Nationalsång på nationaldagen

Det vet ju varenda svensk att det är midsommar som är vår egentliga Nationaldag. Och att Ulf Lundell har skrivit Nationalsången...

Blodnäva

"Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,

några månader om året, så att själen kan få ro.

Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.

Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.

Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,

och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,

ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.

Jag trivs bäst när dagen bräcker, och fälten fylls av ljus,

när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.

Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,

när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,

när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.

När det klara och det enkla, får råda som det vill,

när ja, är ja, och nej, är nej,och tvivlet tiger still.

Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmaste sten,

där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri."

Glad sommar!

Gå ut min själ och gläd dig vid...

Jag stack ut och sprang på årets längsta dag.

Dokumentera nya bron i Kvarnbo:

Men där fanns ju allt det andra också.

Hågadalen var som allra vackrast!

Brudbröd med backklöver

Korskovall

Det blev många stopp på löprundan. Nej, jag räknar inga minuter och kilometer. Koncentrerar mig på njutning. Vilken tur jag förlängde löpningen så hittade jag ännu fler skatter än på min vanliga rutt. Jobbet sen gick som en dans.

Kvarnbos senaste utseende.

Ja, jag vill leva, jag vill dö här.

Blicken mot hagar i Håga. Med högen i ryggen.

Ja, smyckad är dal och ängar. Verkligen.

Välkommen sommar!

Knegarmoral

Knegarmoral var temat för veckans intervju i Tendens. Jag vill inte jobba, säger Fritz, 30, och har bara haft sporadiska jobb sedan han gick ut gymnasiet. Han mår dåligt av att jobba. Lever på socialbidrag och anser sig kunna leva på 3000 kr i månaden. Domen till en sådan lat j-l är inte nådig att döma av de kommentarer man kan läsa till programmet. Har en sån som han verkligen rätt till tandvård och annat som vi får av samhället?

Har han aldrig känt glädjen, tillfredsställelsen och meningen att göra det han är bra på och att det kan glädja andra? Alla människor har något de är bra på, även Fritz, och jag tror på att det är människans uppgift att hitta denna förmåga, utöva den och göra sin del i samhällsbygget. Att förvalta sitt pund. Att ge. Att glädja andra. Då blir jobbet meningsfullt. Det som är rätt är lätt!

När jag var arbetslös och ensamstående och barnen var små ville jag inte lönearbeta. I stället gav jag mitt värdefulla bidrag till samhället att jag fick tid med barnen. Att vara världens bästa mamma och ge dem det dyrbaraste jag hade, min tid, och ha världens viktigaste jobb! Det var meningsfullt för mig, även om jag inte hade i samhällets ögon ett riktigt jobb. Barnen behövde mig och jag fanns där. Jo, jag fick a-kassa och annat, men också trygga barn, nu härliga tonåringar, flygfärdiga för livet.

Kommer i sammanhanget att tänka på Heinrich Böll och hans novell: "Anekdot för sänkade av arbetsmoralen". Att vara nöjd med det man har. Inte springa så fort i livet att man inte hinner se eller uppleva något. Tillväxt, varför det? Med vårt välstånd blir vi knappast lyckligare med ännu fler tusenlappar i lönekuvertet.

Jag vill jobba, förvalta mitt pund, göra det jag är bra på, men i långsam takt som fiskaren i Bölls novell. Hinna lyssna på vinden. Hinna lägga mig ner i sommarens alla ängar jag ska jobba i. Hinna se storheten i det outgrundliga havet.

Foto: Anna-Karin Roos

Anteckningar från ett källarhål

Det är kallt.
Rummet saknar fönster.
Rummet är litet.
Så även platsen.
Jag skriver.

Således: Anteckningar från ett källarhål

Det var inte regn som föll i byarna, det var något mellanting mellan snö och hagel. Blåsten trängde in genom märg och ben. Kallare än normalt för säsongen, jo, man tackar. Men det är väl det man får ta när jag väljer att pausa tillvaron i en nordlig håla som Arvidsjaur. Vantarna kom med av en ren slump.

När M definitivt lämnar barnstadiet bakom sig och blir myndig var det till sist dags att dra upp på ett besök. Men vad skulle K och jag hitta för present i detta begränsade utbud? En busstation. Ett Systembolag. Ett Konsum och två Ica. Ett kommunhus. Men titta, en blomsterbutik. Och där även Intersport. Och med lite tips ramlade vi på en tv och ett tv-bord på kommunens secondhand-affär. Så förberedelserna var minutiösa till M till sist kom från sista flygdagen på skolan som omyndig.

En lägenhet med två unga grabbar. En vas finns nog inte att uppbringa. Tur då att mamma och lillebror köpt nya vastypen i plast som formar sig med hjälp av varmt vatten. Rosor, tårta och kort och tillskott i kassan från släktingar efter middagen ute bland "the locals" rundade av födelsedagen.

Synd att det var så förbaskat kallt bara! Nordan rev och slet i oss på väg till Ica, men de hann stänga. På macken härjade ortens cykelburna befolkning. Kvällens underhållning på byn längs Storgatan för de lite äldre blev turerna i de gamla Mercedes-bilarna som lokalbefolkningen drog runt i. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. K fick nya inblickar i livet i en "håla". Kan man bo här? Att M står ut! Ja, vill man flyga redan som 17-åring på gymnasiet så får man stå ut med ett och annat. Vad som är tjusningen ska vi snart ta reda på.

Hangaren väntar. Blir säkert lite flashigare än gamle Fjodors mörka källarhål. M är dagens guide.

Lite svalka, tack!

Kraftledningsgator och naturbetesmarker är temat för fältarbetet som har inletts för säsongen.

Efter att ha njutit av skön fager flora i soliga betesmarkerna vid Hummelsta väster om Enköping skulle väl dagens två kraftledningar gå som en dans, för där är det ju betydligt färre blommor att räkna!

Solen blev allt varmare. Klockan hade hunnit bli två på eftermiddagen innan vi såg de första trådarna korsa vägen och vek av ut i bushen med en massa björksly och klafs kring fötterna. Var fanns nu snitslarna som fjärilsinventerarna satt ut? Luften stod still. Ingen fläkt. Jaha, man skulle haft stövlar, nu blev båda sandalerna helt dränkta. Cecilia och jag kämpade med första undersökningsrutan a 10x10m. Ett hav av blodrot. Och vilken smörblomma är det där nu? Säkert majsmörblomma. Och hur många är dem? Hmm! En massa humleblomster också.

Vidare till nästa snitsel. En klunk vatten. Torka svetten ur pannan. Vifta bort de första flugorna och myggen. De lär bli fler vad det lider. För att inte tala om bromsar. Så där, nu var sista lingonblomman räknad också. Bara en ruta kvar för idag.

Iväg en bit med bilen. Snygg parkeringsanvisning på karta. Bra! Och så möter två trötta inventerare värsta blockmarken i dagens sista undersökningslokal. Högt björksly. Och grova block med granruskor och röjt sly emellan. Det gick knappt att ta sig fram. Mer svett. Mer klafs och ännu blötare sandaler. Och de där snitslarna var nästan omöjlig att hitta. Grrr! Men med lite jävlar anamma kämpade vi på med de fyra rutorna med risk för liv och lem bland block och kärr. De bara benen var genomkorsade av rispor från ris och bråte. Och myrorna bets.

Men det är i alla fall härligt med fältarbete! Njutningen av få vara ute väger tyngre än kraftledningsgators vedermödor.

Vinters snö är glömd. Nu råder sommar! Så även i Kvarnbo hemmavid.

Prunkande löv i ravinen...

..... har avlöst vinterns täcke. Minns du?