Långsamhetens lov

Nu blir nog doktorn arg.

Jag har inte bara gått runt kvarteret på min opererade tå, som hon sa att jag fick. Nej, när solen sprack igenom molnen och sken på nyfallen snö i veckan var jag äntligen ute och gick igen. En halvtimme. I långsamt tempo. Så långsamt att jag kunde känna tån böjas i leden. Bara lite aj. Men också tillräckligt närvarande att jag hann se barnens leenden i pulkan där de drogs av mamma på gångvägen. Jag hörde minusgraderna knarra under skosulorna. Välkomna nordan mot kinderna. Följa en snöflingas sakta singlande till marken.

Är det inte en pepparkaksgumma som hänger där i eken?

Äntligen få känna pulsen öka, få andas lite häftigare efter tio dagars stillasittande där uteluften fick begränsas till en stunds balkongsittande. Så futtigt. Att något så enkelt som en promenad kan vara så efterlängtat. Men som jag alltid hävdat: det enkla är nog så svårt att få till, men ohh så välgörande. En halvtimme om dan till folket vill jag ge alla i julklapp! Den enkla och lätt-tillgängliga vägen till hälsa!

Undersökningar har visat att även kultur förlänger livet och gör oss friska. Och ljus. Så tack då, Uppsala kommun, för Allt ljus på Uppsala, ljusspelet på centrala platser i stan under vår mörka november! Allra bäst var ljusshowen på slottsbacken! Kultur, ljus, frisk luft, lite motion (uppför backen!) och en spektakulär upplevelse. Och varma kläder så man kan se det hela utan att frysa! Ikväll, söndag, är det sista chansen! Men först fyrverkeriet! Man ur huse! Själv väljer jag att se det från mitt köksfönster, smuttandes på het glögg i nypan, nynnandes på Bereden väg och Hosianna från förmiddagens stämningsfulla upplevelse i Domkyrkan.

Att sjunga långsamhetens lov är också att äta lunch länge med en vän till samtalsämnen tar slut. Och att i advent får ta del av stim och stämning över en kopp fika med andra vänner inne på Saluhallen. Utan att shoppa på Köpfria dagen i lördags.

Kierkegaard och klimatet

Senaste besöket vid Kvarnbo gjordes på ett icke-klimatvänligt sätt.

Dubbelmoral, enligt Kierkegaard.

Läser vidare i boken om att leva innerligt av Ted Harris och Ann Lagerström och får från oväntat håll stöd i mitt klimatarbete:

"Varje val du gör, hur obetydligt det än är, avslöjar dig, anser Kierkegaard. - Alla dina val, allt du bestämt dig för att göra eller köpa, kan du använda för att analysera dig själv. Huset, bilen, möblerna - och matkassen."

Mitt jubel stiger. Jag har alltid tänkt att vi måste minska plastpåse-eländet och gör mitt bästa i det lilla. Då känns det skönt att få stöd av en känd filosof i mitt handlande! När jag väljer bort plasten så lever jag alltså innerligt?! Kierkegaard förklarar (i författarnas moderna tolkning av hans tankar) att en enkel, praktisk och oviktig handling som att köpa en plastpåse för en krona för några liter mjölk inte alls är oviktigt utan tvärtom "en tydlig. omisskänlig symbol för vår omedvetenhet och dubbelmoral".

"Om du var en verklig miljövän så skulle hela ditt liv genomsyras av vad miljökrisen innebär och hur du bidrar till den. Om du verkligen levde innerligt skulle varje steg du tog präglas av den insikten, och det skulle vara helt omöjligt för dig att fortsätta köpa plastpåsar. - Titta på dig själv, säger Sören, titta hur du lever!"

Så kanske kan man säga att jag lever innerligt, eller åtminstone tar klimatkrisen på innerligt allvar, när jag:

- väljer transport med två hjul i stället för fyra

- fyller tvätt-trumman så mycket det går, varje gång

- i affären och på nätet väljer långsiktig kvalitet före låga priser

- vurmar för klädbytardagar och fynd på Röda Korset

- stoppar den mat jag handlar i munnen, i stället för i, just det, plastpåsen. Läs mer

- under diskbänken låter lika söka lika, alltså plast ej i naturen (som nedan)

- hyllar kranvatten, tusen gånger billigare än bubbelvatten på flaska

Gör jag det då, Sören, lever innerligt?

Låt inte jorden bli en skräphög! Återvinn plasten. Naturen kan inte bryta ner den.

Lägg även metallen där den hör hemma! Och det är inte här!

Mer om boken här.

Tre kilo flora

Hägg Prunus padus

Tjugo års arbete är till ända. Upplands Flora är nu ute! En tegelsten är den, tre kilo, men ett måste för alla med ögon för den vilda växtligheten i Uppland. Senaste gången som Upplands flora har kartlagts var 1929! Mycket har hänt sedan dess! På Upplandsmuseet i lördags var det release-party med föredrag, mingel och ett första försiktigt bläddrande i praktverket. En kungsänglilja, Upplands landskapsblomma, har sina givna plats på framsidan. Och där finns även Lena Jonsells namn, som har varit huvudansvarig för detta projekt som alltså sträckt sig över två decennier!

Jag hade under studietiden insupit kunskap om den västerbottniska floran. En bra landsända att börja i om man som jag var helt grön (!) på detta med vilda växter. Men det var kärlek vid första ögonkastet, blommorna blev sedan dess min bana. När sedan flyttlasset gått söderut till Uppsala fanns det mycket att upptäcka bara jag gick ut genom dörren. Hela världen var ny, en massa nya växter fanns att bestämma! I lokaltidningen fick jag nys om detta floraprojekt.

Brudbröd, backklöver och korskovall.

Jag fick en egen ruta, 5x5 km stor var den, och i den skulle man täcka in så många miljöer som möjligt, i varje kvadrant, fjärdedel av denna ruta. Min ruta hette Eda och låg öster om Lagga i Uppsalas östra utkanter. Jag for ut själv, ibland i sällskap med mamma som botanisk fältassistent. Vi gick längs diken och bryn. Vi såg åkerkanter och skogar. Vi botaniserade i hagar och lövskogar. I handen hade jag ett finurligt fältprotkoll/krysslista där 1066 arter fick plats på en A4! Det kan bara göras om man har förkortningar, på latin! Underlättade fältarbetet men krävde då att man var en fena på latinet!

Bara då och aldrig senare har jag träffat på nonnean, Nonea versicolor, som växte i en åkerkant i min ruta. Jag läser i den nu utgivna floran att den är först publicerad för Uppland av "Wittrock 1878, i Uppsala och väster därom". Idag är den "sällsynt i Uppland som helhet, men vanligare i och omkring Uppsala stad. 32 kartblad, 44 kvadranter." Det sista betyder att växten har i inventeringen noterats i 32 kartblad av totalt 748. I 44 kvadranter av totalt 2742. Och så finns för nonnean en utbredningskarta, liksom för 1100 arter som presenteras i boken. Totalt finns 2800 arter beskrivna!

Guckusko, stoltast bland orkidéerna! Foto: Anders Östlin

Det blev tyvärr bara två fältsomrar för mig i det praktiska inventeringsarbetet inom Eda-rutan. Dessutom ett lärorikt inventeringsläger i trakten av nedre Dalälven sommaren 1993 (det är därför jag av misstag står som tillhörande Heby i inventerarlistan). Vi lämnade staden på slätten och sökte lyckan utomlands. När vi sedan återvände två år senare fick jag möjligheten att jobba med inmatning av fältdatata och fick då en intressant inblick i den entusiasm som fanns därute bland alla floraälskare!

Så gör som Elsie Johansson så vackert uppmanar oss i förordet till floran (och som Mora Aronsson citerade på lördagens release): "Det uppländska kulturlandskapet med sin artrika och lågmälda flora kan därför inte och bör inte heller betraktas och bedömas ovanifrån, det är ett närhetens landskap som allra bäst utforskas krypande på knä."

Och för att bevara alla dessa blomster in i framtiden så får vi följa Ebbe Zachrissons uppmaning också (han har varit flitig inventerare och har också suttit med i redaktionen): Slå en äng! Jag skriver mer om ängsskötsel här.

Ung poesi

Jag hade två unga töser hos mig över natten i lördags. Lek och stoj. Mat och tv. Men även lite kylskåpspoesi. Vilken talang, vilken språkkänsla hos några unga poeter!

"Jag hör god mäktig tystnad en dag!

hon och han hellre alltid en sol

fast skön och än gammal enda som

förlåt från miljön och snö?"

S, 7 år

"Arbeta för familjen

barn läser om naturen

en sommar tänker jag inte

vacker vilja efter kärlek till dig"

dikten ovan skriven innanför en ring av "vackra ord":

längtar-ljus-morgon-rätt-fundera-själ-himmel-tavla-vän-mjuk-viktig-lycklig-värld-känsla-dröm-älskar-miljon-unik-sakna

J, 9 år