Tankar om tid - på Kvinnodagen

Mammor! Ut i arbetslivet så fort det går, du kan halka efter i karriären!, säger "samhället".


Och så lämnar vi vårt lilla barn, som inte ens lärt sig gå, hos andra vuxna på dagis. Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag.
Mörka mornar.
Kalla mornar.
Iväg på cykel.
Eller, kanske vanligare, i bilen.
Snuviga mornar får en av föräldrarna stanna hemma. Och vid öroninlammation. Vattkoppor. Influensa. Feber.
Det kan bli många VAB-dagar. Många "förlorade" arbetsdagar.


Och så rullar livspusslet på.
Dagis. Förskoleklass. Skola.
Dåligt samvete hemma när man vabbar. Och tänker på jobbet.
Dåligt samvete på jobbet. Och tänker på barnen.
Några veckors ledighet på sommaren för de vuxna.
Och en Thailandsresa på vintern.


-Jo, vi behöver båda jobba heltid för att ha råd, låter det.


Våra barn. Så högt älskade! Förhoppningsvis.
Men så ofta: hur tidigt de ägnar mer tid hos någon annan än hos mamma o pappa!
Den korta tid barnen är små tycker jag att det ska vara mamma och pappa som tar hand om dem. Åren rusar så fort förbi och plötsligt är de stora! Det pratas vitt och brett idag på Kvinnodagen om jämlikhet, pappamånader och vår generösa föräldraförsäkring.


Var är valmöjligheterna? Vem frågar barnen vad dem vill? Måste alla göra samma? Att ta hand om sitt eget barn efter 18 månaders ålder, att följa sin magkänsla om vad man tycker är det enda rätta som förälder, betraktas inte som en samhällsnyttig gärning. Du är en konstig typ och direkt onyttig. Är det så vi vill ha det?

I min släkt har det i generationer bakåt redan funnits barnflickor som tagit hand om barnen medan kvinnorna arbetat utanför hemmet. Redan från det barnen var små. Barnflickorna har avlöst varandra. Hur har det gått med den så oerhört viktiga anknytningen mellan mor/far och barn då? undrar jag stilla. Hur går det med anknytningen idag i Sverige 2012 när vi lämnar iväg våra barn, ibland före ett års ålder, på dagis?
Kanske var det därför jag som förälder valde en annan väg, alltså som en reaktion på min egen historia bakåt, utan tankar på "kvinnofälla" och "kvinnans frigörelse"? Kvinnorna i min släkt var redan "frigjorda"!
Jag gav mina barn det dyrbaraste jag hade, min tid! Och var hemma med barnen. Normen där vi bodde i Canada på 90-talet var annorlunda än den som råder i Sverige idag . Och det är jag glad för.


Att vara med mina barn när de var små är den största samhällsnyttan jag gjort, i mina ögon!
Och det har jag aldrig ångrat.


Jämlikhet och lika lön för likvärdigt arbete - ja!
Men lika, nej, vi är män och vi är kvinnor - olika, ja!
Och därför vill vi olika saker. Vissa kvinnor vill sitta i bolagsstyrelser, men inte alla, andra kvinnor vill ta hand om sina barn. Och somliga vill göra både och, men det behöver väl inte ske samtidigt!


Så här skrev Nina Björk i DN i en artikel.
Det finns andra som vågar tänka annolunda, här.
Ett radioprogram om ett angränsande ämne, om jourhem till spädbarn och dess konsekvenser, här.
Och bok om anknytning här.

Skrivet om och reflektioner kring Kvinnodagen

Greta Thurfjell i DN skriver på söndagen, på Kvinnodagen den 8 mars:

"Det talas ofta nedlåtande, i mer eller mindre rumsrena kretsar, om en påstådd feminisering av den moderna mannen. Jag undrar om det inte snarare är den moderna kvinnan som tvingats maskulinisera sig själv. Och om det verkligen var det vi menade med jämställdhet."

Per Kågesson är inne lite på samma linje i sin bok Jämställda - men inte på mannens villkor och barnens bekostnad. Han är, liksom jag, lite politisk inkorrekt genom hans sätt att ifrågasätta kvaliteten i förskolan och dess roll i allt för tidig ålder för svenska barn. Han skriver om saker som människor inte vill se. Är helt enkelt obekväm. Men de rösterna behövs. Ropa högre!

Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020.
Artikel 3 lyder: "Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet."

Detta gäller. Ändå har "Lilla hjärtat", 3 år, dött (DN 8/3)
Ingen part i målet säger sig ha brutit mot lagen.
Vad vet dessa parter om anknytning?
Något är allvarligt fel i vår lagstiftning.

Och i samma land var 49% av alla ettåringar 2012 inskrivna i förskolan. Enligt Per Kågeson.

Är det att se till barnets bästa när denne under mer än heltid vistas i stor grupp med andra barn?
Är det att se till barnets bästa att vara på förskolan där många i personalen antingen är outbildade eller helt utslitna?
Är det att se till en ettårings bästa när man i läroplanen för förskolan lyfter fram kunskapsmål?

Hur gick det till när vi skapade en norm som skiljer så tidigt mellan mor och barn?
Har denna norm idag gjort dagens mammor ovilliga att stanna hemma med sina barn, för att bättre tillgodose det lilla barnets behov av närhet, trygghet, kärlek? Det är inte kunskaper en ettåring behöver, men det står så i läroplanen!
Rädsla för det hemska monstret: Kvinnofälla!
Att vi har invaggats i en samhällelig övertygelse att sysselsättning, arbetslinje och tillväxt kommer först. Det lilla barnets behov väger lätt i jämförelse, trots alltså att nu Barnkonventionen är lag i Sverige.
Var är valfriheten?

Jag hävdar att dagens problem med kriminalitet, psykisk ohälsa, trakasserier och utbrända vuxna finns kopplat till just detta. Ekvationen/Livspusslet går inte ihop och det är barnen som får betala priset. Även stora barn, våra ungdomar, behöver de vuxna fullständiga närvaro. Fast genom att säga till blir jag väl obekväm. Spär på de hårt arbetande vuxnas redan dåliga samvete. Skäms!

Varför jobbar vi så mycket fortfarande trots alla rationaliseringar och digitaliseringar i vårt samhälle?

Men, jubla! Nu i spåren av Corona-virusets härjningar för man fram långt gångna planer på korttidsarbete! Nu kommer det! Kanske kommer det något gott ur detta virus som nu helt dominerar nyhetsflödet.

Farlig fälla eller glädjekälla?

En av fjolårets mest speciella läsupplevelser var en debattbok, Jonas Himmelstrands Att följa sitt hjärta - i Jantelagens Sverige.

Idag passar ett citat från den boken, ett som jag redan publicerat här tidigare, för precis ett år sen, men väljer att lägga ut igen:

"Jag hörde en gång en sovjetrysk anekdot som löd ungefär så här:'Den ryske astronomiprofessorn talade stolt inför de församlade ryssarna om framtidens möjligheter med det ryska rymdprogrammet:

- Kamrater, snart kommer vi alla att kunna fara till månen och Mars och många andra planeter. Åhörarna lyssnade andäktigt. Till sist reste sig en man upp och frågade professorn:

- Kamrat, när kan vi resa till Wien?' 

Tyvärr kan man göra en svensk variant av samma anekdot (skriver Himmelstrand):

Statsministern talar stolt inför de församlade svenskarna om framtiden och om Sveriges världsledande jämställdhetsarbete:

'Ärade medborgare, det dröjer inte länge förrän kvinnor i samma utsträckning som män kommer att vara styrelseledamöter, verkställande direktörer, professorer, generaldirektörer och statsministrar. Det finns inga gränser för vad morgondagens kvinnor kommer att kunna göra. De församlade svenskarna lyssnade andäktigt. Till sist reser sig en ung kvinna och frågar:

'Fru statsminister, när får vi vara hemma och ta hand om våra barn?' "

I gårdagens Studio 1 i P1 var två organisationer med barn i fokus inbjudna, i var sitt inslag. BRIS var inbjuden till det första inslaget, apropå rapporten att 4 av 10 unga idag mår dåligt. Vi måste öka resurserna i vården, heter det.

Det andra inslaget var om Rädda Barnens rapport om barnen i Syrien, att 1 av 4 barn lider av psykisk ohälsa som följd av kriget. Henrik Halvardsson, från Rädda Barnen, talar om vad dessa barn behöver:

• En trygg plats med trygga vuxna omkring sig
• Att prata
• Någon som lyssnar

Tänk om man hade kunnat kombinera dessa inslag: att inse att de svenska barnens behov är desamma som de syriska barnens. Och konstatera att dessa grundläggande behov tillfredsställs inte idag med det system vi byggt upp åt oss. I jämställdhetens namn. Jag får stöd i min övertygelse på DN Åsikt, publicerad den 6 mars, av ett proffs på området.

Finns det kanhända ett samband mellan de svenska barnens utbredda psykiska ohälsa och den brist på närvarande vuxna, den brist som de flesta svenska barn idag tidigt får vänja sig vid?

Föräldraskap och valet att vara hemma med barnen - en farlig (kvinno)fälla eller kanske livets djupaste glädjekälla? Det är frågan.

Fler trygga vuxna och trygga platser till barnen! 

Mer att läsa:
Barnen rätt

Haro

Var kommer barnen in?

Barnen är ju viktigast, säger vi.

Så kort tid som de är små.

Så viktig tid.

Den bas vårt barn ska stå på resten av livet.

Vad gör vi av den?

Så vackert att vi får betalt för att vara hemma...

Nära, närvaro, samvaro, vardag.

Babysim och öppen förskola.

Skrik, skratt, gråt, kladd.

Men sen då:

Hemmatiden över.

Bråttom, bråttom.

På med kläder. Av med kläder.

Handla, tvätta, laga mat efter en hel dag på jobbet.

Kommer tårar.

Barnen slåss.

Telefonen ringer. Lillen äter. Måste svara.

Svärmor sjuk.

Storasyster febrig.

Vem ska vara hemma?

Personalbrist på dagis.

Stora grupper.

Vilket knä finns för Lillen att krypa upp i när han gråter?

Då mamma och pappa är på jobbet, kanske t o m i en annan stad långt borta.


Trygga barn. Har vi det? Får våra barn i Sverige tillräckligt med vuxentid och närvaro av sina föräldrar?
Jag ser i en vision ett barnvänligare samhälle där pappa och mamma går ner till deltid fram till barnet är tre år gammal och delar på hemmatillvaron tills dess. Då är barnet mer moget och i större behov av att själv skapa kontakter.

Jobba heltid kan vi göra när barnen blivit lite större. Karriär, tillväxt och trycket att konsumera tycks idag vara viktigare än en trygg bas att stå på för våra barn. En sådan bas för våra minsta tjänar samhället på i längden! Nu tycks bara korttidstänket råda, vad vi tjänar på just nu, till nästa val kanske? Jo det går att arbeta mindre, åtminstone med en hyfsad lön. För vi behöver inte renovera köket bara för att grannen har gjort det. Vi kan även avstå från att köpa nya soffa. De små barnen sliter ju ändå så mycket på den ännu.

Det är hemifrån vi alla startar.

Men hur ska samhället anpassas så att det ska gå att göra annorlunda?

Här är några som vågar tänka i andra banor i alla fall.

En angelägen bok

Tänk om dessa barns pappor skulle ställa samma fråga som Axels pappa gjorde...! Perspektiv...

"Axel, får jag gå in och laga mat?"

Det är eftermiddag och jag sitter på balkongen i denna ljuvliga sensommar som inte tycks ta slut. Barn och föräldrar leker ute på gården....

Så kommer repliken från Axels pappa. Som ett direkt hämtat exempel ur boken jag just läser:
David Eberhards Hur barnen tog makten.

Pappa frågar alltså lille Axel - kanske fyra-fem år - om han får gå in och laga mat!
Och om svaret blir Nej? Ska Axels pappa då sitta kvar vid sandlådekanten och göra sandkakor? På bekostnad av att middagsmaten blir sen och alla blir griniga? Ska lille Axel verkligen ta ansvar för om maten står på bordet i lämplig tid. Nej, han får ju inte det ansvaret egentligen men det som ska vara ett påstående är trots allt en fråga...

Ja, barnen tycks verkligen har tagit över makten, som David Eberhard hävdar. Till synes från förskoleåldern. Och sedan upp genom hela skolan, in i klassrummet.
Hur blev det så här? Har förskolan något med det hela att göra? Eberhard citerar Platon ur en annan källa (Poirier Martinsson):

"Det räcker inte att indoktrinera och tvinga människor att tänka och agera rätt. Framgången ska konsolideras genom att medborgarna övertygas om att indoktrineringen aldrig existerat, att den bara var en dröm."

Vad har samhället gjort med oss?
"Tänk om vi alla är med i en sekt utan att veta om det?, skriver Eberhard.

Är det Platons idé som ska förverkligas i Ingvar Carlssons ord från tidigt 1970-tal om betydelsen av att utvidga förskolan, att det är:

"livsviktigt för att eliminera det sociala arvet från föräldrars oönskade reaktionära uppfattningar".

Och vidare:

"Om nu människor verkligen tror på anknytningsteorin borde man rent logiskt förvänta sig en stor andel invånare som protesterade högljutt mot den rådande förskoleordningen. Det borde med det i åtanke finnas en gräsrotsrörelse av tämligen stora mått som kräver föräldrarnas rätt att vara hemma med sina barn i stället för rätten att vara ifrån dem hela dagarna. Det konstiga med de skandinaviska länderna är att en sådan rörelse närmast helt saknas. Ett riksdagsparti som företräder den linjen riskerar att konstant falla under fyraprocentspärren. Det anses nämligen vara bakåtsträvande. Det är inte utan att man kan fråga sig hur vi resonerar när vi samtidigt som vi lämnar bort barnen så stor del av tiden , samtidigt tillmäter oss så stor betydelse."

Och hur påverkar det föräldraskapet att förstagångsföräldrarna blir allt äldre?, frågar sig Eberhard.

"De kan springa fort i karriären men de kan inte bära ett barn.", beskriver han det hela.

Jag gillar också hur Eberhard beskriver den svenska fixeringen vid kön och genus. Redan på förskolan ska man tänka "rätt". Men jag vill protestera: det kan ju vem som helst se att en nyfödd flicka är en flicka och inte en pojke. I Sverige tycks vi sträva efter något slags likriktning mot - ja, vad? Ska vi upphäva könen?!
(på en platsansökan som jag fyllde i nyligen kunde man under rubriken Kön nu få tre val: Kvinna, Man, Annat....)
Jag vet inte exakt vilken typ av jämlikhet det är som exempelvis Fi vill eftersträva, men jag säger bara helt enkelt:
Låt kvinnor få vara kvinnor och göra det de tycker om och är bra på.
Låt män få vara män och göra det de tycker om och är bra på.
Utan att Farbror Staten ska lägga sig i och styra.

Det finns många frågor för den nya regeringen att ta tag i. Hur byter man riktning på en oceanångare? Det tar tid. Kanske en hel generation. 

Galenskaper vår tid

Vad är det vi ser som galenskap i vårt samhälle idag, om 70 år? Frågan ställs av Göran Rosenberg, som först jämför med 70 år bakåt och galenskaperna då under brinnande krig, som han så väl skildrat i Augustpris-belönade boken Ett kort uppehåll.... i hans krönika i söndagens  Godmorgon, världen! Han kan tänka sig en hel del saker. Jag med!


Zaremba gör ett inlägg i skoldebatten i måndagens DN och jämför med fallet Quick:

 "Det är skrämmande att se hur snabbt det uppstår konsensus om att den som går emot det för ögonblicket härskande tänkandet måste vara litet tokig."

Zarembas ord kan gälla på många olika områden i samhället. Som de nedan. Jag känner igen mig eftersom jag på en del områden i livet går emot strömmen. Stimulerande ibland! Svårare andra dagar.

På insändarsidan i Upsala Nya Tidning skriver en erfaren lärare om apatin bland unga i skolan.  Är det någon sorts inlärd hjälplöshet som drabbat våra ungdomar, frågar sig läraren från Arlandagymnasiet som känner vanmakt i sin position. "Ska jag lägga mig ner och dö, hjälplös i min önskan att väcka närmast apatiska ungdomar till liv?"


Nina Björk skriver i DN  ett inlägg i förlossningsdebatten, vars vågor går höga just nu. Har skildrats i P1:s Kaliber:

"Frågorna och svaren går i cirklar: Hur ska vi lösa finanskrisen? Genom att hjälpa de banker vars utlåning delvis orsakade den. Hur ska vi avväpna det klimathot som människors ständigt ökande konsumtion och produktion är ett resultat av? Genom att producera och konsumera mer så att vi har råd att uppfinna ny miljövänlig teknik. Hur ska vi minska klyftorna mellan de som har pengar och jobb och de som inte har det? Genom att ge mer åt de som redan har pengar och jobb så att de som inte har detta får incitament att skaffa sig det.''

Eller galenskaperna och bristerna i äldrevården.
Ett extremexempel var ju dokumentären nyligen om Alice Babs. Schlaug skriver bra om det här, kanske är det som han säger att vi som tittare inte får hela sanningen... Hemskt i alla fall.

Eller  förskolan.
Härom morgonen läser jag huvudrubriken till frukosten och skakar på huvet:  "Partier säger ja till mer tid i förskolan" och fattar inte hur de tänker. Schlaug skriver om barnens tid på dagis här och jag jag kan bara hålla med. Har man bara "rätt" att vara med sitt barn i dagens Sverige under barnets första levnadsår? Förskolan kommer främst. Och får man ett syskon så ska "stora barnet" ändå till förskolan för pedagogisk verksamhet, som om detta vore viktigare än lugn och ro med mamma eller pappa, i alla fall för barn under tre! Och är mamma eller pappa arbetslös måste man till dagis för att mamma eller pappa så fort som möjligt ska ut i "produktionen" igen, måste söka jobb. Förskolorna går ju redan på knäna med för hög barntäthet! Nej, barnen behöver inte mer tid på förskolan, de behöver mindre tid. Och mer tid med en vuxen som har tid att se barnet. Jag röstar för deltidsarbete för både mamma och pappa till och med det år barnet är tre år. Kanske en far-eller morförälder kan hjälpa till en dag i veckan? Träffa andra barn  och få "pedagogisk" verksamhet kan man göra på öppna förskolan till exempel!

Den gode Berglin, serietecknaren, ger sig ju också ständigt in i samhällsdebatten, t ex om den så förhärskande coachningen. Coachning till de jobb som många gånger inte finns!:
"Det dräller av coacher som kan hetsa oss till stordåd, men vem lär oss den sköna konsten att vika ner sig?
Den ene säger: 'Blabla jobbet blabla äktenskapshelvetet blabla blodtrycket blabla släpvagnen blabla nattsömnen blabla akvariefiskar bla takpannor blabla jag försöker och försöker...
Den andre säger: Men släpp årorna, dummer! Och ta en pralin. Inte har du bett om det här... du blev inlurad i livet precis som vi andra. Kaffe?" Seriestrippen med de härligt uttrycksfulla bilderna finns här.

Vi jobbar så mycket att vi blir sjuka.

Och när vi inte jobbar så tränar vi. Inte lagom. Utan maraton-nivå ska det vara. Minst. Och så mäter vi oss med varandra på nätet. Vill inte vara efter kollegerna eller träningskompisarna.

På skolschemat står numera det magiska ordet: entreprenörskap! Yrkeslivet som en ständig tävling: skapa ditt eget varumärke! Alla ska bli entreprenörer när hela Sveriges välfärd har monterats ned, som en följd av att skatterna har sänkts, så att gemene man kan få större köpkraft och på så sätt låta tillväxten visa på trygga plus-siffror. I det oändliga. Schlaug ger en bra matematik-lektion om tillväxt här, som visar på det vansinne som politikerna gjort till den enda vägen.

Det finns fler galenskaper:
Kroppen vi ska modifiera
Köpcentrum som ständigt ökar i antal
Mobiltelefonen vi älskar
Flyktingar vi slänger in i förvar
Sms-lån vi lättvindigt får beviljade trots redan hög skuldbelastning
Maten vi slänger
Maten vi importerar så att svenska jordbruket får svårt att överleva
Köttet vi glupar i oss... från Brasilien
Prylar vi köper... och slänger
Bilen vi kör i allt större omfattning
Flygen vi flyger
Gifterna vi sprutar
Jorden vi skövlar...

... som var och en kräver ett eget blogginlägg.

Birger Schlaug skriver på sin blogg slutligen om livsregler. Tänk själv! Apa inte efter.

Besinning! Andrum!

Jag vill våga tro att en del avlösningen finns att finna här.... Lugn i naturen! Titelns på Åsa och Mats Ottossons eminenta bok. Men du ser ingen reklam på bussen för en stubbe i skogen. För det finns inget företag som tjänar pengar på att du sitter där och tar igen dig en stund.

Bara du.

Och det är långt ifrån någon modern galenskap. Utan urgammal klokskap!

Julefrid till alla stressade, sjuka och ensamma själar, önskar jag!

Och frid vare med dig, Mandela! Världen behöver fler sådana som du.

Hjälp mig att hjälpa

Musikhjälpen är slut. Vackert att hjälpa andra i en svår situation.
I Radiokorrespondenterna skildras andra svåra situationer, modernt slaveri, men också betydelsen av alla flyktingar och gästarbetare som skickar hem pengar till sina familjer. Det gör även min vän.

Hon sattes på ett plan.
Destination för henne okänd, Sverige, var ligger det?
Man och barn kvar i hemlandet.
Två barn sedan tidigare döda.
Att se det hon fått bevittna utgjorde nu en fara för hennes liv.

Boende i norr, åratal av envis kamp mot myndigheter, upprepade avslag, fortsatt styrka mot målet mot ett uppehållstillstånd.

Det lyckades till sist.
Lägenhet i Uppsala, hyrd av kommunen, enligt bosättningslagen från 2016, men som hon uppfattade kontraktet, på obegränsad tid. Så någon kö har hon inte stått i.
Nu har det gått tolv år. Familjen fortfarande åtskild.
Studier och jobb och svenska.
Den så kallade etableringsfasen på fyra år är slut i juni 2020.
Och utan minderåriga barn blir det inget förstahandskontrakt.

Nu får du fixa bostad på egen hand, säger kommunen.
I Uppsalas kärva bostadsmarknad. Lycka till!

Livet är så orättvist.
Hjälp mig att hjälpa!
Slott eller koja, ja, en etta eller tvåa då - vet du någon som har något att hyra ut? Från den 1 juli 2020.

Det behöver inte vara en så här stor bostad...

Till skötsam kvinna, 54 år, snart färdig undersköterska, från ett land i östafrika.

Så i juletid - hjälp mig att hjälpa!

...men något lite större än denna enkla boning  kanske.

Din, min, vår hälsa!

Världshälsoorganisationen WHO gick igår ut med råd för att undvika att att drabbas av cancer.
2,5 miljoner européer dör varje år i cancer. Hälften av dessa skulle överleva om alla följde nedanstående råd.
Jag är ingen renlevnadsmänniska, ingen fanatiker i alla fall, och jag unnar mig livets goda.
Men lagom är bäst, som det heter.

Vad jag saknar på listan är vikten av utevistelse dagligen. Men även om det är självklart bra för hälsan så är det kanske inte vetenskapligt bevisat bra hinder mot cancer.
Ut går jag ofta, mycket och länge. Året runt.

Vilken av nedanstående punkter kan du börja med redan idag?

1 - Rök inte! Använd inte någon slags tobak

2 - Gör ditt hem rökfritt. Ge ditt stöd till riktlinjer om rökfrihet på din arbetsplats

3 - Gör aktiva val för att hålla en hälsosam vikt

4 - Var fysiskt aktiv i ditt vardagliga liv. Begränsa din stillasittande tid.

5 - Ha en hälsosam kost:
*Ät mycket fullkorn, baljväxter, grönsaker och frukt
*Begränsa kaloririk mat (mat med mycket socker och fett) och undvik dryck med mycket socker
* Undvik processat kött (t.ex korv och leverpastej), begränsa din konsumtion av rött kött och mat med hög salthalt.

6 - Om du dricker alkohol, begränsa ditt intag. Att inte dricka alkohol alls är bättre för att förebygga cancer.

7 - Undvik för mycket sol, speciellt för barn. Använd solskydd, sola inte på solarium.

8 - På jobbet: skydda dig själv mot cancerframkallande genom att följa hälso- och säkerhets-instruktioner.

9 - Kolla upp om du är utsatt av höga radonhalter i ditt hem. Agera för att reducera eventuellt höga halter av radion

10 - För kvinnor:
*Ammning reducerar mödrars cancerrisk. Om du har möjlighet, amma ditt barn
*Hormonbehandling ökar risken för vissa typer av cancer, begränsa användningen av så kallad HRT.

11 - Säkerställ att ditt/dina barn vaccinerar sig mot: *Hepatit B (för nyfödda) *HPV-vaccin mot livmoderhalscancer (för flickor)

12 - Undersök dig själv och scanna kroppen efter cancer:
*Tarmcancer (män och kvinnor)
*Bröstcancer (kvinnor)
*Livmoderhalscancer (kvinnor)

Jorden vi ärver

För att ge mat och näring:odling! Bilden från Nepal. 

"Kampen mellan en kvinna och jorden, kampen för att få den att ge - en gröda, en frukt, vad som helst som kan ätas, var en erfarenhet jag kände instinktivt. Livet hade givit mig kunskapen, som jag som barn tog in utan att tänka, utan att ifrågasätta eller undersöka närmare. När jag var tillräckligt gammal för att mor skulle prata med mig, brukade hon berätta att kvinnor har bäst hand med jorden. Jag visste inte varför det var så men genom att iaktta henne genom åren tror jag att det kom sig av att arbetet med jorden kompletterade kvinnans roll att ge näring. Kvinnor umgås med jorden så som de umgås med barn och makar. Att älska dem räcker inte, en kvinna måste också lära ut , framhärda, måste ge själen näring, om och om igen. Det är samma sak med jorden. En kvinna ger sin uppmärksamhet till jorden för hon vet att ofruktbarhet hos jorden innebär döden för henne själv och och hennes barn. Å andra sidan är jorden så villig att bli brukad, så villig att ge rikligt, om och om igen tills den är fullständigt utmattad. Kanske har kvinnor instinktivt kommit att uppfatta jorden som en vänligt sinnad bundsförvant i deras kamp med livet som mödrar och hustrur"

(ur Bränd jord av Eliesha Lema)

Jag läser den boken för att få en liten inblick i det land jag snart ska få besöka: Tanzania. Men vänta, jag har ju läst något liknande alldeles nyligen. I Väckarklocka av Elin Wägner. Som jag lovat att citera från:

Odlarmöda! Kvinnors verk!

"Men samlarverksamheten vilken övades av kvinnorna och var lika viktig som jakten och fisket, har liksom inte kommit att bli nämnd i samband med de andra näringsgrenarna. Det var på dessa strövtåg kvinnorna lärde sig växtplatsernas hemligheter, trädens och örternas hemligheter som var många. Så småningom begrep hon vilka växter man blev mätt av, vilka som hade läkekraft, vilka som hade sövande, upplivande eller rusande verkan. Jag vet inte om man funnit några nya sedan den första botaniska expansionen. Hon fann växter med starka fibrer som man kunde fläta hållbara korgar av att ta hem förråden i. - Resultaten - fick alla del av, men endast de som skulle ta vid samma arbete fick del av kunskapen, och det var döttrarna."

"Under moderåldern existerar ett naturligt kamratskap mellan alla levande väsen på jorden."

Vidare skriver Elin Wägner (1940) om kvinnors vilsenhet i den värld som växer fram. En värld på männens villkor. Är den vilsenhet hon beskriver ett uttryck för en omedveten saknad hos den moderna kvinnan efter jorden, ursprunget, kunskapen som går förlorad i vårt samhälle idag?

Pokhara, en lördag i november

Två barn utanför butik leker med små gosedjur. Dricker ur tetra från butiken. Flip flops utanför mattan de sitter på. Ettåring och fyra (?)åring. Mickey Mouse. 

Mopeder smattrar. Turister strosar. Amerikaner pratar högt på cafét, med kameror över axeln. På sjön far båtar fram långsamt. Var är resten av Nepals sjöar? Män står och sitter i skuggan av de stora träden. Ncell-reklam i lila som en sockel under. Barn skriker. Västerländsk tjej (Australien?) frågar Sissel om boken hon läser. Organic café. Drivs av västerländska. Många turistskyltar på engelska. Bromsar gnisslar. Ovanligt moln. Dammiga löv. Taxiförare väntar på kunder. Frågar turister: - Vill du åka?

Nu rullar storasyster ihop mattan prydligt. Australiensiskan har nu börjat prata med amerikanska paret. En härva av eltrådar ovanför elstolpen. Nepalesiska barn på cykel. Vackra nepalesiska kvinnliga dräkter. Annie berättar om händelser hemma i ett sms. 

                           

Vandringen var huvudnumret på vår resa. Då var vyerna betydligt bredare, och turisterna färre än vid cafébordet i turistiga Pokhara.

Stay tuned.

                           

Ett bra liv, eller?

Sverige 2016

Många sjukskrivna
Till synes friska män i karriären söker läkare för hjärtsmärtor
Riktigt små barn träffar andra vuxna mer än deras egna föräldrar
Livet ska rulla på som förut med intressen, jobb och självförverkligande, även efter att man fått barn.
Många kan tänka sig vara hemma på heltid men det skulle ju inte funka i praktiken, för man vill ju resa, ha bil och köpa grejer till barnen...
Så många jobbar för mycket. Och mår dåligt.
Medan andra står helt utanför arbetsmarknaden. Och mår dåligt.
Men fasaden är vacker: nyrenoverat!

Detta var några iakttagelser som gjordes i radioserien Föregångslandet som sändes i P1 under jul- och nyårshelgen.
Föregångsland - tycker vi ja! Har inte vi svenskar en tendens att vara väldigt självgoda?

Fast det där med antalet sjukskrivna och arbetslösa är mitt eget tillägg, man fokuserade i serien på hur vi lever våra familjeliv i Sverige, med ett perspektiv från bland annat Holland och den lyckliga hemmafrun Sandra.
Men man borde ha ställt sig den frågan, jag gör det i alla fall:

Har inte vårt sätt att leva och lägga livspussel, med en ambition att hinna med mer än dygnets 24 timmar kan rymma, ett samband med de höga sjuktalen?

Jag tycker i alla fall att detta samband blir mycket tydligt i programmet, där ju båda männen bakom serien, relativt unga reportrar och småbarnsföräldrar, vittnar om att de sökt hjälp för hjärtproblem som i själva verket berott på stress. Botemedel: stressa mindre, dvs byt livsstil, detta håller inte!

Lösningen är ju enkel, men ändå så otroligt osynlig i debatten: jobba mindre! Och detta ska gälla båda föräldrarna.
Hanne Kjöller i DN är inne på samma linje.
Man intervjuar Sandra om hennes liv med barnen. Men lite färgat blir det allt, att intervjuarna tycker ju att detta liv är lite väl inskränkt, som om att uppfostra barn inte skulle räcka som livsuppgift. Men det är ju under en begränsad del av livet! På samma sätt kan dagens svenska föräldrar, under en begränsad tid då barnen är små, gå ner i arbetstid. Så får barnen den vuxentid de så väl behöver. Det skulle både de vuxna, barnen och samhället vinna på i form av ett större välmående.
Barnens innersta behov lyser med sin frånvaro i debatten kring arbetstid, tillväxt och stora grupper på förskolan.

Många har sagt det förr: att jobba heltid är sedan länge en religion i Sverige 2016. En religion många indoktrineras att tro på. Och det börjar redan på dagis. Allt för den heliga tillväxtens skull. Priset vi får betala? Vår hälsa.

Jag gillar det Sandra i Holland säger om att vara feminist; hon ser sig som feminist för hon väljer fritt att göra det hon själv tycker är viktigt, inte vad någon annan säger är viktigt. Om att vara är feminist innebär att slaviskt göra som samhället vill att vi ska göra, då säger jag nej, tack!

Att en lugnare livsstil med tid för relationer och det som är verkligt viktigt i livet dessutom är snällt mot jorden och klimaten, tolkar jag som att det är den väg vi måste ta in på. 

Grattis 10 år! Grattis 500 inlägg!

Det var här det började, då vi hade riktiga vintrar! Överfruset!

Min första bloggidé för tio år sen var att följa årstidernas växlingar i en gammal å-ravin med strömmande vatten, Kvarnbolund, i Uppsalas västra utkant, första inlägget här. Det blev många promenader, många bilder och ett och annat filmklipp.

Nu fyller Skogsliv vid... 10 år! Och 500 inlägg! Jag har lämnat Mälaren (bloggen hette förut Skogsliv vid Mälaren), för en betydligt mindre sjö, Lommaren.

Min senast idé är att låta publicera bloggen, i en riktig bok, med hård rygg. Sådant finns det tjänster för på nätet. Mitt namn på utsidan av ett bokomslag! Vore kul att förverkliga.

Under åren har det blommat rikligt på denna plats. Många utflyktstips. En massa vandringar. Resor i stort antal. Kopiöst med boktips men kanske inte så många direkta recensioner. En drös jobb-uppdrag har jag skrivit om. Och så klimat-tankar och naturvård förstås, och reflektionerna om livet i stort, i smått.

Jodå, man kan fånga blomster på snöfattig vinter också: Vinterbotanik!

Historia och flora i skön förening, på ett gravfält.

Och så katterna!

Saga på högre höjder.

Lite förvånande för mig själv är att etiketten "Samhälle" har kommit så långt upp på listan. Det bor en samhällsdebattör i mig! Och så hälsan - den är jag dagligen så tacksam för. Och kärleken förstås. Men hjärta och smärta, ångesten och tårarna, har jag lämnat utanför bloggen. Det får andra skriva om. Men samma år som jag tog steget att bli företagare (och bloggare), som jag skrivit om här, tog jag även kärleksprånget. Och det har jag aldrig ångrat! Länkat blogginlägg handlar faktiskt mellan raderna lika mycket om båda sprången.

Med trygg ek i ryggen, två fasta fötter i myllan, och någon att hålla sig i.

På tal om böcker. Just nu läser jag "den mest berömda av alla agentskildringar", John le Carrés Spionen som kom in från kylan. Har nog aldrig läst något av honom, men det var dags nu när författaren nyligen fått Palme-priset. Övriga böcker som väntar är:

En av böckerna, Jämställda, står för ännu ett favoritämne på bloggen: om barn, barns behov och Sveriges barnomsorg kontra friheten att välja att vara med sina barn när de är små, som Haro jobbar med. Hur väl rimmar Barnkonventionen med vårt system? Jag undrar stilla. Jag får utveckla det. Mina egna barn har under de år som gått blivit unga vuxna med en riktning framåt, uppåt, i livet. Och jag från tidvis rätt trött till en mycket glad och stolt mamma.

Så jag tuffar väl på lite till i mitt bloggande, så får vi se vad framtiden visar.

Och för att håva lajks får jag väl lägga till mitt bad häromdagen, inspirerad av radioreportaget i Godmorgon, världen i P1:

Tips: behåll mössa på och stå på ett sittunderlägg. Sen: ahh!

Det är här det händer

Höstlugn

"Den som vilar får öron för de svaga signalerna som kommer inifrån."

Det och många andra kloka tankar formulerar Tomas Sjödin i sin senaste bok, Det händer när du vilar, en bok som jag redan nämnt här på bloggen.
Vi har tappat bort vilodagen, menar han. Ja, det är nog sant. Ständigt uppkopplade. Tillgång till shopping dygnet runt. Arbetet i mobilen. Veckan som inleds redan på söndagen med att besöka kontoret för att "komma ikapp lite"....

Vilan, menar Tomas Sjödin, är en plikt, en nödvändighet. Är det faktum att vi har glömt detta en av orsakerna till att vi mår allt sämre idag?

Sjukskrivningarna ökar.
BUP är överbelastade.
Ungdomar stannar hemma från skolan, ibland i flera år! (vittnesmål i Barnaministeriet från UR)
Stora grupper i förskolan. 1 vuxen med 11 barn från 1 år och uppåt var en uppgift jag tog del av nyligen.
Mamma och pappa fixar (betald) barnvakt för att få pusslet att gå ihop.
Folk blir utbrända.

Detta är ju inget nytt.
Men hur ska vi vända trenden?
En barometer för det samhällsklimat vi har i Sverige idag är två vittnesmål jag tagit del av nyilgen. Män som bränt ut sig. Gripande historier av Johnny i tv och av Kjell i radio. Tycker att det är extra värdefullt att det är just män som också berättar om följderna av det pressade tempo alla ska tvingas in i. Det är inte bara kvinnor som bränner ut sig, trängda och pressade från alla håll att ha det perfekta hemmet, den perfekta karriären, de perfekta barnen, de perfekta resorna, de perfekta vännerna och den perfekta kroppen. Allting samtidigt.

Vinterdvala

Tomas Sjödins tankar vandrar vidare där han ligger på sofflocket och andas, långsamt:

"Jag brukar försöka tänka att de som är överdrivet effektiva har det jobbigt på något sätt. Eller att de snart kommer att få det. Detta inte för att jag för ett ögonblick skulle missunna dem deras driv, men bara för att övertyga mig själv om det är de som är undantagen från regeln, snarare än jag själv. De allra flesta är rätt trötta och orkar betydligt mindre än de önskar."

Jag har min medicin klar, den har jag skrivit om många gånger här på bloggen. Natur, är mitt enkla, naiva svar. Jag får nya  perspektiv på mina favoritplatser ju mer jag läser om den nödvändiga vilan. Min allra första idé för denna blogg var ju en viloplats så god som någon: Kvarnbo. Min pärla. Vattnets  brus. Årstidens växlingar. Stanna, lyssna, känna. Och ja, vila.

Vårvila

Men hur ska man hinna med naturen också när alla jobbar åtta timmars arbetsdag? Så många lösningar på samhällets problem med till exempel psykisk ohälsa ser i alla fall jag i att sänka normen för en normal arbetsdag. 6 timmars arbetsdag - nu, tack!
Helt nyligen skrev Upsala Nya Tidning om det pusslande med hämta/lämna på förskolan och det ständiga dåliga samvetet. Helt i onödan, skriver artikelförfattaren. Men vadå, hur vet man det? Vad barnen mår bäst av är det ingen som frågar. Kanske det dåliga samvetet säger oss något som vi på rationella sätt försöker tysta ner?

"Allting är roligt om man har tid för det",
menar Tomas Sjödin. Det skriver jag under på. Jag som älskar att diska, tvätta, städa. För att jag har just tid.

"Man kanske till och med kan mäta tillståndet i sitt liv utifrån relationen till de vanligaste sysslorna?, frågar sig Tomas.

Tänk om föräldrar med små barn (och stora med för den delen!) kunde jobba mindre, avstå RUT och istället städa tillsammans med sina barn. En vinn-vinn situation helt klart: Gemenskap och bekräftelse till barnen. Samvaro. Nyttiga färdigheter för barnen. Fysisk aktivitet. Och ett skinande hem som belöning! Fast kanske inte med det modernaste köket.

För det är sådana "offer" man "tvingas" göra om man går ner i arbetstid.

Sommar-ro i Kvarnbo 2014. Men vila bör man göra oftare än gång per årstid. Varje dag! Annars säger kroppen ifrån till sist. Tror jag. 

Sist. Senaste Kropp och själ i P1 berörde effektivisering i vardagen kontra vila. Men ingen nämnde den smarta idén att man kanske kunde jobba lite mindre. Det tycks som sagts tidigare vara en naturlag som inte går att rucka på: åtta timmar om dagen ska vi sälja vår tid till en arbetsgivare. Basta.

Försummad kraftkälla

Jag har med stor behållning just läst "Naturkraft" av Åsa och Mats Ottoson.

De ställer sig frågan varför inte naturen som plats för återhämtning och vila får komma med i debatten kring stress och sjukskrivningar. Det är relativt tyst kring den allra enklaste vägen till hälsa och harmoni. Att gratis gå ut i naturen! Till "världens skönaste terapisoffa, världens billigaste retreat och världens vackraste andaktsrum" som författarna kallar det.
Men helt tyst är det inte! Naturens roll för hälsan är vetenskapligt bevisad! Mer här.

Olika människor får komma till tals i boken, många av dessa har gått in i väggen och hittat ny kraft eller tröst ute i skogen. Lennart som bygger en vildmarksby tycker att naturen är det perfekta behandlingsrummet: "Man kan inte stressa naturen. Man kan inte säga till blåsipporna att NU ska ni blomma. De har sin egen rytm."

Stressen dominerar i mångas liv. Av den får vi sämre immunförsvar, visar färsk forskning. I dagens Sverige råder en "utbredd fattigdom på tid, på stillhet och tystnad, reflexion och kontemplation. Kanske också i vissa fall en brist på djup i tillvaron, på mening och förankring."

Hur blev det så här?

Priset för ett nyrenoverat kök, senaste bilmodellen, daglig köphets och utlandsresan är för högt! Vi mår dåligt. Och våra barn får inte den tid de behöver med vuxna! Men detta är ett sidospår, mer här.

Över halva världens befolkning lever i dag i städer. Vi tappar allt mer kontakt med vårt ursprung, naturen, att vi är en art bland andra arter. Att vi dagligen är helt beroende av naturen för vår försörjning glömmer vi bort. Men den finns där runt omkring oss: närnaturen. Att ta till till vardags! Att gå i naturen ska inte vara komplicerat! En lågdos varje dag, skulle göra människan gott, för till skillnad från de tusentals budskap som vi blir utsatta för varje dag så kräver naturen inget av oss. Den ställer inga krav! Författarna skriver: "om man vill dosera riktigt kraftigt kan man vända sig till fjällen och uppleva det som författaren Sten Selander kallade 'den stora ensamhetens bad för smutsiga själar' ".

Är det för att naturen är gratis, att man inte kan tjäna pengar på den som det är så tyst kring naturen som kraftkälla för människan? I avstressningstipsen i media läser vi mycket om glykemiskt index, om eteriska oljor i badrummet, om mosad papaya i ansiktet, om manikyr mm medan man inte hittar en rad om att gå på promenad eller att luta sig mot en trädstam och göra ingenting! Tillgängligt för i stort sett alla svenskar!

Trädgårdsterapi verkar ju få ett genombrott trots allt, skriver författarna. En trädgård är av människan skapad, ett stycke tämjd natur. Människan har kontrollen. Men vad händer med rollerna i en skog? Det är här boken bränner till, tycker jag, författarna är något på spåren när de hävdar att när man kommer ut i skogen så ändras förhållandena. Vi överlämnar oss åt något annat. "Man kommer inte som ett överhuvud, men kommer som en jämlike som önskar och kanske får en stunds ro, eller till och med hjälp och tröst". Och vidare: "För kultur som klamrar sig fast vid synen på sin egen överhöghet är en sådan omkastning av maktförhållandena inte en möjlighet utan ett hot" (min kursivering).

Det är denna ödmjukhet jag känner inför naturen när stormar viner och regnet piskar utanför fönstret, när vulkaner sprider aska som stoppar flygen och när snöstormar lamslår trafiken. Vi kan inte tämja naturen helt och hållet: vi är natur! Men även i skolan har detta perspektiv tappas bort. Ända ner i mellanstadiet känns biologi mer som en mini-högskoleutbildning i limnologi, zoologi och botanik. "Skolan gör, förvånansvärt tidigt, natur till något som man pluggar in. Inomhus. Inte något man upplever. Utomhus." Sant! Räddningen finns i landets naturskolor!

För när annars ska barnen får närkontakt med närnaturen? Det är i barndomen man grundlägger relationen till naturen. Om inte familjen har båt eller sommarstuga är det kanske ett besök på naturskolan som kan ge ett barn dess första kontakt med naturen! I övrigt är de hänvisade till köpcentrat eller att skjutsas runt av föräldrar i bil till olika organiserade aktiviteter! I allas våra inrutade liv.

Författarna lyfter under rubriken "Naturvistelse på recept" slutligen fram ett gratis botemedel till många vällevnadssjukdomar. Fysisk aktivitet. FAR, Fysisk Aktivitet på Recept finns redan och ger resultat. Idag är alla landsting med. Men författarna (och jag!) undrar om man inte kan dra det ett steg längre: Naturvistelse på recept!

Detta skulle jag vilja ha som tillägg i min företagsidé!

Men hur ska jag gå till väga?

Och hur ska jag hitta någon som vill betala?

Nån intresserad?

Nej, nu har jag inte tid att skriva mer, jag ska jag ut och sätta mig på en stubbe i skogen! För det är lite för långt till havet...

Foto: Anna-Karin Roos

Folk till fjälls

På Abiskos tågstation väller de ut i en brokig skara som från en tunnelbanevagn i storstan. Fjällfolket! Men med inte fullt lika stressad blick får man hoppas. "Bara" 1,5 timme sent denna gång. Skärpning, SJ! Röda, blå, gröna ryggsäckar med varierande tyngd. Ung som gammal. Stark och lite svagare. Mormor och morfar med en gammal Fjällräven såväl som 25-åringar med hela kittet på ryggen i senaste märkena och med senaste prylarna.

Bilden: Rosenrot, norr om Alesjaure

Den största delen av lämmeltåget drar över perrongen och ner genom tunneln under spåren mot STF:s turiststation. Men jag har allt vad jag behöver i min 13 kilo tunga säck och jag har inte spring i benen men ändå en ohejdad iver att sätta fart. Så jag är först av alla från mitt tåg genom porten som är starten på Kungsleden, Sveriges mest kända vandringsled. Den vanligaste sträckan i svenska fjällen lär vara just från Abisko till Kebnekaise. Jag vill ju inte gå på någon autostrada i fjällen, med mycket folk omkring mig, så däri finns ivern att komma före de andra. I vandringen söker jag stillheten. Så jag var lite skeptisk till Abiskostarten först, men blir förvånad över att alla naturälskande vandrare tycks kunna rymmas utan att trängas i vår vidsträckta fjällvärld; jag har leden till synes för mig själv.

Jag var också förvånad att vår kända led saknar ordentlig skyltning. När fjällbjörks-skogen slutit sig över mig och fjälldofterna fyllt mina näsborrar finns en ordentlig led. Men det är många olika stigar i detta populära område. Vid ledens första meditationsplats i Dag Hammarskölds anda sitter en större barngrupp och fikar. Mitt i gyttret av ledare, kök och glada barn delar sig leden, men det ser inte jag så jag hamnar fel och får vända när Kungsleden blir misstänkt smal.

Bilden från Kungsleden söder om Sälka

Fjällen har verkligen något för alla. Är man liten gör man dagsturer, är man stark blir det Sarek, är man äldre tar man det lugnt, bor kanske i stuga. Några möten per dag på leden räcker gott, tycker jag. Jag byter några ord om väder, sträcka eller mål, sen går jag vidare. På min första anhalt, fjällstugan Abiskojaure, var det smockat, totalt 53 bäddar, lite för stort för mig. En japansk familj med två beskedligt tysta småflickor. Två väninnor som vandrar till Keb där de ska sammanstråla med deras fiskande män. En tonårig kille med sin mamma och hennes väninna. En fransk tjej tältar utanför med sin svenske pojkvän. Två äldre damer.

Jag slänger vant mina grejer på en bädd i en sovalkov för ca 10 pers, river ut kläder, tvål och handduk ur ryggsäckens djup och beger mig, innan svetten torkar, till beachen, för det finns en riktig sådan här. Utan intresse av att veta temperaturen kastar jag mig med beslutsamhet i Abiskojaures svala vatten. Ja, det stämde, det var en riktig beach, med riktig sandstrand! Tvål och sen i igen. Vilken enkel mat som helst smakar efter 15 km i benen och ett fjälldopp gudomligt. Även om det ikväll blev frystorkat. Vad som då väntade under morgonen anar jag föga. Fjällprat med medvandrare under kvällen i den rätt dunkla stugan utan el, med gluggar till fönster.

Senare längs vägen, i en stuga mer i mitt storleksideal, Vistas med 30 bäddar, blir jag inspirerad av mötet med pappan och de två tonåriga tjejerna, som tycktes vana vandrare. Vilken härlig stämning! Vilket härligt sätt att umgås med sina nästan vuxna barn. Det vill jag också göra, men gärna i tält. Över huvud taget är fjällvandring något för den som vill bygga kvalitet i sina nära relationer. Naturens rogivande verkan. Tid för samtal. Samarbete och fysisk utmaningar. Att se hur mycket man orkar. Ta med dem till fjällen, en och en, och gör en relationsinvestering för framtiden! Eller varför inte ta hela tjocka släkten till STF:s enligt mig tjusigaste ställe, Saltoluokta fjällstation (bilden) Rekommenderas å det varmaste.

Med stärkta muskler och berikad av möten drar jag vidare mot lyckan vid regnbågens fot.

Inflation i bokstäver

Ett gammalt buddhistiskt talesätt lyder:

"Livet är svårt.
När jag helt och fullt accepterar att livet är svårt är livet inte längre svårt.
För då spelar det inte längre någon roll."

Ingår detta i läkarutbildningen idag? Knappast.
Ingår det i någon slags livskunskap i skolan? Knappast.
Är det något som kanske föräldrar pratar med sina barn om. Nja, svårt att säga. Kanske.
Vissa barn lär sig genom egen tidig erfarenhet att livet är svårt. En förälder dör. Eller vanligare: föräldrarna skiljer sig.

Kriser som en del av livet, skrev Johan Cullberg om i den klassiska boken Kris och utveckling redan 1975. Hur mycket tar man upp denna process i dagens läkarutbildning?

Sedan 1975 har i stället ett stort antal s k neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tillkommit som alldeles säkert ingår i läkarnas utbildning. Med en idag överdiagnostisering av människan. Minska avvikelse ska ha en diagnos, ofta i form av ett antal bokstäver, som står för långa svåra ord på engelska t ex  Add, Attention Deficit Disorder. Vem har inte koncentrationssvårigheter ibland?

Jag presenterar inga siffror här. Men det gör däremot Peter Götzche i boken Dödliga mediciner och organsierad brottslighet som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Läkemedelsindustrin drar in storkovan när var och varannan människa, ung som gammal, får en diagnos med tillhörande piller. Ofta narkotika-klassade preparat. Vem vet vad konsekvenserna av långvarigt bruk av dessa ger?

Det som skrämmer mig mest i detta är att vanliga kriser i en ung människas liv - relationen tar slut, stress i skolan, kompisar vänder en ryggen, kroppsliga komplex i puberteten mm - så lättvindigt idag tycks ses som ett symptom på en sjukdom. I stället för att, som i citatet överst, vara en naturlig del av livet! Och detta tänk spiller nu över på den yngre generationen. När krisen kommer, eller vanliga symptom som depression eller oro dyker upp, går de till doktorn i stället för att prata ut med de vänner som ju säkert finns där. Bara man vågar prata. Vad händer när smärtan i krisen dövas av ett piller? Vad händer med människans sanna jag, hennes kärna, hennes intuition? Hon kanske är på helt fel plats? Fel utbildning? Hur ska hon kunna känna efter och ändra riktning om hon bedövas av medicin?

Och kan det vara så att alla dessa diagnoser tvärtom inte ligger på individen utan är ett av många tecken på att det är samhällskroppen som är sjuk? Det är samhället som behöver göras om, från grunden. I skolan tvingas individen stöpas i en mall, som inte passar alla. De estetiska ämnena skärs ner. Olikheter ska bekämpas, med piller. Det är ju olikheterna oss emellan som grupp som gör oss starka! Det skriver Lasse Berg så bra om i sina böcker om Kalahari. Om vi alla är lika är vi ju inte ett dugg starka.

I 20-årsåldern stod jag i min första kris. Ett vägval. Jag gick inte till doktorn med min ångest. I stället reste jag mig, lyssnade inåt, följde min inre övertygelse och vann. I styrka. Och i personlig utveckling.

Och sen dess har diktraderna av den amerikanske poeten Robert Frost fått en alldeles särskild innebörd för mig:

Two roads diverged in a wood,
And I - I took the road less travelled by,
And that has made all the difference. 

Diktraderna påminner mig återigen om att detta är en naturblogg. Där vägen till hälsa just också går att hämta i naturen. Som jag skrivit så mycket om på bloggen, till exempel här. Jag menar inte att man blir fri från sin adhd genom att sitta på en stubbe i skogen, eller på en klippa vid havet, men jag tror de flesta med en s k funktionsstörning, och vi andra med, har oändligt mycket kraft att hämta i naturen. Och minska pillerknaprandet. Kunna närma sig sig själv i stället.

Nu ikväll bänkar jag mig till tv-programmet: Idévärlden och temat för kvällen är just diagnosticeringshetsen. Sevärt!

Och återkommer senare här till ett annat favoritämne i den programserien: del 1 om arbetssamhället.

Små, små mikrodepressioner

Barnet ropar ivrigt till sin mamma eller pappa:


"Kom hit och lek."

"Jag vill att du är med mig en stund."

"Krama mig som bara du kan!"

"Släpp allt runt omkring. Här är jag, din yngsta dotter!"

"Kan jag inte få laga mat med dig?"

"Jag kan hjälpa till. Titta!"

"Jag kan!"

"Bara du och jag. Vad kul!"


Men mamma/pappa varken ser eller hör för de håller just nu på att uppdatera sin status på Facebook. Eller kollar hetaste hashtagen på Twitter. Eller vad man nu gör i sin "smarta" telefon. Och varje gång barnet ropar utan att få sin förälders uppmärksamhet genomgår barnet en liten mikrodepression, barnet ger upp, stänger av sina känslor.

Eftersom jag inte tar del av virala debatter på nätet så hörde jag om denna efterlängtade (!) diskussion första gången i måndagens ABC-nytt. Sen Rapport. Och så i Studio1 i P1 dagen efter, där en pappa diskuterar med en förespråkare mot förmynderi. Mikrodepression var det ord en läkare använde i Rapport-inslaget.

Man kan leva ett bra och rikt liv även utan nät och appar i fickan. Och friskt.

Jag rör mig inte så mycket i det offentliga rummet så jag ser inte detta fenomen med egna ögon så ofta, men jag skulle faktiskt högljutt vilja instämma i rubriken på det blogg-inlägg som inledde debatten, i alla fall till småbarnsföräldrarna:

"Lägg undan den där j-a mobilen!"

När jag var liten fanns inga mobiltelefoner att distraheras av i förälderns umgänge med sitt barn.

Men jag vet ändå hur det är att inte bli sedd som liten. Så det är inte alltid teknikens fel. Jag vet något om konsekvenser senare i livet. Orden ovan är vad jag själv hade velat säga till mamma eller pappa, då som liten.

Det var inte "politiskt korrekt" att gilla bullbak som jag gjorde när jag sen själv blev förälder på 1990-talet. Hemmafruns tid var längesedan passé. Det var så då och är väl så nu, fast värre: ut och jobba så fort som möjligt! Men jag bakade bullar. Och var hemma i fem år! Jag är så glad för det!

Jag hittar ett inlägg i mobildebatten i Metro. "Elin" skriver: "Prova att lägg ifrån dig mobilen oftare, jag lovar, du kommer inte att missa något, i alla fall inte något som är viktigare än livet här och nu."

Varför inte fråga barnen direkt vad de tycker om att konkurrera med en liten och platt fyrkantig vän till mamma och pappa? En programidé för Fråga Barnen i P1 kanske?

Man kan också se Svt:s Korrespondenterna för att få en inblick i vad det digitala livet gör med oss! Inte bara i relationen mellan barn och förälder. Nej, jag kommer aldrig att göra mig beroende.

Nu går jag ut i skogen. Utan mobil.