Det självklara har återigen bevisats...

Fysiskt aktivitet utomhus kan förbättra humöret och vitaliteten samt minska känslor av irritation, oro, ilska, nedstämdhet och stress mer än träning inomhus.

En promenad eller löptur i naturen ger fördelar jämfört med om man gör samma sak i staden.

Det räcker med fem minuters fysisk aktivitet i natur för att man ska kunna se en effekt av humör och självkänsla. Om det finns en sjö eller strömmande vatten i området blir effekten starkare. Den största förändringen syntes bland annat hos de med psykiatriska sjukdomar.

Här är mitt strömmande vatten: Kvarnbo.

Grönska och vackra vyer stimulerar stortstadsbors vilja att arbetspendla till fots eller på cykel.

en vy som heter duga: Arnö huvud vid Mälaren

Om man har tillgång till en park nära där man bor är man mer fysiskt aktiv än om man inte har det, mm mm

Detta ovan är inget jag hittar på utan resultatet av akademisk forskning.
Urvalet är från Åsa och Mats Ottosons bok Lugn av naturen.

Och nu kommer ännu ett bevis. Det redovisades på tv4-nyheterna igår. Det var forskare vid universitetet i Illinois, USA, som sammanställt 100-tals studier och kommit fram till att vistelse i naturen minskar risken för diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och depression. En känsla av lugn och trygghet infinner sig som förbättrar immunförsvaret. Hela pressmeddelandet här.

Ut och gå. Och du än bättre kommer att må.

Med alla rapporter och dokumentärer om hur illa det är ställt med psykvården och en rad andra verksamheter i Sverige som ska stödja och ge trygghet men inte gör det (t ex Kalibers reportage nyligen) så skulle jag med hela mitt hjärta önska:

• att psykvården kunde använda sig av välgörande vistelse i naturen
• att våra nyanlända fick en naturguide tilldelad sig och få komma ut och se att naturen i Sverige inte är farlig
• att alla som lever med begränsningar av något slag fick möjlighet att komma ut dagligen, helst till en park, men åtminstone komma ut i friska luften (många äldre kommer inte ut alls!, och inte heller ungdomar som i Sverige 2015 sitter inlåsta på institutioner)
• att alla skolbarn i Sverige skulle få delta minst en dag per termin i en kommunal naturskola
• att alla stressade hittade en sten eller stubbe i skogen att sitta på och göra ingenting (men den får inte ligga för långt bort, då blir det inte av)
• att alla ledsna hittade ett träd att krama, eller ett grovt träd att luta sig mot
• att fler som inte mår bra upptäckte gratismedicinen som finns i skogen.

Om fler inser värdet av naturupplevelser i när-naturen ökar sannolikheten för att vi med gemensamma krafter kan rädda och bevara det som är kvar.
Gör ert bästa nu, alla delegater i Paris! Snälla! Så gör jag vad jag kan här hemma i min vardag.

Den största lampa vi har...

Vår lampa...

I vår tidigare tideräkning - före Paris-dåden - så pratade man på radions Studio1 i P1 om något så banalt som hur man ska överleva mörka november. Nu har samtalsämnena bytts ut en aning. Minst sagt.

Men jag kunde inte släppa taget om det som en forskare sa i programmet, om betydelsen av dagsljus för att lättare orka med mörkret vi lever i just nu. I dubbel bemärkelse!

- Solen är den största lampa vi har!, sa han.

Jag kan bara hålla med. Just nu letar sig den bleka solen in i mitt kök och gör allt guldgult. Frosten ligger tjock på taken och i gräset. Den lär inte tina upp där idag med de här för oss ovanligt låga temperaturerna. Vi är inte vana än. Och Skåne fick snö före oss! Men utan snö kan isarna lägga sig sakta och jag kan börja längta efter skridkskoåkning! Mmm!

I radioprogrammet var överlevnadsprogram annars för november att planera in många roliga saker. Tända många lampor. Och jag bara väntade på utetipsen när forskaren sa detta om vår stora lampa.
Att bara gå ut. En kortare runda på lunchen om man har möjlighet. Men det har ju inte alla.

Ut i frosten! Här kattfot i frostkläder.

Klä på dig.
Känn kölden bita i kinden.
Hör de kvardröjande löven i träden rassla.
Se skymningen komma.
De första stjärnorna tändas kanske.
Fast idag var det mer månen som hängde tungt över stan när jag var på väg hem från skogen.
När vi gick i Gysinge såg vi bäverns härjningar längs vattnet. Och strömstaren niga i forsen.
Här hemma gläds vi åt silverklockornas drill från träden: sidensvansarna!

Snart tänder vi första adventsljuset.
Då blir det andra bullar.

Höstfynd att glädjas åt och förundras över:

Sitter några ekblad kvar och prasslar hos dig?

Den här eken har tappat alla blad.

... och det var längesen som det fanns smultron att plocka här.

Vi väntar till midsommar tills du blommar igen, du brudbröd!

Gå inte för nära, då blir vanten full av kardborrar...

Min höst ser ut så här. Bland annat.

Det oskrivna

Jag hade tänkt att skriva om en utflykt till Gysinge.
Jag hade tänkt att skriva en hyllningstext till november månad, eller hur man överlever den.
En hyllning till solen.
Jag hade tänkt att skriva om behovet av cykelvägar till och från alla mindre orter utanför stan, inte bara till en del.
Jag hade tänkt att skriva om träning, yoga kanske, som jag fått upp ögonen för när löpträningen haltar.

Men nej.
Det går inte.

Vi vaknar upp en lördagmorgon till en förändrad värld. Förändrad i grunden.
Terrorn i Paris.
Självmordsbomber i Europa.
Målet att störta det vi i vår kultur gläds åt: musik, sport, kultur, mötas tillsammans över ett glas.
Saknar ord.
Vad är deras syfte, egentligen? Vilka är dem, dessa IS?
Fanatiker?

Så många liv som spills. I Syrien. Och på Paris gator. Ska vi vara rädda nu, i Sverige?
Terror är ju just detta att sprida skräck hos vanliga människor i våra vanliga liv i vanliga vardagssituationer.
Vi stänger in oss och vågar inte gå ut - nej, så kan vi inte ha det! Vi värnar om det öppna samhället. Utan vapen och vakter i varje gathörn och offentliga miljöer. Och skolor.
Människor flyr. Vi ska dela med oss av vårt överflöd, men hur ska vi kunna ge ett människovärdigt boende till alla? Nu brister det.

Våra ögon öppnas åter för det som är värdefullt. På riktigt.
Vi kramar varann hårdare. Tänder ljus. Ber för de som sörjer. Och för världen.
Till och med mina katter blir en tröst när jag kryper upp i soffan med en fyrbent på var sin sida om mig. Ljuslågan fladdrar.
Förblindad av tårar.

Och när jag släcker lampan och lägger huvudet mot kudden vilar du, Saga, ditt huvud mot samma kudde. Jag tar din tass i min hand. Och så somnar vi. Nära intill.

Helt sjukt, alltså!

Plötsligt är det psykisk sjukdom överallt...

(men hur illustrerar man ett blogginlägg om detta?, det får bli något lugnande, en utsikt, men ändå dramatiskt):

Rapadalen...

Jag slår upp tidningen på morgonen och läser om Ann Heberleins pjäs på Reginateatern: Livet döden och meningen med allt.  Fast det kanske är orättvist att direkt koppla ihop hennes pjäs med psykisk sjukdom. Föreställningen beskrivs mer som en blandning mellan etik, filosofi och humor. För som hon sa i sin programserie Mina två liv, om bipolär sjukdom, i vintras så ÄR man ju inte sin diagnos. Hon jämförde då i sin serie med en cancerdiagnos som man han HAR. Jag blev väldigt gripen av både serien och hennes bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.  Serien gav upphov till många bra diskussioner om våra tidigare roller som anhöriga i familjen. Väckte tunga minnen.

Senare på förmiddagen står radion på när Sveriges Radios Radioföljetong läses. Sista avsnittet av Sara Stridsbergs Beckomberga - ode till min familj. Jag har läst boken och hört några fragment på radio. Den var vacker att lyssna på. Romanen ligger också till grund för Dramatens pjäs Beckomberga som går just nu på Elverket. I den allra sista delen av boken sägs något om det märkliga i att Beckombergas storhetstid låg samtidigt i tiden som Folkhemmet, från 1930-tal och framåt för att börja monteras ner på 1980-talet... Hur ska man tolka det?

Jag missade början och förstod inte varför Epstein&Nordegren i P1 sände hela sitt eftermiddagsprogram från Beckomberga. Men jag lyssnade. Nu ska det bli bostadsidyll där. Johan Cullberg intervjuades i programmet bland annat, om hur det var när hans bror Erland togs in där. Detta har han även beskrivit närmare i sin självbiografiska bok: Mitt psykiatriska liv. De gjorde väl vad de trodde var bäst då inom mentalvården, men jag får alltid rysningar när psykvården från förr beskrivs i film och litteratur. Och skildringar är det gott om! I radioprogrammet medverkar även skådespelaren från Dramaten, som spelar huvudpersonen Jackie, Emma Broomé. Hon slår ett slag för möjligheten att spela teater i svaret på frågan om vad hon tycker att dagens psykvård ska satsa pengar på.

Jag minns filmen Frances med Jessica Lange för länge sen. Och Gökboet förstås, en klassiker. Det var ju den film som aldrig slutade gå på Stockholms biografer när jag växte upp.

Boken som nu toppar många listor och som har nominerats till Augustpriset i fackboksklassen är Karin Johannissons Den sårade divan. Vad är egentligen galenskap? Hur skiljer man galenskap från bara en sund ovilja att anpassa sig i dåtidens utstakade kvinnoroll? För så många "hysterikor" är ju kvinnor. Johannissons utgår från tre kvinnliga författare från förra seklet som alla fått stämpeln som psykiskt sjuka: Nelly Sachs, Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén. Jag läser med intresse även om språket ibland är lite torrt och akademiskt. Men det är bara i den inledande delen. Läser vidare och fastnar allt mer. Om Beckomberga (apropå detta om Folkhemmet):

"Svensk sinnessjukvård byggs ut dramatiskt just under 1930- och 40-talen. År 1900 är antalet intagna 4602. 1940 har det ökat till 26105 och 1960 till 32858. - Expansionen liknar en folkhemsk paroxysm. Skärpta krav på duglighet och inpassning krymper acceptansen för de otillräckliga, skräcken för det avvikande och abnorma är stark. Vissa måste interneras för det allmännas bästa. Det gäller inte minst kvinnan i en snävt definierad hemmafruroll. Instängning på mentalsjukhus av kvinnlig ångest är inte en myt. Kvinnan pressas, skriver Eva Moberg (1961) i en ikonisk text, att i mannen se sitt mål. - Många känner en dovt gnagande otillfredsställelse."

och

"Inordningsmomentet är tydligt. Utmanande beteende, realtionsproblem och vantrivsel i äktenskapet registreras ännu på 1950-talet som psykisk avvikelse. Abortsökande kvinnor tas in på psykiatrisk klinik för att komma på bättre tankar." (!)

Boken börjar bli intressant, helt klart.

Och så alla romaner. En aldrig sinande ström om psykisk sjukdom. En dåre fri av Beate Grimsrud. Sybil om en schizofren ung kvinna, minns jag som en stark läseupplevelse för längesedan. Janet Frames självbiografi En ängel vid mitt bord var också stark. Åsa Moberg skrev boken Adams bok, om sin man, som hade en bipolär diagnos. A Dangerous Method är en film jag sett, om Jung, en film som nämns i Johannissons bok.

Häromkvällen tittade jag på tablå-tv. Ja, jag hade t o m läst i tidningen om något och blev nyfiken (den gammelmodiga modellen): The Pervert Park, en prisbelönt dokumentär. Det lät ju helt fruktansvärt. Före detta dömda men nu utsläppta pedofiler som fått möjlighet att bo ett litet område i Florida i deras trailers/mobile homes som de heter. Dessa är inte sjuka monster. De är alla offer för många tragiska omständigheter. De är människor - detta blev tydligt i den gripande filmen. Men i USA görs de till paria, och de är även offer för en kontroversiell form av polisiär politik. Sevärt! Om något var sjukt här så var det det amerikanska samhället, inte individerna!

Skildringarna i radio och i boken om Beckomberga väcker också barndomsminnen eftersom jag växte upp i skuggan av denna okända och mystiska värld. Men jag tror aldrig att jag satte min fot där, inte på området, än mindre i någon byggnad. Inte vad jag minns. "Beckis" var ju däremot det skällsord vi använde när någon varit riktigt knäpp.

Senare i livet fick jag i rollen som anhörig anledning att plöja många olika böcker och artiklar. En svår tid, men såren är nu läkta.
En bok från denna tid var: Kay Redfield Jamisons An unquiet mind.
Och så överlevnadsboken från Rädda Barnen: Överlevnadshandbok för dig som har en psykiskt sjuk förälder. De hjälpte.
I den sistnämnda boken medverkar Suzanne Osten i sin roll som barn till en psykiskt sjuk mor. Om detta talar hon gripande i Söndagsintervjun nyligen i radions P1.

Film, teater, litteratur, dans, musik - allt läker sår. Kan ju vara bra att komma ihåg nu i dessa dagar då de estetiska ämnena i skolan inte längre ska vara obligatoriska och estetiska program på gymnasiet läggs ner. Sluta upp med det, ni politiker!

Ljuva Jumkil

Löven prasslar under kängorna när vi tar de första stegen västerut från Örnsätra. Det är milt, denna sista dag i regnfattiga oktober; vi behöver varken mössa eller vantar. Eller stövlar. Och solen har tittat fram ur förmiddagens dimma. Stigen är färgad av löv från al, lönn och björk men snart sluter sig barrträden omkring oss och dess kronor över oss.

- Jag njuter av varje steg, säger L.
- Jag undrar hur skogen luktar, säger S.
Medan J bara travar på hon, taktfast framåt i täten. Van fjällvandrare som hon är.

Första stoppet blir vid bäckravinen. Här ska det finnas en källa, men vattnet i den verkar rätt stillastående så vi smakar inte, trots uppmaning på skylten vid stigen.

Vi är ute på Linnés Jumkilsstig, dit han tog sina studenter för att kolla in floran i bland annat kärren här. För att underlätta logistiken ställde vi en bil vid Studentvilan, vid stigens slut, och sen den andra vid starten i Örnsätra. Linné och han studenter fick leja hästskjuts kvällen före och bo över i närliggande gårdar för denna herbation. Endast denna stig av de åtta stigar som Linné gick utgick från annan plats än från Uppsalas olika tullar. När vi parkerat vid starten var det bara att traska iväg längs den väl märkta stigen med stolpar med blå markering och Linné-logga.

Stolparna är desamma på alla åtta Linnéstigar. Denna från Håga, ej Jumkil. 

Ända sen starten av min Linnéguideskarriär har jag haft Jumkilsstigen som min absoluta favorit. Och då är det mest gammelskogen jag tänker på. Dit kommer vi efter lunchpaus på fornborgen. Efter en kortare sträcka på skogsbilväg så visar vägvisare in i skogen till höger. Det blir rejält blockigt. Mossan växer tjock på marken och på blocken. Stigen går uppåt. Och neråt. Solen spricker igenom. Och mossmattan gör att allt känns som ett murrigt, mysigt vardagsrum. Det enda ljud vi hör är kungsfågelns höga toner uppe från trädkronorna. En död tallstam är perforerad av en spillkråkas jakt på saftiga larver. Invid stigen hittar vi gammelskogens rara orkidé, knäroten, men nu mer brun än sommarens vita stängel. Såg Linné denna? Det framgår inte av artlistan i alla fall från hans vandring här. Säkerligen såg de i alla fall linnean, nestorns älsklingsblomma, som här växer rikligt i sina söta revor i mossan.

Knärot i sommardräkt

Linnean - omisskännlig skönhet

Sileshår (här den större) - finns i Jumkil?

Huvudattraktionen för följet på 1700-talet var kärrväxterna i Långmossen. En spång leder över denna våtmark idag. Vi böjer oss ner och smakar på de blanka, frostnupna lite bittra tranbären. Ser rosling, vitmossa och letar förgäves efter sileshåret. Men Kung Karls spira hittar vi, Långmossens raritet, visserligen hitflyttad i ett forskningsprojekt men den tycks kunna leva kvar här i mosskanten.

Här den kungliga spiran i sin mer naturliga miljö: fjällen. 

Till sist framme vid Studentvilan efter vandrade 4,7 km. Den förvridna men döda tallen vid grillplatsen kan jag inte sluta att fascineras av. Den borde ha stått här på Linnés tid. Solen lyser på oss när vi äter upp de sista bitarna av nybakad sockerkaka.

En dos skog. En dos samvaro. En dos lycka. Och en stor dos höst!

Sen åker vi hem. 

Det var en gång ett Postverk...

Barn lär sig numera att skriva på skrivplattor i stället för i en skrivbok. I alla fall i vissa skolor. Om det här.

En personlig handsstil, de finns knappast längre när all kommunikation sker med bokstäver från tangentbord.

Och vad kostar inrikes portot i Sverige? Vet någon när det inte ens står valören på frimärket?

Och hur skriver man en adress på ett kuvert? Att detta inte är självklar kunskap ser jag när den yngre generationen vid något sällsynt tillfälle plitar namn, adress och postnummer på ett kuvert.

För att inte tala om avsändare. Vad är det?

Jag har gamla vackra avsändaretiketter kvar från en svunnen tid med brevskskrivning med min adress som fortfarande är aktuell. De klistrar jag fortfarande på de kuvert som jag trots allt skickar iväg då och då. Mest fakturor! Det ger klirr i kassan.

Men häromdan postade jag två brev av privat karaktär, med handskriven adress, fullständigt namn och adress, korrekt postnummer i min närmaste brevlåda. Döm om in förvåning när dessa två brev låg i min brevlåda dagen därpå. Med stämplat frimärke förstås. Men brevet nådde ej mottagaren!
Vilka är de som jobbar på posten nuförtiden sedan jag själv och Karl-Bertil slutat?
De anställda kan alltså inte längre skilja mottagare från avsändare.

Jag vill ha portpengarna tillbaka, herr generaldirektör för Postverket! Fast, ja visst ja, det heter visst postnord nuförtiden.

Ur led är tiden.