Små, små mikrodepressioner

Barnet ropar ivrigt till sin mamma eller pappa:


"Kom hit och lek."

"Jag vill att du är med mig en stund."

"Krama mig som bara du kan!"

"Släpp allt runt omkring. Här är jag, din yngsta dotter!"

"Kan jag inte få laga mat med dig?"

"Jag kan hjälpa till. Titta!"

"Jag kan!"

"Bara du och jag. Vad kul!"


Men mamma/pappa varken ser eller hör för de håller just nu på att uppdatera sin status på Facebook. Eller kollar hetaste hashtagen på Twitter. Eller vad man nu gör i sin "smarta" telefon. Och varje gång barnet ropar utan att få sin förälders uppmärksamhet genomgår barnet en liten mikrodepression, barnet ger upp, stänger av sina känslor.

Eftersom jag inte tar del av virala debatter på nätet så hörde jag om denna efterlängtade (!) diskussion första gången i måndagens ABC-nytt. Sen Rapport. Och så i Studio1 i P1 dagen efter, där en pappa diskuterar med en förespråkare mot förmynderi. Mikrodepression var det ord en läkare använde i Rapport-inslaget.

Man kan leva ett bra och rikt liv även utan nät och appar i fickan. Och friskt.

Jag rör mig inte så mycket i det offentliga rummet så jag ser inte detta fenomen med egna ögon så ofta, men jag skulle faktiskt högljutt vilja instämma i rubriken på det blogg-inlägg som inledde debatten, i alla fall till småbarnsföräldrarna:

"Lägg undan den där j-a mobilen!"

När jag var liten fanns inga mobiltelefoner att distraheras av i förälderns umgänge med sitt barn.

Men jag vet ändå hur det är att inte bli sedd som liten. Så det är inte alltid teknikens fel. Jag vet något om konsekvenser senare i livet. Orden ovan är vad jag själv hade velat säga till mamma eller pappa, då som liten.

Det var inte "politiskt korrekt" att gilla bullbak som jag gjorde när jag sen själv blev förälder på 1990-talet. Hemmafruns tid var längesedan passé. Det var så då och är väl så nu, fast värre: ut och jobba så fort som möjligt! Men jag bakade bullar. Och var hemma i fem år! Jag är så glad för det!

Jag hittar ett inlägg i mobildebatten i Metro. "Elin" skriver: "Prova att lägg ifrån dig mobilen oftare, jag lovar, du kommer inte att missa något, i alla fall inte något som är viktigare än livet här och nu."

Varför inte fråga barnen direkt vad de tycker om att konkurrera med en liten och platt fyrkantig vän till mamma och pappa? En programidé för Fråga Barnen i P1 kanske?

Man kan också se Svt:s Korrespondenterna för att få en inblick i vad det digitala livet gör med oss! Inte bara i relationen mellan barn och förälder. Nej, jag kommer aldrig att göra mig beroende.

Nu går jag ut i skogen. Utan mobil.

Ord från Henry David

"Jag har tre stolar i mitt hus - en för ensamhet, två för vänskap, tre för sällskap."

                                                                                                      (H. D. Thoreau)


Jag trivs i mitt eget sällskap. Då behöver jag 1 stol. Eller 1 stubbe. Eller kanske 1 klippa.

Jag träffar ofta 1 vän i taget. Då behöver vi 2 stolar. Eller kanske 2 stubbar i skogen.

Och så då och då är vi många som ses. Som i bokcirkeln. Då behöver vi minst 3 stolar. Och kanske en soffa.

Jag skriver mer om min husgud Henry David Thoreau här.

Tid för arbete, vila, familj, fritid... Räcker din tid?

Jag satt på tåget till Stockholm häromveckan och en rubrik i Metro fick mig att grabba tag i tidningen.

"Det räcker med att jobba 15 timmar" löd rubriken på insändarsidan den 11 oktober.

Och den pålästa insändarskribenten "Morgonpigg" åberopar ekonomen John Maynard Keynes profetia från 1930-talet att vi vid millennieskiftet på grund av den tekniska  utvecklingen skulle möjliggöra en arbetsvecka på 15 timmar.

Tillverkningsindustrin är halverad från 1960-talet fram till idag, i antalet arbetstillfällen räknat. I stället har det uppstått en ny "industri" i form av jobb inom finansiella tjänster, affärsjuridik, telefonförsäljning, management-konsulting mm mm

Skribenten skriver
"...köttberget av pappersvändare och administratörer slutar aldrig att växa" medan de som gör viktiga jobb som att vårda och undervisa ständigt lever under ständigt nedskärningshot.

Efter Sasja Besliks föreläsning i går på en företagsträff i Håbo kommun ställdes frågan i publiken hur man i stället kan ta tillbaka jobben i t ex textilindustrin till Sverige, i stället för att våra kläder nu produceras i Sydostasisen under tvivelaktiga villkor till försäljning av orimligt låga priser i vårt land. Ja, hur? Vi måste ju anpassa oss till marknaden... brukar det låta från företagsledningen.

Och idag 2013: vi jobbar, jobbar, jobbar ändå.
Men passar på att slösurfa ca 2 timmar per arbetsdag, kanske i brist på meningsfullt arbete.

Vi jobbar så mycket att det hotar vår hälsa!
Som en reaktion på detta: Idag är det TimeDay! Visste du det?
En motrörelse från vårt överarbetande som hotar vår hälsa, våra relationer. Och vår miljö!

Sextimmars arbetsdag nu!

Är mitt jobb meningsfullt? Är ditt?

Många är stora som hus eller så...

... men de flesta är små, mycket små, mycket små!

Som en egen värld finns eken! Stor som ett hus ibland. Och med många små, små invånare. Naturens Grand Hotel på grund av dess många olika typer av invånare/gäster som trivs där! 1000-2000 olika arter är helt eller delvis beroende av eken, och då avses riktigt gamla grova ekar, gärna med håligheter.

Och när du har träffat på ett riktigt vackert grovt träd, rapportera då in det till Trädportalen! Mät omkrets i brösthöjd (1,3 m ovanför marken)(du vet väl om att måttet mellan dina utsträckta armar motsvarar ungefär din längd?). Vitalitet - hur mår trädet? Var står det, i vilken miljö? Behov av skötsel? 

Min favorit-ek står i Getingbol, Norrtälje kommun. Ett naturminne. Finns på Trädportalen. 

Höstprakt!

Nu har naturminnet tappat sina kläder.

En annan står i Länna, öster om Uppsala. Lever den än? Ännu ej registrerad på Trädportalen.

...och så den största i Sverige: Rumskullaeken: 14,75 m i omkrets enligt Trädportalen.

Några av hyresgästerna: Lavar är små och svåra: möjligtvis gulpudrad spiklav. Eller ekspik.

Och vilken hyresgäst har bott här?

Ta med lupp nästa gång du möter grova träd och en hel värld ska öppna sig!

Här span på lunglav och allémossa på gammal lind.

Snart kommer vintern och bäddar in min närmaste grov-ek. Saknas på Trädportalen!

... och efter långa vintern kommer åter lövsprickningen! Håll ut!

Grönt är skönt eller Stoppa den biologiska analfabetismen!*

Skulle göra några gratulationskort med mina växtkort. Men kom hem inte bara med material till korten utan med de flesta olika löv som jag sett på min vandring.
Det blev en utställning!

Handen på hjärtat: Hur många av löven klarar du att ge korrekt namn på?
Och så slank det med två örter också...

Överst: Ek   Bok   Lind   Alm   Lönn   Ask

Rad 2:  Naverlönn   Japanskt körsbär  Asp  Oxel

Rad 3:  Rönn  Björk, inkl Ornäs-varianten  Blåsippa Blåklocka Syren Hassel

Rad 4:  Okänt litet blad (!) Måbär Berberis Klibbal Nyponros Sälg Hagtorn

Rad 5:  Thuja Tall Gran Silvergran En

Ett sorts blad som helt enkelt inte skulle fått plats bland övriga är den nu helt otroligt vackert färgade kastanjen. En hög dos guldgult! Det stora bladet fick sitta kvar på trädet:

Jag inser ju att en halvbra bild inte räcker alla gånger för att artbestämma träd. Känsel. Lukt. Hörsel. Och ibland smak (!) är ofta till god hjälp i arbetet. Ta ett hasselblad i handen och smek det med fingertopparna - så mjukt! Och så jämför det med ett helt kalt prasslande bokblad i din hand. Två helt olika sinnesupplevelser!

När jag i somras guidade på Vilda Blommornas Dag såg utställningen lite annorlunda ut...
Men i bilden nedan blir det svårt att ge örterna namn. Vilka känner du igen? Några avbildade
och guidningen återberättad här.

Och så här blev gratulationskortet!

Grattis i efterskott, Kristina! Krya på dig!

* "Den biologiska analfabetismen" är ett uttrycka som författaren och biologen Fredrik Sjöberg myntat i en av sina böcker.

Mossigt värre!

Husmossa. Väggmossa. Björnmossa. En massa löv. Och så skulle här finnas en mosse.
I Tjäderleksmossens naturreservat.

Vi möts redan på skogsbilvägen mellan Länna och Almunge av varningsskyltar: Jakt pågår!
Men vadå? Den årliga älgjakten ska väl inte inskränka på den vanliga allemansrätten? Men kanske borde man ha tagit med sig reflexväst för att vara säker på att undgå de skjutglada jägarna? En man sitter på post i jakttornet en bit bort i kraftledningsgatan när vi parkerar. Vi kan gissa hans nyfikenhet och känner nästan fysiskt hans kikarsikte i ryggen när vi lättade omsluts av skogen efter att ha passerat den breda kraftledningsgatan.

På kartan över reservatet lockar en övernattningsstuga invid Skärsjön. Inga planer på höstnatt i skogen just denna gång men dessa små pärlor i de uppländska skogarna, längs leder och i reservat, är verkligen en skatt. Öppna för var och en att stiga in i. Och elda i. Och sova i, som sagt, om man vill.

Leden är underbart krokig över små och stora block, dekorerade med mjuk mossa och nu i hösttider strödda med nyfallna löv i regnbågens alla färger. Nästan. Magiskt. Och här finns gott om en sällsam lyx: tystnaden! Härlig gymnastik för vandringsbenen där vi kliver mellan stenar, gungar på mossan och snavar på rötter. En hackspett hamrar frenetiskt på en torr gran. Det ekar långt mellan träden. Vi drar in skogluften i våra lungor och känner en dust av skvattram. Vildmarksdoft av ädel sort. Ibland glimmar det som av guld av hasselns gula blad och i sällsynta fall är löven på stigen hjärtformade: här finns lite oväntat lind.

Särskilt många hjärtan pryder vår stig när vi är helt nära Skärsjön och stugan - fem lindar står på rad i sluttningen. Väl värt vår vandring - en riktig mys-stuga, välutrustad med modern kamin, köksgrejer, sängar med madrasser, och ett bord med stort fönster med utsikt över sjön. Åtta grader ute. Och även inne vid ankomst. Men vid vår avfärd, eller snarare avstamp, någon timme senare har temperaturen stigit till närmare 20 grader. Kaminen fungerar alldeles utmärkt! Och yxan var en fröjd att hugga med och veden torr och fin. 

Glatt pratandes, vandrandes därifrån: så satt han plötsligt bara där på sin ryggsäck med klaffstol. Och geväret runt axeln. Reflexväst. Tyst på sitt pass, så vi var helt nära när vi sågs. Kanske han hade sett röken från skorstenen intill? Undrar ifall han sen värmde sig vid vår glöd?

Skotten hördes i skogen rätt flitigt under vår tillbakavandring via Kansadalen. Hur många älgar finns det här i skogarna egentligen? Eller är de aktivitet vid skjutbanan som hörs? Själva såg vi bara älgens klövspår i den ibland blottade mullen.

Överallt låg skogen täckt av en grön, härlig mossmatta. Dock inga svampar av ädel sort. Kanske var vi för koncentrerade att sätta fötterna rätt framför oss i den kuperade terrängen...

...för någon mosse såg vi aldrig. Och ingen tjäder heller.

Ett nedslag i Sverige hösten 2013

Idag låter jag två andra röster komma till tals i ett ämne som andra formulerar bättre än jag.

Man tappar hakan och undrar vart vi är på väg. Som på så många andra fronter just nu.

I förra veckan lyssnade jag på Obs i radions P1. Och blev sittande.
Vad händer med kvaliteten på våra högskoleutbildningar när insyn och rätten att tänka annorlunda/ifrågasätta inskränks?

Om samma ämne skriver Birger Schlaug på sin blogg.

Men skogen har ingen åsikt i frågan. Den bara är. Och skönt är det.

Några av Nåstens pärlor en dag i oktober.

När två blir ett

Jag hyser stark kärlek för Canada; familjeband och boende där spelar in.

Minst lika stor, och betydligt äldre, är min kärlek till litteraturen.

Igår förenades de tu: årets Nobelpris i litteratur till Alice Munro.

För första gången till Canada!

För första gången till en författare jag läst både en och två böcker av.
Den i hyllan heter För mycket lycka.

Underbar läsning. Under huden.

Grattis, Canada!

Grattis, Alice Munro!

Tack Svenska Akademin för ett bra val!

Sann höst

Jag gick ut för att omfamnas av hösten..., lite med tankar på Lugn i naturen, boken jag inspireras av just nu.

Det här tog jag med mig hem, men nej, naturen är ingen plats för prestation, men ändå.

Stort flygplan i luften - tankar på M
Litet flygplan i luften - tankar på M
Håga fikaplatsen - tankar på M som mycket liten!
Splitternya bänkar - långbord!
Luktar nytt
Men ingen välordnad grillstad - behövs!
Bank! Bank! - ljud på avstånd
Björktrasten tjattrar
Mindre fåglar - annat tjatter
Guldgul höst - mild - men utan sol för stunden
Bortsprungen hund - man med egen hund meddelar
Vit cockerspaniel som fastnat i elstängsel och sen skrämd sprungit till skogs
Nej, den har jag inte sett
Uteförmiddag - ovanligt! Arbetstid
Fram till nu - säsongsupptagen!
Nu går pulsen ner. Växeln en lägre
Nu - min egen motor!
Hackspetten knackar i trädets bark intill
Gul-orange blad i slån-snåret
Skatan skrattar
Ekollon faller tungt från eken med ett rassel genom lövverket

Kossor kvar i betesfållan, den artrika!
Hej, ni långhåriga hjältar!
Nötskrika och kråka kraxar i kapp
Och så lilla blåmesens pip
3 rosa jackor vandrar förbi, på 3 damer
Hur många är vi som förvärvsarbete just idag i vårt land?
Förhöjd puls?
Inkomstalternativ: sälja ting! Hyra  ut bostadsyta!
Kor råmar från andra sidan dalen
Vem har bajsat på den nya fina bänken?
Färgglad höstmosaik i brynet: mörkgrönt, gult, orange, rött
Vackra hällar
En plats med minnen från två decennier
Här går pulsen ner
Här finns min Sanning
"Connect", ett av mina ledord - vykort till gammal vän från förr.
"Give", ett annat, fika-ansvarig på kören ikväll

När är du helt sann?

Stort flygplan i luften igen - tankar på M.
Litet flygplan i luften igen - tankar på M:

Jag finns här och väntar på dig!

You are the apple of my eye!

Våga vägra väga upp långväga äpplen till varukorgen under svensk äppelsäsong!
Vrickat vansinne!
Välj vackra vitaminer till veckohandlingen!
Kanske ett vinteräpple?'
En vinst för vår vilda värld!

Eller:
Spara pengar.
Spara miljön.

Utnyttja Fruktförmedlingen!

Har du egen frukt att förmedla?
Vill du veta var det finns att plocka?

Var kommer barnen in?

Barnen är ju viktigast, säger vi.

Så kort tid som de är små.

Så viktig tid.

Den bas vårt barn ska stå på resten av livet.

Vad gör vi av den?

Så vackert att vi får betalt för att vara hemma...

Nära, närvaro, samvaro, vardag.

Babysim och öppen förskola.

Skrik, skratt, gråt, kladd.

Men sen då:

Hemmatiden över.

Bråttom, bråttom.

På med kläder. Av med kläder.

Handla, tvätta, laga mat efter en hel dag på jobbet.

Kommer tårar.

Barnen slåss.

Telefonen ringer. Lillen äter. Måste svara.

Svärmor sjuk.

Storasyster febrig.

Vem ska vara hemma?

Personalbrist på dagis.

Stora grupper.

Vilket knä finns för Lillen att krypa upp i när han gråter?

Då mamma och pappa är på jobbet, kanske t o m i en annan stad långt borta.


Trygga barn. Har vi det? Får våra barn i Sverige tillräckligt med vuxentid och närvaro av sina föräldrar?
Jag ser i en vision ett barnvänligare samhälle där pappa och mamma går ner till deltid fram till barnet är tre år gammal och delar på hemmatillvaron tills dess. Då är barnet mer moget och i större behov av att själv skapa kontakter.

Jobba heltid kan vi göra när barnen blivit lite större. Karriär, tillväxt och trycket att konsumera tycks idag vara viktigare än en trygg bas att stå på för våra barn. En sådan bas för våra minsta tjänar samhället på i längden! Nu tycks bara korttidstänket råda, vad vi tjänar på just nu, till nästa val kanske? Jo det går att arbeta mindre, åtminstone med en hyfsad lön. För vi behöver inte renovera köket bara för att grannen har gjort det. Vi kan även avstå från att köpa nya soffa. De små barnen sliter ju ändå så mycket på den ännu.

Det är hemifrån vi alla startar.

Men hur ska samhället anpassas så att det ska gå att göra annorlunda?

Här är några som vågar tänka i andra banor i alla fall.

Grattis, Eric! och andra idéer

Och hur går det med skrivandet då?

Frågan kom i fredags och jag skruvade lite på mig och svarade lite svävande att nja, jag har inte fått på snurr på den delen av affärerna. Väntar jag på inspiration? Nja, snarare mer tid. Men nu så här i post-säsong-tider så kan det ju blir mer av det.

För idéerna finns ju där, dyker upp hela tiden, varje dag i oväntade hörn av tillvaron. Så mycket jag vill lägga ut texten om! Nu börjar vi!

Rubriker gillar jag, Det är därför jag anstränger mig lite extra till blogg-inläggens rubriker. Detta med Grattis ovan kom till mig när jag hade hört P1:s Kropp och själ idag, om den Första Kärleken, och kom strax därefter på att jo, men är det inte...? jo, det är ju min Första Kärleks födelsedag idag. Grattis! Lägger en stolthet i att gratta mina vänner på födelsedagen. Jo, utan Facebook-påminnelse. Då blir det trevligt att fylla år själv, som i lördags. Tack, alla. Men till Eric skickar jag inget grattis, trots att jag nog har en aktuell e-postadress. Jösses, det var 28 år sen! Men jag kände igen allting som beskrevs i dagens program på förmiddagen. Vilken storm! Vilken omskakning! Galenskap som en del av livet!

Många andra skrividéer får jag i mediebruset. Och då menar jag främst radio och tidning. Och böcker. Och möten med människor. Jag vill ju skriva:

Ett helt eget inlägg om vad jag tycker om Åsa och Mats Ottossons senaste. Lugn av naturen.

Om att rensa hemma, frigöra energi. Apropå flytthjälpen i lördags.

Om IPCC rapporten och glappet mellan oron och politiska prioriteringar. Om detta i Klotet i P1 nyligen.

Om poesi som konsten att se, vara och känna mm mm. Artikel i Upsala Nya Tidning nyligen av Anisur Rahman.

Om min systers senaste bok, Stairway to heaven - en andlig resa. Ska bli spännande läsning. Men kanske inte helt lätt och enkelt heller. Det finns ju faktiskt en stark koppling till nämnda radioprogram och boken;: vilka outgrundliga vägar Den Första Kärleken kan ta leda en i livet. För Sofie. För mig.

Om samhällsutvecklingen i Reinfeldts Sverige 2013 och nedmonteringen av trygghet, solidaritet och gemenskap. Om detta behöver man bara öppna närmaste tidning eller slå på radion i fem minuter för att höra den senaste hårresande historien av orättvisor, nolltaxerare, nedskärningar och privatisering.

Om ett ifrågasättande av de moderna "religionerna" i Sverige: ekonomisk tillväxt och 8-timmars arbetsdag och allt positivt som en kortare arbetsdag skulle leda till. Mångas hälsa t ex...Och barnen!

Ett starkt dokument blir boken näst på tur: Susanna Alakoskis Oktober i Fattig-Sverige.
Jag öppnar första sidan. Och så har vi det igen där jag började överst i detta inlägg: 1 oktober! Läst den 1 oktober.

Oktober blir en skrivande månad.