jobben?

"Variationen", svarar jag. Tveklöst.

Den ena veckan är aldrig den andra lik. Min högsäsong är ännu inte slut och jag insuper sensommarens värme i stora drag. Bäst njuter jag i sommar av Linnés Hammarby. Att få cykla de 12,5 kilometerna dit har varit en fröjd. Trots Kungsängsledens branta uppförsbacke på hemvägen och motvinden ibland över fälten. Att känna vargens närvaro bara ett dygn efter att den passerat i samma tunnel under E4:an där jag kommer cyklande var ju lite magiskt också ändå...

Paraplyet användes flitigt där vi i juli låg och "kammade gräs" alternativt agerade sekreterare invid decimeterrutorna som vi inventerade i kraftledningsgatorna. För det mesta som skydd mot regnskurarna. Men de här senaste veckorna hade nog paraplyerna mer fått rollerna som parasoll. Tror det blev uppåt en 500 små rutor var. Hur många arter? Hur många gräs? Det återstår att se med den stundande dataläggningen. Den där lilla rödvenen utan speciella karaktärer blir jag aldrig vän med! Och rödsvingeln. Men fårsvingeln, den tar jag, med läpparna.
Syfte med projektet är att studera slåtterns effekter på floran i den nya tidens ängar, det vill säga, just det, kraftledningsgatorna.

Nämnda paraply kunde dock ha blivit en dödsfälla (?!) i ett annat jobb där jag satt uppkrupen på en häll på mossen med ett oväder ovanför mig som inte liknade något annat i intensitet under denna sommar. Det blygrå kom allt närmare och innan de första dropparna hade fallit hade jag dragit på mig regnkläder och fällt upp paraplyet. Och regnet kom. Och haglet. Och den dundrande åskan. Blixten var mindre än sekunden före knallen när den var som närmast och då smattrade haglet mot mitt lilla, lilla tak mot de vilda krafterna. Inventeringen av en blivande betesmark på Gräsö fick anstå en bra stund. Och ovädret drog förbi utan att slå ner i metallen i paraplyet. Och när den väl kom igång var det mest besvärligt långt gräs. Hoppas få se rikare marker här om några år när naturens hjältar, betesdjuren, har fått göra sitt.

En av Sveriges mest välbevarade 1700-talsgårdar: Linnés Hammarby.

När jag pratar om Linné i trädgården i stan och på Hammarby vill jag gärna lyfta fram det som vår store vetenskapsman kan bidra med idag. Förutom fokus för en världsarvsansökan och ett genialiskt namnsystem på växter och djur. Jag nämner alltid hans stigar kring Uppsala, att vi kan vandra i hans fotspår och stå under samma ek och titta på samma växter som Linné gjorde. Linnés strävan att väcka nyfikenet, delaktighet och förundran gillar jag skarpt. Hans tankar kring kost och hälsa, och en rad andra ämnen, som till exempel betydelsen av amning (!), är också helt applicerbara på dagens samhälle. För att inte tala om hans inventering av landets resurser på landskapsresorna för att så minska den då dyra importen. Om importen idag 2015 skulle vara lite dyrare, som på Linnés tid, så skulle vi kanske ha vett att använda allt det vi är så berikade med i vårt land. Och då inte köpa billig mjölk från Tyskland. Eller utnyttja billig arbetskraft inom textilindustrin i Asien. Alla medicinska användningsområden för våra vanliga växter vill jag gärna berätta om också. Minska knaprandet av piller!

I sommar har jag inte fått några golfbollar i huvudet. Men jag skulle kunna ha fått det. Däremot en räcka lite spydiga kommentarer om uppförandekod på en golfbana. Jag spelar inte golf. Men jag inventerar golfbanor, med reflexväst. På naturvärden. I denna jakt på värden fylldes snart mina fickor med bortslagna golfbollar. Dem får sen ungdomssektionen, sa receptionisten när jag lämnade in bollarna efter en vandringsdag i ruffen på Upsala golfklubb. De backar som de numera slår där ser ut kunna fortsätta vara riktiga pärlor med mycket stor artrikedom. Fortsätt så!

En bortsprungen boll. Återfunnen i inventering.

Jodå, variation har jag haft gott om. Och många njutbara stunder i solen. Mellan skurarna.

Grande finale blir inom några dagar: Gotska Sandön, äntligen ska jag få lära känna dig!

Blir nog rader om det på bloggen. Så småningom.