Riktning: framåt

Merete Mazzarellas artikel i dagens tidning om skrivandet: E L Doctorow lär ha sagt att skrivandet är som att köra bil mörker, man ser bara en liten bit av vägen i taget, men man måste våga lita på att vägen fortsätter att finnas.

Det låter ju som när livet ligger i mörker också. Måste våga lita på att det finns en väg framåt.

Foto, höger: Lena Hamring

Vidare om skrivandet skriver Mazzarella att "först och främst gäller det helt enkelt att våga börja skriva. Det är inte så att man kan vänta för att sedan skriva något som är färdigtänkt, utan själva skrivandet är en upptäcksfärd".

Jag ska ha den tanken som ledstjärna.

Annars har jag på sista tiden tagit intryck av Matens pris på radions p1. Något som alla borde ta del av som är det minsta intresserad av vad vi stoppar i oss. Jag tror på konsumentmakt. Vi kan med våra val göra skillnad! Våga vägra billigt kött till priset av bönder som dör!

Skidfärder och hundpromenader har det också blivit. Ljuva mars-sol!

Blekansikten och andra varelser

Blekansikten - är det folk som gillar datorer mer än solen?

Rosor och fräknar på kinden - är det folk som gillar solen mer än dataarbete?

Det är så här års man ser vem som är vem.

I alla fall mellan tonåringen och mig när vi står där framför badrumsspegeln.

Vem behöver ljusterapi i slutna rum när vårvintern breder ut sin välgörande filt över vinterfrusna själar? Som dagens unt skriver om.

I lördags var de roskindade på fötter. Eller på skidor snarare. För aldrig har väl pärlbandet av bilar vid Högen, ja Håga alltså, varit så långt. I var och varannan snödriva var liggunderlagen utbredda och termosarna ångade av kaffe. Eller var det lukten av varm choklad jag kände när jag gick förbi?

Alla är glada och spralliga, öppna och glada. I alla fall nästan. Varför tittar de ner? Jag tänker på möten på den smala stigen, två människor går emot varann. Måste mötas och gå åt sidan ner i djupsnön för att komma förbi. Ett hej, ett leende? Jo, det värmer lika gott som solen, men så finns det de som klistrar fast blicken i backen. Nej, jag vill inte möta en annan varelse. Jag vill väcka dessa med ett hej och säga hallå, här är världen, se dig omkring! Här är jag till exempel. Och du! Vi möts om så bara för en sekund och det är enkelt. Men härligt.

Det blev balkongpremiär sen. En ljuv tid stundar.

Skön skidfärd

Önskar att jag hade med mig en sk vinterhatare i dag i spåret.

Åtminstone vid fikapausen vid fäbodarna, som platsen heter i södra Hågadalen.

De vet inte vad de pratar om!!:

Vitare än vit nysnö och gnistrande kristaller överallt.

En sol som verkligen börjar värma.

Glada skidåkare.

Sagolik skog.

Och där... hittade jag ju den försvunna tystnaden också, se nedanstående inlägg.

Men då hade jag lämnat fikaplatsen och stannat för ett ögonblick mitt i skogen.

För att bara ta in, slöt mina ögon och hörde hur solens strålar tinade de snötyngda granarna. Det lät som det där knäppandet i riktigt härlig varm glöd när eldslågor falnat och bara glöden lyser.

En skidåkare som kom farandes som ett jehu i spåret väckte mig till sans igen och jag fortsatte. Fästet var det litet si och så med, men vad gjorde det? Vårvinter i skidspåret: yeah!

Sitter vinterhatarna inne och bara är arga och irriterade så kan de ju fortsätta med det. När solen skiner nästa gång är i alla fall jag tillbaka ute och samlar fräknar.

Jakten på den försvunna tystnaden

Temat var tystnad i radions Kropp o själ. När behöver du absolut tystnad?, var frågan. Ingen av de tillfrågade svarade i naturen. Det är i alla fall där jag letar efter den. Men hittade jag den då? Nja. Trots att jag skryter om mina natursköna omgivningar gick jag ut för att få svar. Nu påverkas ju självklart resultatet av vilken tidpunkt jag väljer för mitt letande. En tisdageftermiddag ger ett annat resultat än en tidig söndagmorgon. Och så blåser vinden vart den vill.

Grävskopors grävande och ventilationsfläktar på byggnader dominerar utanför dörren. Men efter ett tag är det bara en avlägsen ljudmatta av trafik som konkurrerar med vindens sus i öronen under mössan. Med avbrott för en och annan buss o bil. Och plogarna, de i ständigt arbete denna vinter, men aldrig i kapp med snön. Jag lämnar vägen och pulsar i de djupa snödrivorna över fältet. Stigen är obefintlig. Kanske är det min andhämtning som då låter allra mest. Jobbigt!

Men i naturens tystnad välkomnar jag naturens ljud, och visst, trots vinande vind, så finns ju de bevingade vännerna där. Grönfinkens knarrande, blåmesens pigga strof och några svanars rop i flykten ljuder plötsligt i dalen. Härligt. Och barnens rop vid dagiset då? De är också välkomna i ljudbilden, livsglädje. Men allra bäst är det att stanna vid ån och höra vattenklucket under lager av snö i ravinen. Någon lekfull före mig har petat hål i snön och djupt ner ser jag vattnet strömma i ett litet, litet titthål. Det hålet kommer att vinna över snön, det är jag säker på. Tids nog.

Så trots att ljudmattan av trafik trots allt når åravinen så blir resultaten ända en trivsam om än dock tveksam tystnad.

Har du någon jaktlycka i tystnadsjakten?

Och med anledning av det jag skrev om vägen till lycka tidigare vill jag nog ge ett snabbare alternativ. Utan tid, ansträngning och tid gömmer sig lyckan där i tystnaden, i här och nu, var du än befinner dig. Allt som krävs är närvaro. Och öppna sinnen. Det är min väg.