Sitt inte och vänta på inspirationen - skriv!

Att kamma gräs... Betyder att artbestämma allt inom rutan.

"Vad är bäst då?", frågar någon, av de olika jobben?

"Variationen", svarar jag. Tveklöst.

Den ena veckan är aldrig den andra lik. Min högsäsong är ännu inte slut och jag insuper sensommarens värme i stora drag. Bäst njuter jag i sommar av Linnés Hammarby. Att få cykla de 12,5 kilometerna dit har varit en fröjd. Trots Kungsängsledens branta uppförsbacke på hemvägen och motvinden ibland över fälten. Att känna vargens närvaro bara ett dygn efter att den passerat i samma tunnel under E4:an där jag kommer cyklande var ju lite magiskt också ändå...

Paraplyet användes flitigt där vi i juli låg och "kammade gräs" alternativt agerade sekreterare invid decimeterrutorna som vi inventerade i kraftledningsgatorna. För det mesta som skydd mot regnskurarna. Men de här senaste veckorna hade nog paraplyerna mer fått rollerna som parasoll. Tror det blev uppåt en 500 små rutor var. Hur många arter? Hur många gräs? Det återstår att se med den stundande dataläggningen. Den där lilla rödvenen utan speciella karaktärer blir jag aldrig vän med! Och rödsvingeln. Men fårsvingeln, den tar jag, med läpparna.
Syfte med projektet är att studera slåtterns effekter på floran i den nya tidens ängar, det vill säga, just det, kraftledningsgatorna.

Nämnda paraply kunde dock ha blivit en dödsfälla (?!) i ett annat jobb där jag satt uppkrupen på en häll på mossen med ett oväder ovanför mig som inte liknade något annat i intensitet under denna sommar. Det blygrå kom allt närmare och innan de första dropparna hade fallit hade jag dragit på mig regnkläder och fällt upp paraplyet. Och regnet kom. Och haglet. Och den dundrande åskan. Blixten var mindre än sekunden före knallen när den var som närmast och då smattrade haglet mot mitt lilla, lilla tak mot de vilda krafterna. Inventeringen av en blivande betesmark på Gräsö fick anstå en bra stund. Och ovädret drog förbi utan att slå ner i metallen i paraplyet. Och när den väl kom igång var det mest besvärligt långt gräs. Hoppas få se rikare marker här om några år när naturens hjältar, betesdjuren, har fått göra sitt.

En av Sveriges mest välbevarade 1700-talsgårdar: Linnés Hammarby.

När jag pratar om Linné i trädgården i stan och på Hammarby vill jag gärna lyfta fram det som vår store vetenskapsman kan bidra med idag. Förutom fokus för en världsarvsansökan och ett genialiskt namnsystem på växter och djur. Jag nämner alltid hans stigar kring Uppsala, att vi kan vandra i hans fotspår och stå under samma ek och titta på samma växter som Linné gjorde. Linnés strävan att väcka nyfikenet, delaktighet och förundran gillar jag skarpt. Hans tankar kring kost och hälsa, och en rad andra ämnen, som till exempel betydelsen av amning (!), är också helt applicerbara på dagens samhälle. För att inte tala om hans inventering av landets resurser på landskapsresorna för att så minska den då dyra importen. Om importen idag 2015 skulle vara lite dyrare, som på Linnés tid, så skulle vi kanske ha vett att använda allt det vi är så berikade med i vårt land. Och då inte köpa billig mjölk från Tyskland. Eller utnyttja billig arbetskraft inom textilindustrin i Asien. Alla medicinska användningsområden för våra vanliga växter vill jag gärna berätta om också. Minska knaprandet av piller!

I sommar har jag inte fått några golfbollar i huvudet. Men jag skulle kunna ha fått det. Däremot en räcka lite spydiga kommentarer om uppförandekod på en golfbana. Jag spelar inte golf. Men jag inventerar golfbanor, med reflexväst. På naturvärden. I denna jakt på värden fylldes snart mina fickor med bortslagna golfbollar. Dem får sen ungdomssektionen, sa receptionisten när jag lämnade in bollarna efter en vandringsdag i ruffen på Upsala golfklubb. De backar som de numera slår där ser ut kunna fortsätta vara riktiga pärlor med mycket stor artrikedom. Fortsätt så!

En bortsprungen boll. Återfunnen i inventering.

Jodå, variation har jag haft gott om. Och många njutbara stunder i solen. Mellan skurarna.

Grande finale blir inom några dagar: Gotska Sandön, äntligen ska jag få lära känna dig!

Blir nog rader om det på bloggen. Så småningom.

Våga vakta växter

Hög och ståtligast bland våra violer: sumpviol!

Nässlor som bränns. Elstängsel som hotar med stötar. Snårigt och blött. Fallna träd överallt att kliva över. Myggor som sticks. Svårbalanserat. En hage att gå igenom med ungtjurar som kanske springer på mig.

Det anonyma källgräset i ett dike fullt av andmat, en betydligt vanligare växt.

Detta är bara några av de umbäranden som jag har fått utstå i Rickebasta alsumpskog, dit många biologstudenter åker på exkursion (fortfarande?) för att studera den speciella miljön. Där i skogen växer alen på höga socklar. Där växer svarta vinbär i sin naturliga miljö. Och där kan man hitta den vackra missnen.

Missne

Men framför allt kan man alltså bli både bränd och riven. Dit har jag i min roll som floraväktare åkt under mer än tio års tid för att kolla in hur källgräset mår på en av sina sällsynta platser i Uppland. Det lilla gräset växer i ett ibland djupt dike, kantat av nämnda nässlor och elstängsel mot betesmarken utanför brynet. Hur mycket finns det? Hur många vippor? Finns det några hot mot platsen? Och ja, vad hotet skulle vara är oklart men faktum är att jag inte stött på detta gräs på de två senaste gångerna jag varit där. Suck! Efter allt besvär.

Lättare då att leta efter sumpviolen i Skullalund, öster om Siggeforasjön. Där är det bara att parkera bilen, gå mindre än fem minuter fram till diket i åkern där tuvorna nickar i blått i maj. Och se där! Några ex att räkna även denna gång. Livskraftig population alltså.

Knepigare miljö är det i Stigsbo rödmosse, på jakt efter sumpviolen i tuvig myrmark att balansera i, med nyupptäckt hål i stöveln (!). Och där fanns det inte alls lika många som jag tidigare sett på platsen.

Allra lättast är det att räkna grådådran hemmavid. Längs banvallen i Ekeby. Synd bara att kommunen inte har uppgifter på floraväktararbetet när de demolerar en stor del av populationen genom att bredda, som jag tycker helt i onödan, banvallen och lägga på matjord vid sidan om, mitt i det torra grus där grådådran trivs. Efter arbetet i fjol är nu antalet grådådror i år kraftigt reducerat. Skärpning, kommunen! Är man som jag en liten fadder för en växtplats för en sällsynt växt så vill man ju att platsen respekteras/skyddas.

Grådådra i maj

Grådådra i frukt

Förstörd växtplats...

Det är just det floraväkteriet går ut på. Att man ansvarar för att bevaka en sällsynt växt på en bestämd växtplats, att åka dit med några års mellanrum och sedan rapportera in till Artportalen. Som ett led i ett rikstäckande bevakningsarbete. Som kan, om det vill sig väl, ligga till grund för skötsel och utveckling av platsen. Men oftast krävs ett starkare skydd, som fridlysning, för att byggherrar ska flytta på sina kranar för en liten "grönsaks" skull.

Bästa färgprakten i mitt frivilliga floraväktararbete finns på Kungshamns gård utanför Uppsala och knölvialen där. Ett till synes snärjigt ogräs i kanten av ett trädgårdsland men så vackert rosenrosa och alltså en sällsynthet!

Jag vaktar dig!

Våga vakta växter du med!