Skogslycka

Äntligen blev den av, guidning längs Linnés Jumkilsstig, den som blivit inställd flera gånger på grund av för få anmälda. I går gick vi ett härligt gäng de 4,7 km från Örnsätra till Studentvilan. Arrangör Biotopia. Guide: jag själv. Och medhjälpare, chaufför, logistik- och materialansvarig Emelie. Texten nedan är en något bearbetad version av tidigare vandring längs stigen.

Hit tog Linné sina studenter för att kolla in floran i bland annat kärren här. För att underlätta logistiken ställde vi en bil vid Studentvilan, vid stigens slut, och sen den andra vid starten i Örnsätra. Linné och han studenter fick leja hästskjuts kvällen före och bo över i närliggande gårdar för denna herbation. Endast denna stig av de åtta stigar som Linné gick utgick från annan plats än från Uppsalas olika tullar. När vi parkerat vid starten var det bara att traska iväg längs den väl märkta stigen med stolpar med blå markering och Linné-logga.

Ända sen starten av min Linnéguideskarriär (2007) har jag haft Jumkilsstigen som min absoluta favorit. Och då är det mest gammelskogen jag tänker på. Dit kommer vi efter lunchpaus. Efter en kortare sträcka på skogsbilväg så visar vägvisare in i skogen till höger. Det blir rejält blockigt. Mossan växer tjock på marken och på blocken. Stigen går uppåt. Och neråt. Solen spricker igenom. Och mossmattan gör att allt känns som ett murrigt, mysigt vardagsrum. Det enda ljud vi hör är kungsfågelns höga toner uppe från trädkronorna. En död tallstam är perforerad av en spillkråkas jakt på saftiga larver. Invid stigen hittar vi gammelskogens rara orkidé, knäroten, men nu mer brun än sommarens vita stängel. Såg Linné denna? Det framgår inte av artlistan i alla fall från hans vandring här. Säkerligen såg de i alla fall linnean, nestorns älsklingsblomma, som här växer rikligt i sina söta revor i mossan.

Knärot i sommardräkt

Linnean - omisskännlig skönhet

Sileshår (här den större) - finns i Jumkil?

Huvudattraktionen för följet på 1700-talet var kärrväxterna i Långmossen. En spång leder över denna våtmark idag. Vi böjer oss ner och smakar på de blanka, frostnupna lite bittra tranbären. Ser rosling, vitmossa och letar förgäves efter sileshåret. Men Kung Karls spira hittar vi, Långmossens raritet, visserligen hitflyttad i ett forskningsprojekt men den tycks kunna leva kvar här i mosskanten.

Här den kungliga spiran i sin mer naturliga miljö: fjällen. 

Till sist framme vid Studentvilan efter vandrade 4,7 km. Den förvridna men döda tallen vid grillplatsen kan jag inte sluta att fascineras av. Den borde ha stått här på Linnés tid.

En dos skog. En dos samvaro. En dos lycka. Och en stor dos sensommar!

Sen åker vi hem.

Bonusmaterial:

Vid starten i Örnsätra växer såpnejlikan: rötterna och bladen kan användas till schampo och tvättmedel och används än idag till att rengöra känsliga textilier. Ofta länge kvarstående vid gamla tomter och gårdar.

Nya horisonter

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr

Johan Svedjedal har nyligen kommit ut med en biografi om Karin Boye. 

Hennes dikter är ständigt aktuella i människans livsväg.

Idag tänker jag särskilt på de sista raderna. 

Välkommen, förändring!

Välkommen utmaningar!

En smak av Paradiset

Resa med pendeln

Pendel med ansiktslyft!

Stigar med rötter

Ryggsäckar med utrustning

Kroppar med starka ben

Tallar med karaktär

Skog med mysfaktor

Sol med snäll värma

Fika med tillbehör

Trangia med livets goda

Sjöar med klipphällar

Vandringsled med "tusen kilometer frihet"

Bad i trolskt färgat vatten

Paradisets gård med paus

Pump med källvatten

Bär med sötma

Kväll utan mygg

Eld och lågor

Vindskydd med månsken

Sommarnatt med magi

Söner med framtidspotential
Avslut med lunchbuffé

Tillsammans - med kvalitetstid

Vandring med guldkant - helt enkelt.

Vi vandrade Etapp 5 och 6 på Sörmlandsleden, 25 km från Handen till Lida friluftsområde, sov  i ett av vindskydden vid Trehörningens norra strand i Huddinge kommun, välordnat!, och njöt av varje steg.

Rekommenderas å det varmaste.

Jag har aldrig semester

Semesterlös

Jag har aldrig semester, har nästan aldrig haft...  (!!?)
Oj, då måste jag jobba jämt? Nja...
Jag menar betald semester alltså.
Med ett annorlunda arbetsliv finns det för- och nackdelar. Mest fördelar. Men mest älskar jag friheten. Och variationen.

Så mycket min sommar rymmer ändå! För det är ju det vi frågar varandra snart nu när augusti är här:
Vad har du gjort på semestern?
Jag brukar ställa en annan fråga: Har du sett några nya platser i sommar? Och så svara jag här själv på denna för sommarens två första månader (en till lista alltså):

- Studenternas idrottsplats. Med Sirius i Allsvenskan måste man ju vara lojal med stadens lag. Heja!

- Skoby, Alunda - en ny adress att träffas på för en av mina bokcirklar

- japansk restaurang på Söder i Stockholm, med spännande studentfirande! Tack, Annika!

- Gryttby, med husvisning norr om stan. Men det blir inget köp, ingen försäljning. Just nu. Det blir flytt österut och hyra ut i stället!

- Besök på hemliga guckuskolokaler på Hållnäshalvön, med Upplands Botaniska förening! Vilken prakt!



- Labackens hembygdsgård, Roslagen - midsommar!

- Lindbacka-Östansjö kraftledningsgata. Jobb.

En av de ovanligare fikaplatserna i år...

- Nacka-reservatet. Jobb.

Tulkörten, skinnbaggen och jag i naturen i Nacka

- Nya fina strandpromenaden längs Vårdsätraviken vid Ekolns strand, en flik av Mälaren. Bra jobbat, Uppsala kommun! (för en gångs skull)

- En rad norska orter: Oslo, Trondheim, Fauske och Narvik såg vi glimtar av på vår långa resa mot vägs ände i Sulitjelma.

Hundkex i förgrunden, Fauske i bakgrunden.

- Ny Sulitjelma. Stugan var mysig, trots allt.

Så gärna jag hade fortsatt österut härifrån...

- Björkliden, väster om Abisko. Där finns ett privat hotell, men deras fjällkompetens betvivlar jag starkt. Jag saknade STF:s anda, dit vi kom senare. Hotellets vandrarhemsdel var stängt, sa personalen, och bara av en händelse fick vi höra talas om att det trots allt fanns ett vandrarhem i annan regi, Davvi Dallu. Där trivdes vi. Men ni måste synliggöra er mer! Silverfallet var mäktigt. Särskilt att känna kylan från vattnet som gjorde den soliga luften på en sekund till något ruggigt och vinterkyligt.

- Från Rallarleden, leden mellan Björkliden och Abisko, hade vi väldigt god utsikt mot Lapporten också: en av fjällvärldens mest avbildade u-dal. Rallarnas historia är oerhört fascinerande. Min mormorsfar var rallarpräst där, undrar hur han hade det.

- Abisko turiststation var inte en ny plats för mig, det var däremot kanjonen, där jag hittade både smalviva och fjällarnika (utan blomma).

Smalviva, utblommad, men hittad

- Trollsjön - ny plats för mig. Ska vara Sveriges mest "klara" sjö, dvs att man ska kunna se botten på den 35 meter djupa sjön. Det var bara det att Trollsjöns vatten var täckt is, den 10 juli. Det var fint ändå. Och vandringen genom Kärkevagge var en mysigt lagom vandring.

- Vassijaure station, fd transformatorstation och vänthall var en intressant överraskning. Vi kom dit efter besöket vid Trollsjön. Att få se och höra malmtåget stanna före tunneln. Tågmöte. Att vid minnesstenen få läsa om den unge Pite-mannen som här på denna plats var den ende svensk som dog under eldstrid på svensk mark under andra världskriget. Man blir så allmänbildad av att resa. Att få njuta faciliteterna inne i den ständigt öppna vänthallen var också intressant.

Persontåget på väg mot Narvik.

- Så till sist på vår ändrade färdväg i fjällen detta år (pga snön): äntligen en STF fjällstuga, ny för mig var Kårsavagge, väster om Abisko. Men vandringen dit var ingen höjdare. Det var däremot stugvärden Svante och vilodagen vi hade där sen. Slappa!

- Väl hemma igen från fjällen har jag huniit med Kvarnibble också. Skog i Upplands-Bro kommun som hotas av anläggandet av bergtäkt.

Måtte mina fynd här rädda denna skog...

Fler nya platser väntar. Det vet jag. Det är tur jag har publicerat så många bilder här på bloggen på alla platser under åren. Som i ett trollslag kan nu allt vara raderat. Extern hårddisk, ej så pålitligt som jag trott! Så mycket för det digitala herbariet som jag här hyllat! Har alla färgprakt försvunnit nu?!