http://vildvittransblog.blogspot.com/ Skogsliv vid Lommaren – betraktelser: 2010

tisdag 21 december 2010

Berusad



Berusad av julglädje...


... ler jag mot alla jag möter

... önskar jag de flitiga bakom kassadisken en God Jul

... önskar jag andra bekanta och obekanta detsamma

... skalar jag tålmodigt en apelsin i kassakön i stället för att förbanna trängseln

... får jag samtliga ärenden på min julelista uträttade på min snöiga promenad till stan

... beundrar jag trädvalvet genom kyrkogården på väg hem

... hör jag kråkan kraxa i träden. Sa han inte God Jul?

... nynnar jag på Ted Gärdestads Vilken underbar dag, och håller med

... hittar jag årets Kravmärkta julskinka leverad till min dörr när jag kommer hem

... sjunger jag högt till Bereden väg i Ale Möllers underbara version

... tänder jag adventsljus i skymningen

... öppnar jag dagens post med Naturskyddsföreningens finurliga årsbok "Vem ska bort?" med viktig frågeställning om vår jords framtid

... slår jag in årets första julklapp med återvunnet omslagspapper och klistrar på en etikett från i fjol

... tar jag ett steg framåt i hemsidearbetet


Det blir en jul i år igen även om vi inte köper julklappar till var och en!
Kramar, kärlek och sång är gratis!

lördag 18 december 2010

Sortera julen!



Det blir en vit jul i år, men blir din jul klimatvänlig?


Sex dagar kvar innan hela vardagsrummet är en enda stor hög av barr, papper, snören, tomma chokladaskar, godispapper, julkort mm. Men vad gör vi av allt detta??

Bäst att ta reda på det medan tid är.
Bli en fullfjädrad julsorterare!


God klimatvänlig jul!

torsdag 16 december 2010

Jul, jul, strävande jul



När orden inte räcker till ett blogginlägg får någon annan säga det jag tänker i juletid.


Min egen julefrihet kan vara att sitta på Wayne's Coffee i Forumgallerian, med eller utan sällskap, med kaffe eller chai, och bara titta på de som går förbi med det där vilda i blicken. Sedan står jag en stund vid pockethyllan på LundeQ, bläddrar, läser på baksidan, drömmer men ställer tillbaka. Går vidare till naturhyllan, bläddrar och tänker gröna tankar. Vid barnhyllan får jag idéer till juleklappar, läser i en gammal favorit av nostalgiska skäl. Till jul kommer även alltid Guinness rekordbok i stora högar till bokhandlardiskarna. Och då måste jag kolla om sönernas maskrosrekord finns med fortfarande. Men det var slaget. Av några danskar.

Jag går från LundeQ utan en påse i handen. Vid datorn sedan sjunger jag i stället näthandelns lov. Tack, jag slipper trängsel!
I julshoppingen på nätet räddade www.bokborsen.se mig ur en prekär julekris. När boken inte längre finns kvar i handeln finns hjälp att få!
Och en annan sida ramlade jag då också över som säljer böcker och musik: www.mingusbok.se
Värt att pröva!


måndag 6 december 2010

Skidtur eller vardagsmotion - det är frågan



Foto: Håkan Jansson


Snön hängde tungt från grenarna och taken
och betydligt fler än tomten var vaken!

Det var i alla fall fler än vi som på söndagen hade gett sig ut i skidspåren. Jag är ingen skidlöpare, snarare än skidåkare. Så inget jagande i spåren gäller, utan vikten ligger på upplevelsen. Granarna med de snötyngda grenarna. Djurens spår i snön och på frusna Hågaån. Hinna säga hej och möta andra i spåret med glädje. Med höjd blick och ett leende. Ryggsäcken med matsäck självklar på ryggen. Jag väljer riktning på min runda efter vindriktningen. Med något sydlig vind som i söndags, det vara "bara -3 grader!, tar vi vägen först genom Nåsten. Efter klädjustering efter uppförsbacken, och med påspädd fästvalla, dansade vi sen längs spåren med granar och tallar som åskådare.


Vitare än vitt i Kvarnbo.



Vid Fäbodarna obligatoriskt kaffe och ännu fler folk från fyra håll. Rena spårcentralen!
- Iiii!, sa det i magen sen när vi med böjda knän susade utför backen ut mot fälten i Hågadalen. Men lite vind i ryggen, en vidsträckt utsikt mot höghusen i Flogsta i fjärran, stärkta av fika-energi, gick skidfärden vidare. Det var så härligt att vi aldrig ville komma hem igen. Men decemberdagarna är korta och någon pannlampa var inte nedpackad. Och tån klarade färden med bravur: bäst att inte utmana bortom all gräns.


Snart fryser även strömmande vatten om kylan håller i sig.

Men känns flås, valla och ombyte jobbigt? Skidåkning kanske inte är din grej? Lugn. Lägg ner kraven. Köp inga skidor. Köp inga joggingskor i vår som en följd av nyårslöftet om träning. Väv in träningen i vardagen i stället så lägger du grunden för en god hälsa och ett friskare liv. Nej, du behöver inte ens kalla det träning.

Brukar plånboken gapa tom i januari? Då blir avgiften till gymmet ännu en hög ribba att ta sig över. Skippa kortet! Cykla till jobbet i stället, hur långt har du? Egentligen? Det vinner både du, din plånbok, dina barn och miljön på! Andra tips på vardagsmotion är: lek med barnen, diska för hand (!), städa och gå en kortare promenad på lunchen. Fler tips.

Men det är i alla fall roligare att åka skidor än att städa! Tycker jag.

onsdag 1 december 2010

Ut och njut!




Flora året runt: vildapel


Flora året runt: slån




Min närnatur


Är det någon ny dörr eller grind du ska öppna i ditt liv idag?


Flora året runt: palsternacka i Ekebydalen.


Men ta på långkalsongerna först!


söndag 28 november 2010

Långsamhetens lov


Nu blir nog doktorn arg.
Jag har inte bara gått runt kvarteret på min opererade tå, som hon sa att jag fick. Nej, när solen sprack igenom molnen och sken på nyfallen snö i veckan var jag äntligen ute och gick igen. En halvtimme. I långsamt tempo. Så långsamt att jag kunde känna tån böjas i leden. Bara lite aj. Men också tillräckligt närvarande att jag hann se barnens leenden i pulkan där de drogs av mamma på gångvägen. Jag hörde minusgraderna knarra under skosulorna. Välkomna nordan mot kinderna. Följa en snöflingas sakta singlande till marken.


Är det inte en pepparkaksgumma som hänger där i eken?


Äntligen få känna pulsen öka, få andas lite häftigare efter tio dagars stillasittande där uteluften fick begränsas till en stunds balkongsittande. Så futtigt. Att något så enkelt som en promenad kan vara så efterlängtat. Men som jag alltid hävdat: det enkla är nog så svårt att få till, men ohh så välgörande. En halvtimme om dan till folket vill jag ge alla i julklapp! Den enkla och lätt-tillgängliga vägen till hälsa!

Undersökningar har visat att även kultur förlänger livet och gör oss friska. Och ljus. Så tack då, Uppsala kommun, för Allt ljus på Uppsala, ljusspelet på centrala platser i stan under vår mörka november! Allra bäst var ljusshowen på slottsbacken! Kultur, ljus, frisk luft, lite motion (uppför backen!) och en spektakulär upplevelse. Och varma kläder så man kan se det hela utan att frysa! Ikväll, söndag, är det sista chansen! Men först fyrverkeriet! Man ur huse! Själv väljer jag att se det från mitt köksfönster, smuttandes på het glögg i nypan, nynnandes på Bereden väg och Hosianna från förmiddagens stämningsfulla upplevelse i Domkyrkan.

Att sjunga långsamhetens lov är också att äta lunch länge med en vän till samtalsämnen tar slut. Och att i advent får ta del av stim och stämning över en kopp fika med andra vänner inne på Saluhallen. Utan att shoppa på Köpfria dagen i lördags.


tisdag 23 november 2010

Kierkegaard och klimatet



Senaste besöket vid Kvarnbo gjordes på ett icke-klimatvänligt sätt.
Dubbelmoral, enligt Kierkegaard.


Läser vidare i boken om att leva innerligt av Ted Harris och Ann Lagerström och får från oväntat håll stöd i mitt klimatarbete:

"Varje val du gör, hur obetydligt det än är, avslöjar dig, anser Kierkegaard. - Alla dina val, allt du bestämt dig för att göra eller köpa, kan du använda för att analysera dig själv. Huset, bilen, möblerna - och matkassen."

Mitt jubel stiger. Jag har alltid tänkt att vi måste minska plastpåse-eländet och gör mitt bästa i det lilla. Då känns det skönt att få stöd av en känd filosof i mitt handlande! När jag väljer bort plasten så lever jag alltså innerligt?! Kierkegaard förklarar (i författarnas moderna tolkning av hans tankar) att en enkel, praktisk och oviktig handling som att köpa en plastpåse för en krona för några liter mjölk inte alls är oviktigt utan tvärtom "en tydlig. omisskänlig symbol för vår omedvetenhet och dubbelmoral".

"Om du var en verklig miljövän så skulle hela ditt liv genomsyras av vad miljökrisen innebär och hur du bidrar till den. Om du verkligen levde innerligt skulle varje steg du tog präglas av den insikten, och det skulle vara helt omöjligt för dig att fortsätta köpa plastpåsar. - Titta på dig själv, säger Sören, titta hur du lever!"

Så kanske kan man säga att jag lever innerligt, eller åtminstone tar klimatkrisen på innerligt allvar, när jag:

- väljer transport med två hjul i stället för fyra
- fyller tvätt-trumman så mycket det går, varje gång
- i affären och på nätet väljer långsiktig kvalitet före låga priser
- vurmar för klädbytardagar och fynd på Röda Korset
- stoppar den mat jag handlar i munnen, i stället för i, just det, plastpåsen. Läs mer
- under diskbänken låter lika söka lika, alltså plast ej i naturen (som nedan)
- hyllar kranvatten, tusen gånger billigare än bubbelvatten på flaska

Gör jag det då, Sören, lever innerligt?


Låt inte jorden bli en skräphög! Återvinn plasten. Naturen kan inte bryta ner den.



Lägg även metallen där den hör hemma! Och det är inte här!


Mer om boken här.

måndag 22 november 2010

Tre kilo flora


Hägg Prunus padus

Tjugo års arbete är till ända. Upplands Flora är nu ute! En tegelsten är den, tre kilo, men ett måste för alla med ögon för den vilda växtligheten i Uppland. Senaste gången som Upplands flora har kartlagts var 1929! Mycket har hänt sedan dess! På Upplandsmuseet i lördags var det release-party med föredrag, mingel och ett första försiktigt bläddrande i praktverket. En kungsänglilja, Upplands landskapsblomma, har sina givna plats på framsidan. Och där finns även Lena Jonsells namn, som har varit huvudansvarig för detta projekt som alltså sträckt sig över två decennier!

Jag hade under studietiden insupit kunskap om den västerbottniska floran. En bra landsända att börja i om man som jag var helt grön (!) på detta med vilda växter. Men det var kärlek vid första ögonkastet, blommorna blev sedan dess min bana. När sedan flyttlasset gått söderut till Uppsala fanns det mycket att upptäcka bara jag gick ut genom dörren. Hela världen var ny, en massa nya växter fanns att bestämma! I lokaltidningen fick jag nys om detta floraprojekt.

Brudbröd, backklöver och korskovall.

Jag fick en egen ruta, 5x5 km stor var den, och i den skulle man täcka in så många miljöer som möjligt, i varje kvadrant, fjärdedel av denna ruta. Min ruta hette Eda och låg öster om Lagga i Uppsalas östra utkanter. Jag for ut själv, ibland i sällskap med mamma som botanisk fältassistent. Vi gick längs diken och bryn. Vi såg åkerkanter och skogar. Vi botaniserade i hagar och lövskogar. I handen hade jag ett finurligt fältprotkoll/krysslista där 1066 arter fick plats på en A4! Det kan bara göras om man har förkortningar, på latin! Underlättade fältarbetet men krävde då att man var en fena på latinet!

Bara då och aldrig senare har jag träffat på nonnean, Nonea versicolor, som växte i en åkerkant i min ruta. Jag läser i den nu utgivna floran att den är först publicerad för Uppland av "Wittrock 1878, i Uppsala och väster därom". Idag är den "sällsynt i Uppland som helhet, men vanligare i och omkring Uppsala stad. 32 kartblad, 44 kvadranter." Det sista betyder att växten har i inventeringen noterats i 32 kartblad av totalt 748. I 44 kvadranter av totalt 2742. Och så finns för nonnean en utbredningskarta, liksom för 1100 arter som presenteras i boken. Totalt finns 2800 arter beskrivna!


Guckusko, stoltast bland orkidéerna! Foto: Anders Östlin

Det blev tyvärr bara två fältsomrar för mig i det praktiska inventeringsarbetet inom Eda-rutan. Dessutom ett lärorikt inventeringsläger i trakten av nedre Dalälven sommaren 1993 (det är därför jag av misstag står som tillhörande Heby i inventerarlistan). Vi lämnade staden på slätten och sökte lyckan utomlands. När vi sedan återvände två år senare fick jag möjligheten att jobba med inmatning av fältdatata och fick då en intressant inblick i den entusiasm som fanns därute bland alla floraälskare!

Så gör som Elsie Johansson så vackert uppmanar oss i förordet till floran (och som Mora Aronsson citerade på lördagens release): "Det uppländska kulturlandskapet med sin artrika och lågmälda flora kan därför inte och bör inte heller betraktas och bedömas ovanifrån, det är ett närhetens landskap som allra bäst utforskas krypande på knä."

Och för att bevara alla dessa blomster in i framtiden så får vi följa Ebbe Zachrissons uppmaning också (han har varit flitig inventerare och har också suttit med i redaktionen): Slå en äng! Jag skriver mer om ängsskötsel här.

tisdag 16 november 2010

Ung poesi


Jag hade två unga töser hos mig över natten i lördags. Lek och stoj. Mat och tv. Men även lite kylskåpspoesi. Vilken talang, vilken språkkänsla hos några unga poeter!



"Jag hör god mäktig tystnad en dag!
hon och han hellre alltid en sol
fast skön och än gammal enda som
förlåt från miljön och snö?"

S, 7 år

"Arbeta för familjen
barn läser om naturen
en sommar tänker jag inte
vacker vilja efter kärlek till dig"

dikten ovan skriven innanför en ring av "vackra ord":

längtar-ljus-morgon-rätt-fundera-själ-himmel-tavla-vän-mjuk-viktig-lycklig-värld-känsla-dröm-älskar-miljon-unik-sakna

J, 9 år

fredag 12 november 2010

Leva innerligt och modigt


"Valet i sig är avgörande för personlighetens innehåll, genom valet fördjupas hon, och när hon inte väljer, förtvinar hon."

(Sören Kierkegaard ur Antingen - eller)


Novembersnö


Att våga handla

"Det kan kännas som en inre suck det där inre ögonblicket då man efter många funderingar, ångest och kval äntligen bestämt sig: Okej, jag gör det, jag skiljer mig, jag byter jobb, jag flyttar, jag reser, jag berättar sanningen - JAG GÖR DET!

Sören Kierkegaard kallar det för språnget, och han föreställer sig det väldigt konkret. Där på klippkanten står en ensam människa, nedanför henne ett bråddjup av möjliga okända framtider. Hon står där och tvekar, ska hon eller ska hon inte?


Svag november-sol


Hon försöker räkna ut vad som är bäst: vara kvar på klippan i en otillfredsställande men trygg tillvaro eller bara ta ett steg rakt ut i det okända? Till slut når man en punkt, en skiljeväg, skriver Kierkegaard, där det inte går att spekulera längre, trots att man inte vet måste man bara följa sin starka innerliga impuls. Ett djupt andetag, knip om näsan - hoppa!"


Novembergrått

En annan aspekt av boken här.


Tack för boktipset, Thomas!

Kierkegaard är ju också lite av en huvudperson, eller ledmotiv i alla fall, i filmen Till det som är vackert. Trots dess mörker rekommenderas den varmt.

tisdag 9 november 2010

Före snön eller Innan snön kom



Brudbröd med frostnupna blad
Träd med långa skuggor
Vägren med orange käppar, redo att vägleda plogen
Kinder med röda köldrosor
Stolpar med långa skuggor
Barnvagnsbarn med dubbla filtar


Solen med knapp bärkraft över trädtopparna
Termometern med kvicksilver under nollstrecket
Fingrar med dubbla vantar
Däck med dubb, på både cykel och bil
Gräs med froststjärnor


Smultron med desamma
Huvud med mössa
Å med ishinna
Människor med långa skuggor
Åkrar med svart, plöjd jord


Träd med endast få gula löv på tunna grenar
Bilrutor med frostigt vitt glas
Mopedist med schal som vindskydd



Trädstammar med färger från solen
Buskar med med endast bären kvar. Vita, röda.

Eklöv med guldkant, liksom livet självt

För, trots allt, trotsar jag och några blommor kylan och blommar ändå: maskros i gult, lomme i vitt. Och jag i rött.


Sen kom snön och gömde allt...


fredag 5 november 2010

Gömda oaser i stan


"Svenska Turistföreningen bildades den 27 februari 1885 i denna byggnad".

Det kändes nästan lite andäktigt att stå framför den blanka mässingskylten i den ståndsmässiga trapphallen. Som hängiven fjällvandrare och trogen STF-medlem slogs jag av tanken: Jaha, det var här det började en gång, här stod Sverige-turismens vagga! Och här står jag en Sverige-turist, 125 år senare! Platsen var i det Gamla Stadshotellet på Trädgårdsgatan. Och vad gömde sig bakom dörren till gården? Plötsligt öppnade sig en av dessa undangömda oaser i stadsmiljö. Gul fasad. Roströda dörrar och fönsterramar. Ett gammalt frukträd. Svart stilrent räcke. Stilrena utemöbler vid varje dörr på den längsgående balkongen utmed fasaden. Alla färger förstärkta i den låga novembersolen.

Plats för alla, ej några få.

Men den denna oas är för de exklusivt utvalda i bostadsrätts-föreningen. Inte för oss. Men det finns alternativ. Man kan hitta en stunds vila i oaser mitt i stan. Nästa gång du går mot Skytteanum, nerifrån ån, tag vänster före valvet, gå in genom smidesgrinden och vidare in genom Atterbomska huset: Välkommen till Skytteanska trädgården! Den är visserligen i privat ägo, men står oftast öppen dagtid för den som längtar efter en stunds ro. Så stig på, sätt dig på bänken under den märkligt formade hängbjörken, känn hur de nedhängade grenarna skyddar dig från alla yttre faror. Stressen rinner av. Visste du förresten att röda lador står kvar mitt i stan? Här i Skytteanska trädgården finns en.

Från gatsten och skyltfönster till pittoreska lador är steget kortare än du tror.

Möt också en av stans grövsta lindar. Ett imponerade stycke! Enligt uppgift 5,4 meter i omkrets och centrala Uppsalas största träd. Ståendes under denna har man en fantastiskt underperspektiv mot den ju ännu mer omfångsrika Domkyrkan som utgör en fond av trädgården. Visste du att denna lind en gång var en del av en rad med träd som gick från Islandsbron upp till Domkyrkan? Inne på gården på Västgöta nation står en annan grov lind, en del av samma allé. Lägg platserna utefter en linjal på kartan så får du se.

Förbi linden, på väg till kyrkan.


Samma undangömda andrum ett stenkast från stadens larm är Klara kyrka i centrala Stockholm. I stället för att trängas på ett matställe, sätt dig med medhavd matsäck på kyrkogården, lyss till pulsen på lagom avstånd. Följ guidegruppens spända koncentration på guiden. Lyssnar du noga kanske du hör musik strömma ut inifrån kyrkan. Gå innanför dörrarna, sätt dig ner och njut av körens stämmor.

När höstvindar viner söker jag mig till andra centrala andrum inomhus. Som Wayne's coffee i Forumgallerian utanför LundeQ. Den trygga närheten till böcker. Folk i rörelse. Musik från klädesaffär. Espressomaskinens väsande i kaffebaren. Tid för stillhet mitt i vimlet. Som en annan Owe Wikström på sitt Fågelsången i stan sitter jag där och skriver. Med penna och papper. Jag tror jag delar hans syn på dessa platser som källa till stor inspiration. Många är de rader han skrivit utifrån café-horisonter i världen. Är det här jag ska bli författare?

Trots samma intensiva närhet till böcker har inte Stadsbiblioteket samma effekt på mig. Men jag drar mig nästan alltid helst dit när jag rör mig i stan. Jo, cafét där, Kardemumma, kan ha nästan samma verkan som platsen i gallerian. Ett härligt utbud bakom disken, Krav!, och ett lagom surr av latte-njutande cafégäster.

Bli vän med hängbjörken i Skytteanska.

Och Domkyrkan känner du väl redan?

tisdag 26 oktober 2010

Ode till Friskis & Svettis


Efter att ha lagt pannan i djupa veck i Högskoleprovets ordförståelsedel samma dag som jag premiärjympar för säsongen hos grannen Friskis & Svettis skapades denna text nedan. Kropp och intellekt i skön förening! Kursiverat är några av de 40 ord du kan testa dig själv med i testet...


"Tänk att så många vill stuva in sig i en lite kvalmig lokal för att med färgglada attribut förenas i en motorisk enighet! För det är ju en oförblommerad sanning, och empirisk forskning är enig:

Jympa gör oss glada, friska och starka!

Det är mycket som hänt inom jympan sedan jag klev in till en kulvert-liknande lokal vid S:t Eriksbron i Stokholm. Det är svårt att visualisera den scenen idag, 27 år senare. Under årens lopp har det varit ömsom svett, ömsom glädje, men även tårar har runnit under avslappningen efter passet. Att säga att det varit tråkigt vore att häda.

Glädjen efter träningen, oavsett jympaformerna som blivit allt fler, är inte skenbar, utan högst verklig. Få är de vantrogna. De kan inte ha varseblivit den värdeladdade påverkan motionen med musik har på människorna! Min övertygelse och mitt inpass i hälsodebatten blir att de som har hittat till Friskis & Svettis lokaler ej belastar landets sjukvård i särskilt stor omfattning, ej heller kommer på obestånd, terminsavgiften är en god investering, utan dessa hävdar sig väl i samhället, kanske fria från artrit och andra åkommor och säkerligen med blodet fyllt av friskt, rött hemoglobin.

Ja, jympa är en plausibel lösning på folkhälsan! Det är en lärdom jag tillskansat mig och vågar påstå utan att så split bland experter. Det behövs ingen disputation i ämnet. Jag är helt enkelt jympa-frälst.

Är du det med?"

fredag 22 oktober 2010

Vägen till framgång!



I väntan på att jag ska lägga upp en vettig hemsida; jag lägger sten på sten i företagsbygget.
Nu väntar jag bara på att uppdragen ska ramla in.

Så hör av er om ni behöver hjälp med att lyfta eller språkgranska texter, en folder eller skylt om natur som ska skrivas, något som ska berättas, lyftas fram i ljuset, något som ska översättas till engelska, ett område som ska inventeras på naturvärden, blommor som ska räknas (går lite lättare efter vintern men ingenting är omöjligt) eller artbestämmas.

Tack igen, Roger!

Tillägg:
här är hemsidan, www.textochnatur.se

onsdag 20 oktober 2010

En annan höst


Ett tillägg till glädjeämnen i förra inlägget:

Jag skriver, alltså finns jag till. Jag skriver, alltså känner jag.

Jag iakttar och noterar.
Minns en skrivövning en gång för länge sedan i gymnasiet. Sitta i vimlet på stan på valfri plats och ta in det som händer. Se och lyssna. Skriva ner. Utveckla hemma i skolbänken. Var det då det började? Sättet att se och iaktta har liksom stannat kvar i mitt uttryck. Sedan var instruktionen något liknande sen ett stort antal år senare när vi som journaliststudenter skrev reportage ...

Som den naturmupp jag är så tog jag då tillfället i akt och drog till skogs när det var där vimlet av folk skulle dra in (enligt en annons i tidningen). Det var väl ungefär vid den här tiden på året, så jag tyckte historien passade här, på bloggen. För det är ju så: tanken med min blogg är att inspirera, främst till naturupplevelser, men även till annat som jag möter. Skriva om det väsentliga.

Så vi tar oss tillbaka till hösten 1999:



Trängsel på Upplands tak

Klonk, klonk, klonk!

Släggan faller tungt mot änden av det smala metallröret. För varje slag tränger röret allt längre ner i graniten. I toppen en skylt som gläner i mässing. Skylten är ny, men berget är gammalt. På detta berg i skogarna norr om Morgongåva har flera hundra människor samlats denna kulna söndagsmorgon.

Ett tjusigt gammalt jakthorn plockas fram. Fanfaren ljuder stolt över folksamlingen, först lite trevande, men övergår sedan i en lång utdragen ton som fortplantar sig ut över nejden. Och med detta förklaras Upplands högsta berg ”invigt”. Applåderna blandas med glada tillrop och skratt.

Men kan man verkligen inviga ett berg? Och är detta ett riktigt berg över huvudtaget? Här finns inte ens en ordentlig utsikt! Under senaste tiden har det diskuterats vilket berg som verkligen är högst i Uppland. Nu hade man bestämt att lösa den tvistefrågan. IF Thor med eldsjälen Rolf Olsson i spetsen tog initiativet. Lantmäteriverket satellitmätte toppen i början av oktober. Och här idag, en tidig morgon sista dagen av samma månad var det dags för ceremoni.

Vädret är grått och lite fuktigt, men med uppehåll. Det är som en grå filt lagt sig över landskapet och velat bädda in de lite höstfrusna människor i vinteride. Fukten förstärker skogens alla dofter. Mossa och lav sviktar mjukt under stövlarna efter höstens regn.

Redan nere vid vägen rådde förväntan i luften. Som ett långt exotiskt pärlband stod bilarna uppställda längs den smala skogsvägen. Unga och gamla, män och kvinnor, strömmade ut från bilarna och följde de orange snitslarna in i skogen. Det var uppenbarligen inte för en stilla, ensam skogspromenad med fågelkvitter och svampkorg på armen som dessa förväntansfulla familjer kommit hit. Alla tycktes vilja vara med när Upplands högsta berg skulle invigas.

På väg upp blir det frågesport. ”Vad heter UNT:s chefredaktör?”, ”Vilket är störst: kråkbär, blåbär eller hallon?”

– Är det bäret eller själva busken de menar, frågar en dam med grön friluftsjacka och ser fundersam ut.

Hon rådgör med sin man som står bredvid i den lilla gruppen som samlats kring lappen på trädet. Hon ber honom vända sig om och tar hjälp av hans rygg för att fylla i frågeformuläret. Och så vandrar de vidare till nästa fråga en bit upp längs stigen.

Det är en brokig skara människor som hittat hit. De äldre håller i varann för att inte halka på denn ibland hala skogsstigen. Det var länge sedan de balanserade mellan rötter och stenar. Barnen i sina glatt färgade overaller och skojiga mössor släpper pappas hand och skuttar vigt mellan träden. Alla bildar ett färgglatt lämmeltåg som i sakta mak följer stigen genom skogen.

Någon fågelsång går alls inte att uppfatta denna disiga söndagsmorgon. Kanske har de alla flyttat till sydligare breddgrader. Kanske blev de få som var kvar alldeles förskräckta av denna plötsliga invasion och gav sig av till en annan skog. Eller så överröstas de av de upprymda människorna.

Tallen blir allt mer dominant runt omkring, ju högre upp på berget vandringen når. En del tallar står raka som soldater, andra mer som krokiga åldringar. Alla tycks de vilja ta del av spektaklet. Granarna klarar inte livet här på toppen, utan får snällt se på från lite avstånd ner i sluttningen. En guldgul björk lyser upp bland barren och kottarna. Det brandgula från lönnen får man dock gå till en annan skog för att hitta. Här är det tallen som regerar.

Väl uppe pustar alla ut, inväntar de sista och lämnar snällt in sina svarsformulär. Klockan har blivit elva. Inte en vindfläkt kan skönjas. Människorna blir stående och väntar. Bland jackorna i regnbågens alla färger, lila, gult, rött och blått, finns ett oväntat inslag. En gasmask, modell äldre, sitter fastspänd på en man i 60-årsåldern. ”Ska man bestiga berg så gäller det att vara utrustad, tycks han resonera. Det skrattas och pratas. De fyrbenta vännerna som också fått följa med ut nosar på varann på hundars vis. Andra nickar åt bekanta. Småpratar.

Då stiger en lite korpulent herre i 60-årsåldern fram, Harald Agrell, docent i kvartärgeologi. Klädd i blå Fjällrävenjacka, grön militärkeps, svarta byxor. Över axelns hänger en gammal skinnväska som synes ha varit med på åtskilliga skogspromenader. I handen en orienteringskarta. På bred sydländsk dialekt med skorrande r berättar han med stor inlevelse om inlandsisens påvekan på platsen han står på. Han humor går inte att ta miste på. Det värmer gott att få skratta i den lite råa kylan som tränger in under kläderna.

– Hade detta varit för 100 år sedan hade vi samlats här idag för att sätta upp ett kors, inte en skylt. Till det hör en predikan. Min ”predikan” här ska bli av den kortare sorten, skämtar den gode docenten och avverkar ämnen som Ancylussjön, Yoldiahavet, istidslera, lervarvskronologi mm. I god stil avslutar han med honnör.

Förväntan stiger. Barnene kan inte stå stilla längre och klättrar omkring på det nakna urberget, som blir en utmärkt lekplats. Hundarna börjar otåligt rycka i kopplet. När även Torstuna häradsallmännins ordförande sagt sitt är det dags. Nu ska skylten komma på plats. Fotoblixtarna lyser upp för en kort sekund då släggan gör det sista slaget mot röret. Det är ordföranden som fått äran att hålla i släggan. Och på skylten står nu att läsa: ”Upplandsberget 116,56 m ö h”. Med fast hand är jobbet gjort på mindre än en minut. Lantmäteriets Leif Sundström som gjorde mätningarna, fyller igen med cement i skarvarna.

Folk börjar röra på sig. Det luktar grillkorv. Skogen suger. Som på en given signal sprids den färggranna församlingen åt olika håll. Till avsatsen nedanför samlas de flesta. För det är härifrån det ryker och doftar. Av rök och grillat. Av ketchup och senap. Korvarna går åt som smör i solsken. Här är mycket folk men inte många korvar. Räcker det till alla korvsugna?

– Vi hade väntat oss ca 30 personer, berättar en dam från arrangörerna IF Thor vid grillen och vänder på korvarna. Men här måste vara över 250 människor. Så den som vill ha korv måste skynda sig, snart är den slut.

Det har börjat blåsa lite grand. Man har druckit ur sitt termoskaffe. Tuggat i sig de medtagna ostmörgåsarna ur ryggsäcken. Ungarna har fått sin korv och fått ur springet i benen. Man börjar dra sig ner till bilarna vid vägen. Sakta löses pärlbandet av bilar upp.



Kvar på berget står skylten. Ensam. Stadigt förankrad för en okänd tid framöver.

tisdag 19 oktober 2010

Hej höst!




Dystert! Den härligt långa soliga hösten går in i den grå fasen. Löven dråsar av träden. Bara för två veckor sen var det betydligt muntrare i Kvarnbo:


Och ytterligare två veckor före dess, bankade hösten bara försikigt på dörren:


Nu får vi lyfta fram glädjeämnena i våra liv för att klara av mörkret som sakta lägger sig över oss. Som jag alltid har sagt: Den som kan vara glad åt lite har mycket att glädjas åt!

Hälsan, jag tar den inte för givet, men den har jag i överflöd, och gör allt som står i min makt att det så ska förbli. Läste någonstans att 75% av sjukdomsfallen är livsstilsrelaterade. Tänkte på detta när jag lyssnade på veckans Kropp och själ. Om fetma-operationer.

Jag läser.

Jag dricker kaffe.

Jag promenerar.

Jag möter människor.

Jag lagar mat. Äter den.

Jag är närvarande med mina nära och kära.

Jag gosar med katterna.


...gosiga, mjuka, varma, lurviga mys-Eddie...
Jag lyssnar på radio.

Jag låter mig berikas av musikens kraft.

Jag andas in.

Och ut.

Och lär mig av Eddie att njuta av livet.


"I förrvirringens tid har vi glömt det enkla...
Att se, att låta sina ögon dricka av liv.
Att höra - lyssna.
Att känna, att öppna sina sinnen för det outsägbara.
Att vara HEL.
I stressens och plånbokens tid ges inget utrymme för eftertanke.
Så blir vi som vi blir - halva människor..."

(Helga Henschen)

citerad ur senaste tillskottet i min bokskatt:
Thomas Lerner: "Hejdå, ekorrhjulet" (efter hans eminenta artikelserie i DN hösten -09)


torsdag 14 oktober 2010

Utsikt från en kartpunkt



...bilden hämtad från annan skog...

Ännu en brant. Märkt med svart tjockt streck med taggar på kartan. Ännu en metallpinne med siffra och bokstav. Ännu en kartpunkt i hittaut.nu.

Det börjar bli bråttom nu. Sista dagen för att registrera punkter alla 100 punkterna på nätet är den sista oktober. Och jag har 20 kvar. Hur många har du tagit? En helårsprenumeration på unt finns i potten. Och priser från Fjällskog.

I det tunna täcket av lav och mossa har en knappt skönjbar stig bildats. Jag tror att det är andra kartpunktsjägare som varit i farten. Det gör det hela lite lättare att hitta de svartklassade som denna, de ska vara de svåraste. Men nr 70, en svart, är en baggis.

Jag ser inte skymten av någon annan kartpunktsjägare, inte någon annan jägare heller. Jakten är ju igång. Men några skott hörs ej. Visst jagar man även i Nåsten? Men det där höga pipandet, är det en kungsfågel, tro? Ja, ett flyglan hörs också och avlägset trafikbrus. Men jag har överseende med det. Den stadsnära skogen är en lyx, en vacker sådan. Nu måste jag snart ha trampat varenda stig i Nåsten tror jag. Både med och utan cykel.


En och annan tall, gran och en håller sig fast i hällen. Illgula aspelöv darrar i knapp kännbar bris. Den unga ekens blad är helt bruna, den äldre lyser mer i guld. Björkens gula lövverk tunnas ut allt mer. Fönsterlaven (bilden) väntar på eventuella adventsplockare. Om de nu inte går till Åhléns i stället och köper ”vitmossa” i plastpåse. Nej, lite dekorerat med barr vill jag allt ha så småningom när det blir pyntdags…

Nu har jag inte tid mer. Dags att jaga till nästa punkt.

måndag 11 oktober 2010

Sin egen lyckas smed



Har jag den disciplinen som krävs för att vara min egen arbetsgivare och chef? Rätta drivet. Piska mig själv framåt. Jobba utåt. Knyta kontakter. Nätverka. Kort sagt, är jag en entreprenör-själ?, hör Tendens i P1. Det återstår att se. Tycker ändå att jag har rätt bra självdisciplin. Än så länge är mitt hem mitt kontor, vi får väl se hur det blir med det i framtiden. Måste fixa ergonomin - håller jag på att få musarm?

En massa mail och ett antal sms idag, men var det jobbrelaterade? Nja, 2 av 14 skickade mail handlade om jobbet jag gör i Wiks slottspark, ett antal skyltar ska förnyas. Texterna filade jag på och skickade ett första utkast för granskning. Ett annat mail gick till en journalistkursare som jobbat frilans i 10 år. Hur börjar man? Tips någon? Andra mail handlade om att hitta ny tid tid till bokgänget, då vi ska träffa författaren Ola F Nilsson. Och så ska alla Bilpoolarnas bilar in på däckbyte och jag ska fixa några repor på den bil jag är fadder för. Och hur lägger man bäst ut bilder på alla bilarna på hemsidan?

Tänkte på det jag skrev om rädslor sen när jag svarade på en förfrågan och antog utmaningen att guida 50 pers i juli nästa år på Botanikdagarna 2011 som Upplands Botaniska Förening är värd för. Färden går den dagen bl a till Hårsbäcksdalen och Hjälstaviken. Men det är två dagar ytterligare som detta evenemang pågår i början av juli. Förresten kommer en helt ny Upplands Flora ut i november i år. Release-datum 20/11. Föranmäl ett ex på upplandsflora@gmail.com Missa inte det!

Annat under min odisciplinerade dag var att delge länk till recension av Uppsala stadsteaters uppsättning av Anna Karenina till mitt teatersällskap. Recensionen var väl sådär. Ska bli spännande i alla fall.

Och så blåser förändringens vingar. Tittade på säng och hittade en Hästens i stan på Blocket till rimligt pris. Men den kan jag väl bara drömma om. Men det vore skönt! Och drömma kan man ju. Men det blir väl det stora varuhuset i alla fall till sist.... Om någon timme ser jag om jag har chans på detta rutiga mirakel.... Haha, den blev min!!!

Resultatet av en annan odisciplinerad aktivitet vid datorn ser jag på torsdag då jag får första leveransen av Bondenäras produkter. Grönsaker, kött, kaffe, pasta mm. Leverans till dörren av lokalproducerat när nu Kravbeställarna har tagit uppehåll i Uppsala. Står de och väntar vid dörren när jag hämtat storasyster på stationen på torsdag? Föredrag med henne på Uppsala Missionskyrka på fredag kl 14.

Efter datorarbete väntade hösten där ute i sprakande färger... Med M och hunden H bar det av på eftermiddagen på den vanliga rundan förbi Kvarnbo. Fika förstås efteråt. Men ingen arbetsro infann sig efteråt. Solen bara sken och sken. Ut igen! Så efter några timmar, på med löparskorna. Det var ju de där två sista kartpunkterna i Nåsten som jag ville åt i Hitta ut.nu-projektet. Nr 67 låg ju rätt nära, invid Håga by, men skulle jag orka springa till 68 också? Eftermiddagen var sen och det började blir kyligt. Men skam den som ger sig. 68 stod vid ytterligare en brant, och en 70 minuters härlig löprunda var krönt av framgång. Skogsbrynen fullkomligt brann i Ekebydalen på väg hem. Det var fantastiskt! Solen dalade och björkar, lönnar och alla andra buskar o träd glödde i en härligt intensiv färg. Ett fotoljus utan dess like. Hoppas någon bra fotograf var ute och bidrar till Unt:s höstfototävling...

Kanske är jag lite mer av egen företagare i morgon i stället.
Bygga hemsida. Jaga kontakter. Visa vad jag gjort. Som det här. Tack för tipset, Karro!

Dagen avslutades med SVT:s bästa program just nu: Sommarpratarna.

tisdag 5 oktober 2010

Långt borta... och nära


Långt borta... sprakar hösten på ett krispigt snöpudrat sätt.

Nära, hemmavid, är hösten också underbar.

Lång borta.... faller vatten i fritt fall från hög höjd.


Hemmavid... rinner vatten lite mer stillsamt i Kvarnbo, som är denna bloggs skådeplats för naturens växlingar.



Långt bort... landar höstlöven mjukt på vit matta.


Hemmavid... landar löven hårt på gatans svarta asfalt.

Långt borta... är stenarna i skogen runda med hål i...


Hemmavid... trampar jag på vanlig gråsten med mossa på...
Men i mossan mellan blocken o stenarna fyndar jag en och annan svamp. Både långt borta... och nära.

Långt borta... regerar tallarna, raka som soldater, i det gamla stenbrottet, viskande om allt folk som förr förde ett herrans liv på den idag så fridfulla platsen.


Hemmavid... växer gran o tall om vartannat. Jag lägger örat mot stammen men stadens larm ett stenkast bort överröstar trädets berättelse.