Nu när dagarna mörknar minut för minut

När augusti övergår i september summerar vi sommarkorten. Här är ett:

Julihelg. Lediga. Skulle vi paddla? Visst, det är underbart, men också en hel del jobb att packa de långsmala farkosterna.

Man kan se hav och klippor utan att paddla! Jag tog fram min nyinköpta karta över Hållnäshalvön - älskar kartor!, särskilt den gröna Terrängkartan, skala 1:50 000, där finns allt! - och satte fingret på udden i norr: Till Rödhäll skulle vi! Dit åker vi.

Sommarens väder har ju varit lite halvdant för den solbadande semesterfiraren. För fältarbete däremot, har vädret varit idealiskt! Vi lämnade ett gråmulet Uppsala - och möttes av strålande sol och öppet hav. Efter att ha kikat på Fagervikens fina hamn och traskat över stentorget på Kapplasse och hört stenarna klirra av vågornas svall där styrde vi mot Rödhäll i Hållnäskustens naturreservat.

Parkering vid en bom, och en bit att gå. Bra! Då blir det mindre risk att nedskräpare tar sig dit. Packade med tält och tillbehör. Militären har tidigare haft verksamhet i området. Baracker och ett till synes tillbommat hus vid vägens slut. En liten liten stigning till och där fanns hela havet öppet framför oss. Blå himmel. Klippor. Och blommor i blom. Och det lilla huset var ju inte alls stängt utan en nyligen inredd övernattningsstuga!

Med utsikt över härligheten dukade vi upp köket och maten på bänken. Vackrare plats att laga mat på fanns inte. Lök, grönt och egna kantareller fräste ljuvligt i pannan och snart var pastan också mjuk. Ölen svalkade i strupen. Växternas färger i klippskrevorna glödde senare i solnedgången. Och vi myste av somrigt välbehag efter kvällsdopp i havet vars vågor sakta la sig till ro. OK då, Östersjön. Nästan hav.

Kustarunen hade gått och lagt sig

Uppländsk sommar - ja, tack! Gärna!

Hit åker vi igen när nordan drar in i januari! Eldar i kaminen och myser. För jag gillar uppländsk vinter oxå.