Från Bagamoyo gick färden österut. |
Det var helmörkt när klockan ringde före fem.
Väskorna packade.
Bara att gnugga sömnen ur ögonen, dra undan myggnätet och kliva upp och dra på sig kläderna.
Ödlorna på väggen på uteplatsen sprang snabbt undan i pannlampans sken.
Cikadorna gnisslade.
Någon morgonkyla - knappast!
Och så låste vi dörren till bungalowen och gav nyckeln till hotellvakten som stod vid vår mötesplats vid bungalowen närmast stranden. Alla var där. Lite tysta. Fokuserade på vad som nu väntade. Kanske den mest äventyrliga delen av vår resa? Vad skulle man ha på sig? Någon hade baddräkt. Skulle vi simma? Bli burna till båten?
Havets vågor slog mot stranden i Bagamoyo, norr om Dar es Salaam i Tanzania, där vi stod lite sömndruckna i mörkret under palmerna. Och så alla väskorna och ryggsäckarna. Skorna la jag ner i lilla ryggsäcken och väntade sedan barfota. Men var var båten, vår dhow? Inget gick att se mot den nattsvarta himlen. Bara ljuskäglor från våra pannlampor. Men vagt kunde man ana gryningen, och båtar som låg utanför på vattnet. Och så plötsligt var den där, som ett trolleri dök den upp ur mörkret, vår båt. Det var ingen vanlig båt, det var en traditionell båt med segel för Indiska Oceanen och Östafrika, en dhow. En liten eka-liknande båt som männen drog i strandlinjen gick vi i några i taget och fick gå ombord. Sist bagaget.
Ombord på dhowen fanns kapten och besättning bestående av starka unga män som kunde hissa segel och ta i. Och i båten fanns redan tio ton tomater fördelade på 50-kilos trälådor. Det var inte tomaterna som var ballast, som vår färdledare hade sagt, det var vi (!), 13 västerländska turister, som färdades över Zanzibar Channel mot Zanzibar. Inte med snabb-båt som alla andra som reser långväga till denna solens ö, utan med lokala yrkesmän, på deras villkor. Utan några bekvämligheter alls. Bara tomatlådor att sitta på. Med kanske en väska som huvudstöd om man fick plats att ligga.
Vad har vi gett oss in på? |
Huvudlast: tomater. Ballast: turister |
Jag kollade in besättningen, hur de jobbade, vissa mer flitiga än andra. Durken östes regelbundet på vatten, langen gick från durken till man vid relingen. Kaptenen stod stadigt vid rodret. Vilken aktivitet som utbröt när de hissade dhow-seglet! Och vilka muskler som spändes: hipp, hipp, hipp! Det var som att förflyttas till ett skepp från piratfilmerna, men med betydligt mindre båt och mindre segel. Och en besättning med ärligare uppsåt. När seglet var hissat - välbehövlig vila för besättningen där det fanns plats att sova. I fören till exempel. Havet var snällt, inga vita gäss på vågorna. Några trutar, måsar, tärnor i luften. Inga tumlare såg vi men några flygfiskar bröt plötsligt vattenytan. Och långt från land flög en svart större stekel över båten.
Hipp! Hipp! |
Efter åtta timmar på havet såg vi Stone Town på Zanzibar närma sig. Ett världsarv hade vi läst. På håll de vita stränderna. Reven som stack upp. Gamla stenhus. Hotell under uppbyggnad. Dhow-hamnen låg längst bort så först passerade vi det jättestora lastfartyget som med kranar lastades med stora containrar. Vilken liten hamn med så stor båt! Aldrig hade jag sett en sådan aktivitet av män i en hamn! Klev jag kanske rakt in i Fogelströms Stockholm för hundra år sen? Män rusade till, ner mot kajen, ombord på båten och de var genast på lådorna med tomater för att märka ut sina egna. Tror jag.
13 väderbitna men glada turister fick en mörkhyad hand att ta emot sig med när vi klev i land på Zanzibar. Omtumlade. Äventyrliga. Hungriga. Och kissnödiga. Och vissa lika röda av solbränna som tomaterna i lasten. Lådorna tog killarna hand om. Kanske dök de sen upp på våra tallrikar på restaurangen vid stranden...
Land i sikte. |
Dette var kjekt å lese! Flotte bilder også. Vi hadde en fantastisk tur. Takk for hyggelig reisefølge. Turen hadde ikke vært den samme uten dere!
SvaraRadera