Ur mediebruset

Hajar till vid frukostbordet, på insändarsidan. Kanske ibland den bästa sidan i den numera rätt tunna tidningen (när man plockat ur alla annonsbilagor).

"När maten är lagad, tvätten tvättad och disken diskad i ett hem vill vi gärna göra något annat. Om en familjemedlem skulle föreslå att vi måste 'skapa mer jobb' när vi är klara så skulle vi antagligen skratta. Men det är precis det som händer i samhället.

Arbetslinjen innebär att så många som möjligt ska arbeta så mycket som möjligt, oavsett om dessa arbeten är innehållslösa eller till och med destruktiva. Anledningen är att människors frihet underordnas idén evig tillväxt som är bärande i kapitalismen"

- Vi kan byta ut arbetslinjen mot en fritidslinje -:

Vilka jobb behöver vi?
Vilka kan vi slippa?"

Tack du Christian i Farsta för insändaren i dagens Upsala Nya Tidning.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Allt för många stressar halvt ihjäl sig på jobb som bidrar till - ja, vad?
Men kan alla välja något annat? Det är frågan.
Man är fast i hjulet.
Springer och springer.
Tills hjärtat inte orkar längre.

Jag - levande!

Äntligen färdig med dagens jobb! 

Med sommaren fylld av guidningar, fältarbete och ett underbart väder omfamnar jag höstens ankomst.

Många frågor i sommar: Hur många larver har gnagt på denna krissla?

Vackra fikaplatser ute på jobb - det är lycka och då jag själv i alla högsta grad känner mig levande.
Mötet med människor i alla guidade grupper jag lett i sommar gör mig också inspirerad.
Och jag har frossat i den outtömliga källan om allt kring Linné.
Det blir nog fler böcker att plöja under vinterhalvåret. På Bokbörsen har jag spanat in Karin Berglunds Jag tänker på Linné. Han som såg allt.

Och livet rullar på.
Sönerna får vingar och drar iväg. Liksom Linné på hans Lapplandsresa 1732 stod kompassen inställd på norr för K 2013. Men det är inte lapparnas liv och leverne som lockar utan musiken. Och liksom Linné skickade ut  lärjungar till jordens alla hörn packade M ryggsäcken häromveckan och for iväg på luff till Sydostasien. Dock ej med båt utan betydligt snabbare transportmedel. Men jag tvivlar på att jag som hans "nestor" får ta emot exotiska frön i försändelser hem till Sverige. Det blir nog mest bara livstecken i form av några snabba rader i mejl. 1700-talets utforskare var betydligt mer utsatta för risker, tröstar en mamma sig med. Vissa fick betala med sitt liv! Gud bevare dig på färden!

Ja, Linné var en väldigt kort man... Men stor på jorden.

Och jag blir kvar hemma. Får sortera sommarens blomsterbilder och protokoll. Fakturera och betala räkningar. Tvätta fältkläderna och stövlarna.

Och fylla tomrummet hemma med student och annan uthyrning. Airbnb står på tur att utforska.
Då kan jag ta reda på om detta är något jag vill utveckla i nästa fas i livet. Livet med utflugna barn.
Någon som behöver tillfälligt tak över huvudet här?

Som ledstjärna hur jag vill leva ännu mer harmoniskt framöver ramlade jag över en riktigt bra kompass nyligen:

• Söka och upprätthålla kontakt med andra människor
• Vara aktiv på alla sätt
• Notera med sinnen vad som finns omkring mig
• Fortsätta leva i ständig utforskning på ny kunskap
• Och att ge

På denna lista fanns kontakten med andra människor för den sanna harmonin och ett levande liv.
Levande ja.
Trots alla mina staplade upplevelser  - finns jag verkligen i levande livet?! Existerar jag? Jag är ju inte med på Facebook, Twitter eller Instagram! Somliga kanske skulle hävda det. Eller?
På Studio 1 häromdan fick programledarna det i alla fall att låta som om "folk" utanför sociala medier var ett underligt släkte som inte visste sitt eget bästa. Men jag instämmer i Eva Röses kommentar:

Vad är det jag missar? Egentligen.
Och jag fortsätter att låta frågan: Vad är viktigt?, styra mina val. Vad är verkligt viktigt egentligen?

Jag kan leva med att jag inte får se det där skakande klippet eller läsa den där klipska kommentaren som får likes i tusental. Jag behöver inte gå så långt som Kungen och kalla det utbredda mobilanvändandet för "oskick" men när det går utöver föräldrars närvaro med barnen vill jag ropa ett kraftfullt: Stopp!

Jag tar min termos och sätter mig under korkeken i stället. Eller kanske vid havet. Med avstängd mobil utrustad med varken kamera eller uppkoppling. Kanske tar jag fram paret Ottosons senaste: Lugn av naturen. Det blir en bok att njuta av.

Lunchpaus på jobbet.