I trumträdets och ormbunkarnas skugga

Silvrigt klart strömmade vattnet i den större skogsbäcken. Dunkelt ljus av alla höga träd som omgav oss. Stora jätteormbunkar kantade den sandiga strömfåran. Det vackra skira gräset som vi beundrat längs stigen växte här med sin kristall-liknande vippa. En sådan vacker plats!

- Kan ni se vad som gör mig mycket ledsen här, undrade Hamisi, och vi ser oss omkring längs bäcken. Kunde han mena plastskräpet som skymtar där under vegetationen? Nedskräpning i regnskogen!
Men nej. Fel gissat. Hamisi gjorde oss uppmärksamma på färska spår i sanden, brutna kvistar, djupt grävd grop och till synes siktad sand intill. Guldgrävare!  Bäckens naturliga fåra var skändad av illegala lycksökare! Så grunt låg guldet och ruvade i dessa trakter att det för en fattig kunde vara värt risken.

Redan på var vandring samma dag från byn Chome i South Pare Mountains hade vi sett djupa spår i det öppna hedliknande landskapet som nästan gav en känsla av fjällvidd. Och där dominerade en släkting till vår ljung vegetationen, en tanzanisk ljunghed! Där hade guldbrytarna till och med bytt riktning på en bäck i deras jakt på den glimmande metallen. Och då på laglig väg. Än hade vi inte nått den skyddade regnskogen, Shengena rain forest. På väg dit uppför, uppför. Vida vyer. Små okända örter. Kvinnor med vackra kläder som obehindrat bar tunga bördor på huvudet uppför den steniga, branta stigen. Kända och mindre kända grödor på fälten. Urspolade, ockrafärgade bäckraviner.

När vi till sist trädde in i det dunkla mörkret i regnskogen blev träden bara grövre och grövre. Och ormbunkarna bara högre och högre. Allt fler spännande fågelläten nådde våra öron. De där mörkt blanka bladen - det var vildkaffe!, berättade våra guider. Till sist förväntade man sig att en större dinosaurie från urtiden skulle titta fram på stigen där vi stod under ormbunkarna höga som träd. Och träden hade ett eget ljud, i alla fall trumträdet! Med en grov sten dunkade vi i stammen med dess grova socklar och ett dovt ljud hördes vida omkring. Bättre än tusen sms och ett mer spännande sätt för två att bestämma ett hemligt möte i skogen kan tänkas! Björn demonstrerar:

Hmm, ser ut en som en representant från familjen Lamiaceae

Äntligen framme vid campingplatsen i Hamisis "egen" skog, den han variit ansvarig jägmästare för. Där fanns köksteamet på plats. I eldstaden omgiven av bänkar brann redan en härlig brasa. Och där i ett träd hängde den nyslaktade geten (!) som skulle utgöra en del av fältprovianten. Tälten hade guiderna redan slagit upp. Av svenskt märke: Hilleberg. Kändes tryggt. Det var bara att slänga in sin sovsäck och väska och hoppas på att vår tältsambo inte snarkade. 

Hamisi berättar. Foto: Christina Karlsson.

Efter Hamisis lärorika naturguidning, "en timme" blev två timmar "African time", tog norrmännen och vi våra handdukar och vår tvål och insisterade på att få göra närmare bekanstskap med bäcken.
- Jodå, vi hinner före maten om 20 minuter!, sa vi när Hamisi hade invändningar. Av med alla kläder! Ner i vattnet som där i bäcken hade bildat en lite djupare pool. Men vi fick ligga ner i alla fall. Så friskt! Så svalt! Mat smakar ju så mycket bättre när man är nybadad och ren. Till och med getkött.

Geten är slaktad. Foto: Christina Karlsson

Fler träd och fler okända örter fanns längs vägen till toppen dagen därpå. Och fina skyltar med trädets latinska namn, tackade åtminstone jag för. "Myrica..." stod det på ett träd när vi kommit upp på ett krön och trädden hade minskat rejält i höjd. Myrica, det är ju en släkting till vår pors, Myrica gale! Toppen var förstås makalös: över 2460 m ö h. Men det är väl bara tokiga turister som kommer på en så befängd idé att klättra upp hit! Byborna skakade sen misstroget på huvudet när vi hade återvänt och pekade... där! Dit gick vi.

Men av alla skatter från denna plats så var den kanske mest glimmande skatten en ljudupplevelse, bara för mig (?). Hur mörkret fylls av cikadornas gnissel. Gryningen nalkas. Hur cikadorna som på en given signal tystnar och för ett ögonblick blir det helt tyst i skogen där jag ligger i tältet, nyvaken. Hur den första fågeln - visst var det en duva? - försiktigt säger sitt korta godmorgon. Som följs av ett till läte från en annan fågel. Och ett till. Till slut hade jag räknat till tjugo olika exotiska fåglars godmorgon. Där i Shengena rain forest. Där i South Pare Mountains. I Tanzania.

Bättre morgonandakt finns inte.