Det finns hopp! eller Tio tankar om tjugotjugo

Med risk för att låta så där sociala-medier-pretentiös och präktig: detta skrivs (först) med papper och penna medan bröddegen jäser. Men vi kan själva vända trenden och minska jämförelse-hetsen på nätet (som skapar så många illamående själar). Vem lägger ut bilden på grälet? Regnet? Den misslyckade kakan? Det finns hopp!

Fel, fel, fel! Lägg ut bilden på det kollapsade brödet i stället!

18 dagar av året har gått och inget blogginlägg! Jag får en massa gjort vid datorn, men det går sämre på den skapande plattformen, min blogg. För många distraktioner! Därav pappret och pennan. Men jag ger inte upp. Jag skriver och det tycks många göra, enligt Lotta Olsson i dagens DN, hon kallar det folkrörelse. Gett upp har heller inte min amaryllis gjort. Det som tycktes dött spirar av nytt liv! Det finns hopp! Jag har skrivit om "återvinning" av amaryllislök efter julen här.

Och vad säger instruktionen att man gör nu när detta händer?

Andra hälften av januari och ingen vinter i sikte. Skridskoentusiasten i mig gråter. Vid den milda vintern 2007/2008 sa man att det var den mildaste vintern på 250 år. Och så händer det igen. Klimatförändringarna är på allas läppar. Australien brinner. Koalorna dör. Men kanske kan denna död utgöra det slutgiltiga uppvaknandet för klimatskeptikerna, de som ännu finns kvar. Ja, detta händer faktiskt, och det drabbar mig. Och jag kan agera. Det finns hopp!

Och nu sa man precis på radio att en av de största amerikanska fondbolagen ska lyfta fram hållbarhet i deras investeringar. Alltid något. Det finns hopp! 

Lisel Hamring Text och natur fick i veckan ett nytt uppdrag! Att berätta och visa rikedomen i naturen i Österbybruks vackra bruksområde bland de gamla träden. En chans att berätta vad vi kan förlora. Så att ännu mer människor förstår vad som står på spel. Det finns hopp! 

En libanesisk aktivist säger i DN idag om demonstranternas krav i Libanon: Det vi kräver är inte orimligt: bara ett slut på korruptionen, och en vardag med el, vatten, sophämtning och ett internet som fungerar." Dessa grundläggande krav gör mig ödmjuk för vad vi i Sverige faktiskt har och oftast tar för givet. Men vad händer när samhället kollapsar? Om Sverige utsätts för en cyberattack som slår ut allt? Om dettta handlade morgonens Konflikt på P1. Nu ska försvaret utbilda cybersoldater. Räcker det? Vi är sårbara. Räcker det att jag bakar mitt eget bröd? Att jag köper lokalt om jag kan? Hur kan vi bli mer självförsörjande som land? Min egen odling går trögt. Men ängen och arterna där vårdar jag ömt. Det finns hopp!

Dra ditt strå till stacken för humlor och bin

                                           

Vi har yttrandefrihet. Kan den tas ifrån oss? Om jag skriver något nedsättande om Kinas ledning och system här till exempel, hittar de kinesiska spionerna i Sverige mig då och utsätter mig för hot?
Jag testar: Kina är en korrupt stat som förtrycker sin befolkning och olika minoriteter.
Jag kan skriva vad jag vill, om jag inte kränker någon person eller grupp, inom rimliga gränser. Det är något att värna om. Men vad händer i svensk politik i framtiden om SD är och förblir Sveriges största parti? Vilket Sverige vill de ha? Nu följer till och med Stefan Löfvén in och säger i DN att "vi bara ska ta in så många som vi kan integrera". Orden, särskilt "ta in" skrämmer mig. Finns det hopp? 

Och vården krackelerar: äldrevården, akutvården, förlossningsvården. Nedskärningar, privatiseringar, sjuksköterskebrist. Samtidigt vittnar människor om den varma omvårdnad som faktiskt finns där när man väl kommit in i systemet. Det finns hjärtan kvar. Det finns hopp!

I går använde hackspetten en fågelholk som resonanslåda för sitt vårtrummande. En förunderlig konsert. Men vet han om att det inte varit vinter ännu?? Att sedan få se stjärtmesarna dyka upp utanför huset, med sin vita små huvuden, med pepparkornsögat och den långa stjärten - ja, då smälter i alla fall jag. Så länge människan känner förundran - då finns det hopp! 

Stjärtmes. Bild från Wikipedia.

Jag gick till skogs...

Idéerna sprudlar på promenaderna. Det gäller bara att komma ihåg dem. Vissa kan bli blogginlägg. En bok jag läst. Ett radioprogram som inspirerat. Andra kluriga listor att göra något kul av. När idéerna bli liggande utan att det blir nåt skrivande falnar glöden och inspirationen jag kände för en stund dunstar. Nu lider året mot sitt slut. Tid för eftertanke och reflektion men även blickar framåt. Ta nya tag.

Skogen - en utmärkt plats för funderingar för detta. Det ska ju inte vara någon prestation där ute, men jag tog med kameran, det var ju tillfälligt vackert vitt. Alltid blir det något att utgå ifrån.

Jag fick en fråga nyligen: Vilken naturupplevelse har betytt mycket för dig? Har tänkt mycket på det där. Har ju varit på en massa platser på olika sätt: vandrat, cyklat, tältat... men hur började det? Det som verkligen betytt något var nog barndomens somrar i Stockholms södra skärgård. Där kanske fröet såddes till min gröna bana.

 Jag hörde ett radioprogram om Thoreau. Gillar att han hade så många bra tankar på så många olika områden: enkelhet, samhällskritik, förhållande till djur och natur. P1 beskriver honom som en riktig citatmaskin. Jag kan bara hålla med. Jag försöker strö citaten här. Bloggrubriken är ju faktiskt inledningen på en känd strof av den amerikanske filosofen:

 I went into the woods because I wanted to live deliberately...

Barnkonventionen blir lag på nyårsdagen. Är det bra eller dåligt? Har skrivit en del om barnen också, på bloggen. Kan bli ett blogginlägg till. Gårdagens Vinterpratare i P1 tog upp ämnet också. Om adoptionen och artikeln i konventionen om att ha rätt att veta vem ens föräldrar är.

 Klimatorden är många i årets nyordslista. Jag hade tänkt ett eget inlägg om boken jag läser: Den obeboeliga planeten, av David Wallace-Wells. Tung av dystopiska siffror om framtiden.

Som ljus och glad balans: läser jag den underbara Galen i humlor, av Dave Goulson. Han gillar, liksom jag, konsten att själv kunna påverka i det lilla där man bor. För att allt det vilda ska trivas. En frände! Liten humlefilm.

Jag vill berätta mer om Svemester och min speciella Sverige-karta, den där varje prick motsvarar en plats i Sveriges avlånga land där jag gjort ett botaniskt fynd: kurser, både som lärare och elev, cykelresor, fjällvandringar, landskapsinventeringar, besök i sommarstugor, utflykter till naturreservat och nationalparker, ute på fältjobb - jag har sett så mycket av Sverige! Och det finns bara mer och mer att upptäcka. För ja, jag stannar på jorden, gärna i Sverige, flyger ej, åker tåg (trots sonens flygande yrkesbana!). Och nyordet tågskryt skriver jag gärna under på. I vår: Budapest!

Här är mitt (botaniska) Sverige. Hittills. Det kommer mer. Här finns uppenbart luckor att fylla!

Och här finns arter att förundras över. Vilken lav?

Eller bara njuta av. Enkelhet. Vinter - får vi någon sån i år??? Längtar efter skridskor!

Hjälp mig att hjälpa

Musikhjälpen är slut. Vackert att hjälpa andra i en svår situation.
I Radiokorrespondenterna skildras andra svåra situationer, modernt slaveri, men också betydelsen av alla flyktingar och gästarbetare som skickar hem pengar till sina familjer. Det gör även min vän.

Hon sattes på ett plan.
Destination för henne okänd, Sverige, var ligger det?
Man och barn kvar i hemlandet.
Två barn sedan tidigare döda.
Att se det hon fått bevittna utgjorde nu en fara för hennes liv.

Boende i norr, åratal av envis kamp mot myndigheter, upprepade avslag, fortsatt styrka mot målet mot ett uppehållstillstånd.

Det lyckades till sist.
Lägenhet i Uppsala, hyrd av kommunen, enligt bosättningslagen från 2016, men som hon uppfattade kontraktet, på obegränsad tid. Så någon kö har hon inte stått i.
Nu har det gått tolv år. Familjen fortfarande åtskild.
Studier och jobb och svenska.
Den så kallade etableringsfasen på fyra år är slut i juni 2020.
Och utan minderåriga barn blir det inget förstahandskontrakt.

Nu får du fixa bostad på egen hand, säger kommunen.
I Uppsalas kärva bostadsmarknad. Lycka till!

Livet är så orättvist.
Hjälp mig att hjälpa!
Slott eller koja, ja, en etta eller tvåa då - vet du någon som har något att hyra ut? Från den 1 juli 2020.

Det behöver inte vara en så här stor bostad...

Till skötsam kvinna, 54 år, snart färdig undersköterska, från ett land i östafrika.

Så i juletid - hjälp mig att hjälpa!

...men något lite större än denna enkla boning  kanske.

Hälsa skogen! eller Hälsa i skogen

Endast i västliga skogar: klockljung!

Säg hej till skogen.

Säg hej till Den inre skogen.  Din inre skog kanske. Nyss i ett alldeles eget program på tv.
Det är sant som någon säger där: att hur ska folk kunna besluta om hur skogen ska skötas om de inte vistas i den? Det blir ju ingen förankring!
Tycker det var fint att lyssna på de olika konstnärernas syn på skogen som resurs. Särskilt gillar jag Lars Lerins tankesätt. Och Helena Granströms. Jag har skrivit ett särskilt blogginlägg tidigare om hennes bok Det som en gång var.  Stark läsning. 

"Vi åtnjuter rätten att hugga ner skogen, men inte rätten att leva i den, eller i intim relation till den."

Spelar ingen roll hur många kalhyggen jag far förbi längs vägen, eller än värre, att gå över ett - jag blir alltid gråtfärdig över skövlingen. Hur länge ska vi fortsätta med denna galenskap?

Skog är ju så mycket mer än timmer.
Den är vila.
Den är andrum.
Den är dofter.
Den är prassel av vinden i trädkronorna.
Den är träd som ligger och sakta, sakta bryts ner av skogens alla invånare. I en riktig skog i alla fall, inte i en trädåker.
Den är okända stigar.
Den är bostad åt miljoner stora och små. Och åt en och annan eremit av Homo sapiens.
Men allt som räknas i stället är kronor.

Eldticka, tror jag det var...

Jag har ännu inte sett Kalles och Britas hälsoresa, men tror inte att skogens hälsoaspekt tas upp där. Det borde de göra.

Jag har heller ännu inte sett Landet lyckopiller. Tar de upp skogen som vägen mot hälsa? Jag måste vara ödmjuk här och medge att jag aldrig varit drabbad av depression, så jag vet egentligen inte vad jag talar om. Jag har alltid, alltid velat stiga upp ur sängen och möta en ny dag. Ändå kan jag inte komma ifrån att undra om alla de miljoner människor som tar lyckopiller har prövat gratismetoden skogen. I lagom dos tillsammans med promenader, utan lurar och skärm, mänskliga möten, även dessa utan skärm, och stillhet, ja utan skärm och ljud här med.

För jag skulle vilja lägga till skärmvila här också. Jag kan inte åberopa någon specifik forskning men det säger väl ändå sunt förnuft att det måste finnas ett starkt samband med vår psykiska ohälsa och vårt intima förhållande till mobilen? Jag står på mig med min gamla Nokia. Mår bra. Hjärnan får vila tillräckligt tror jag.

Det finns många skäl att ta en skogspromenad idag.
Ont om tid? Gå ner i arbetstid. Ytterligare en väg till hälsa.
Heltid är ingen naturlag.