Lyriskt norrifrån

Som att träda in i en annan dimension. Så var det att befinna sig i publiken på Stora scenen i konserthuset en oktoberkväll i Uppsala.

Den internationella gitarrfestivalen hade gått över gränsen! De hade släppt in inte bara en saxofon på scen, flera stycken! Men en och samma saxofonist. Och vilket saxofonspel sen. Johan Norberg, gitarr och kantele, och Jonas Knutsson, saxofon, stod för underhållningen och njutningen. Jag har lyssnat på deras musik under de senaste åren och fascinerats av enkelheten. Harmonierna. Folkmusiken. Saxofonens smekande toner. Det till synes enkla knäppandet på gitarren.

Att höra dem live var helt enastående. Ja, lysande, helt enkelt! Musiken uppfyllde hela publiken med fokus rakt fram, några distraktioner fanns inte i sidled (hur kul är det med en lysande skärm från bänkgrannens Iphone?).

Jag visste ju att de var från Norrland, Västerbotten närmare bestämt. Mina norrländska rötter gjorde sig påminda och det kändes hemtamt med Jonas härliga tungomål. Och vilka skrönor sen som han serverade i mellansnacket! Gapflabb på en gitarrfestival, inte precis vad man hade väntat sig kanske. Märkligt musikinstrument som fastnar i tullen. Bil som fastnar på annat sätt, i lera. Och musik som fastnar i mitt medvetande länge, länge. Jag ville inte att konserten skulle ta slut.

Det blev stående ovationer. Lyriskt norrländsk jazz, skrev Unt:s resenscent. Ja, verkligen!

Musiken

Moster missionerar

Till mamma och pappa blir svaret ofta: "Nej, jag vill inte! Det är tråkigt."

Men till moster blir det "Ja!"

Knepig ålder, "tweenie", betyder "too old for toys, too young for boys", tjejer på tio år fyllda.

Men vi Hittar Ut, J o jag, en solig oktoberdag. Färden går till Lunsen.

Parkerar vid transformatorstaionen i Sävja.

Stövlar på.

Rakt in, där är den ju: skogen.

Och inte långt därifrån hittar vi första kontrollen. I en djup vattenfylld svacka. J kliver ut, och ja, stövlarna är hela, och nej, pölen är inte så djup att det rinner in. Så tog vi den, nr 65, och noterar bokstäverna.

Stigen leder förbi tall och gran. Över rötter och stenar. Och över en bäck. Den porlar. Vart leder den? Var börjar den? Skulle det inte vara spännande att följa den?

Efter lite vandring längs lättvandrad stig och lite kartläsning hittar vi det stora Blocket som är utmärkt på kartan.

- Du går på högra sidan så går jag åt vänster. Ropa om du hittar den!, säger jag till J medan vi angriper blocket från var sitt håll, och menar pinnen med nya siffror och bokstäver. Det blir J som ser den först.

Vilket härligt mossigt sittblock! Som gjort för att äta lunch på! Det gör vi. Vi hör stadens brus bara på avstånd. Här råder skogens ljud. Vindens sus i trädtoppparna. En ensam hackspett. Var det där andra en nötväcka?

Andra har också hittat ut. Svampletare. Löpare. Familjer. Kanske andra på skattjakt, som vi?

Den sista punkten är svartlistad. Betyder svår. Vi går bet. Trots att några pekade ut riktningen åt oss, där vid kanten av myren, vid naturreservatsgränsen. Vi ser ju allt på kartan, J o jag.

- Ärligt talat så trodde jag att det här skulle bli tråkigt, men det var faktiskt jättekul, säger J. Och jag gläds. Inspirera i det lilla. Plantera små frön av naturupplevelser när barnen är små, jag hoppas det kan ge avtryck. Vi har trevligt, kul och vi myser.

J i blöta Hitta ut-punkt 68.

Men hallå, vad är klockan? Vi hade ju en tid att passa sen. Och var är min mobil? Har den glidit ur sin ficka? Vi går samma väg tillbaka. Karta och kompass har vi. Och J blir dagens hjälte: där ligger mobilen på vårt lunchblock! Med raska kliv vandrar vi tillbaka, glada och nöjda. Vi hinner.

- Ska vi vandra i fjällen ihop du och jag?, frågar jag J innan vi lämnar skogens famn bakom oss.

Närnatur, närmare än du tror

Röda ringar ringlar fram och leder dig rätt.

– Har denna stig ett hjärta? Tar den mig till mitt mål? Frågan är relevant både genom skogen och genom livet.

Stigen genom Storskogen mellan Jälla och Storvreta har definitivt ett hjärta. Flera stycken faktiskt. Och de är alla av guld.

Par i hjärter

Linden, hasseln, eken – alla skiftar nu i oktobers guldgult. Men det är linden som bidrar med det hjärtliga. Vi vandrar en oktobersöndag genom denna varierande och stadsnära skog: över hällar, genom fuktig björkskog, förbi mossiga storblock. Men där bland allt det gula lyser det av röda runda prickar också, aspen kompletterar paletten och ökar den intensiva skogskänslan.

Flush i hjärter

Jälla-leden ringlar sju skogliga kilometer från Jälla till Storvreta. Här finns även motionsspår och kortare vandringsslingor. Och vindskydd. Kaffet smakar lika gott vid båda. Det nordliga ligger mossigt inbäddat bland blocken men är samtidigt närmare väg, och därför mer slitet och lite klottrat. Vi gillade det södra bättre, placerat i sluttningen av ekar, gran och tall.

Passar inte vindskydd alls som viloplats bjuder mossan mjukhet dig att lägga dig raklång på rygg. Vad är mjukast: vägg-, hus- eller kammossa? Eller kanske en mosaik av alla tre? Pröva att bara titta upp i träden. Lyssna på en och annan fågel. Se trädens grenar vaja i höstvinden. Och bäst man ligger där kommer du i ögonhöjd med skogens trumpeter! Där står de ju. Och en och annan tordyvel tumlar också runt på leden.

Vi vandrar inte alla sju kilometrarna norrut. Vi skulle vandra samma väg tillbaka. Men vill man gå hela leden utan att behöva gå hela 14 km går det alldeles utmärkt att ta Upptåget åter till Uppsala.

Välkommen ut i trollens skog!

Varsågod och ligg ner på moss-madrassen!

Höst i Florarna

Risön, med övernattningsstugor, kor och eldstad. Med mera.

Hur var det nu han skrev i "Storm", den sedan utnämningen i torsdags så ofta citerade diktraden av Tranströmer:

"Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor, högt över trädet."

I Florarna, under en av de sista septembernätterna, överröstades bara stjärnbildernas stampande av eldens sprakande, där vi satt kring Risöns eldstad omgivna av betade marker och granne med raststuga för vandrare. Under en enorm stjärnhimmel. Fyra kolleger med naturen i centrum. Mat och dryck. Mätta och glada och hänförda.

Efter natt i välutrustade stugan i Västergärde ett stenkast från Risön väntar höstmålad skog. Nu är det lönnens tur att spraka, men inte ljudligt men som färgkaskad bland de täta barrträden. För det är barren som dominerar i dessa norduppländska skogar. Därför är det lite överraskande när vi då hittar lindens nu gula hjärtan på stigen där vi vandrar. Det som börjar med lite ruggig, disig höstmorgon utvecklar sig under dagen till en av de sista riktigt varma dagarna för säsongen. Plagg efter plagg skalas av och läggs i ryggsäcken.

Stoppen blir täta, för har man en expert på Florarna med sig, med öron inställda på fågel, så blir det många anledningar att stanna längs leden. Där snett upp till höger, hör ni tofsmesens lite bubblande läte? Och kungsfågeln, det är inte alla förunnat att höra denna vår minsta fågel, när de högsta frekvenserna blir svårfångade då åldern tar ut sin rätt.

Hör ni kungsfågeln där i granen till höger?

Snart träder vi ut på den del av området som gör att dessa marker kallas för ett stycke Norrland: den vidsträckta myren, nu målad i rostfärgad höstdräkt. Vi fikar på en sittplats mitt på en av dessa spänger som genomkorsar myrmarkerna här. Solen värmer allt mer. Det är en sagolik plats. Allra längst av spängerna, 500 meter, är Kungsspången, som Hans Majestät fick i 50-årspresent som exempel på "...insats inom natur- och miljöområdet som kan vara till gagn för allmänhet, djur och växtliv.", som han hade önskat sig då. Det har gått 15 år sen dess. Dags kanske att underhålla dessa spänger. Men på vintern rör man sig ledigt på snön här. Fri från beroende av spänger. En erfarenhet jag väntar att få pröva på.

Spången leder dig ut i ett makalöst landskap.

En vidsträckt utsikt av det sällsyntare slaget.

Den absolut charmigaste delen av vandringen denna gång i Florarna leder oss genom gammskogen på nya, knappt upptrampade "Torrstigen". Högre upp än den stig som ofta översvämmas på våren. Och som ett tecken på skogens ädla natur: här står den plötsligt framför tårna på oss: knäroten, tassemarkernas orkidé. En lite torr blomställning nu, men ändå. Mossorna genom denna skog täcker rot, sten, block, ja allt: en riktigt fin skog alltså!

Tassemarker...

Till lunch vid Vikasjöns strand har solen antagit sommarvärme. Och där kommer den ju till sist, pingpongbollen med skaft: den söta stjärtmesen! Flocken drar förbi lika fort som de dök upp. Med fantastisk utsikt från vår sittplats, med trevligt sällskap och underbar lunchmat som vi delar gör det stunden helt och hållet fulländad!

Vikasjön - här är gudagott att fika!

Rofyllt och havsnära

Det var längesedan någon drack vatten ur pumpen på gården. Det var längesedan någon tog en fika på verandan. Och vem vet när stigen genom gräset ner till vattnet trampades senast av en mänsklig fot. I gräset som doftar av högväxt kungsmynta och där solvändans breda kronblad lyser i gult i kapp med höstens soltrålar.

Tänk att ha en stuga granne med havet, med egen naturlig sandstrand och allt - och så står den här - övergiven! Är det månne vuxna barn med upptagna liv som inte har tid att förvalta detta vackra? Fram med lien, hörni, och slå denna lilla pärla och ge backen den vård den förtjänar!

Vandringsstigarna vid Riddersholms naturreservat alldeles söder om Kapellskär, öster om Norrtälje har tagit oss till denna bortglömda (?) plats. Även herrgården nära vandrarhemmet har passerat bäst-före-datum och den ståtliga allén mot vattnet är rätt gles numera. Men markerna här, de betade backarna, strandängarna, de grova träden och hassel-lundarna bjuder oss sin prakt i begynnande höstskrud. Och havet - havets dragningskraft består oavsett om någon mänsklig närvaro finns där eller ej.

Så fort vi trätt in genom "porten" upptäcker vi mattan av skogsbingel som täcker marken. Typisk lundflora. Vet du inte hur skogsbingel ser ut kan du bara ta fram plånboken och kolla in växten på hundralappen. Kanske inte så spektakulär, men den gav visst herr Linné avgörande slutsatser i hans beskrivning av växternas sexualsystem (bingeln har hanblommor och honblommor på olika individer). De betande korna håller strandängarna öppna här och gör skogen luftig och luckig, lätt att gå i. Vi kramar de grövsta ekarna som här mår bra med mycket svängrum omkring sig så att de kan bli ännu äldre, ännu grövre. De riktigt heta botaniska rariteterna i form av flera orkidéer får vi återkomma till, de ska växa i ett rikkärr i området, och de blommar på försommaren.

Den fina sanden på vid den privata stranden kittlar oss mellan tårna och när vi kliver över blåstången knastrar det och luktar hav. Varm av vandring och ljumma havsvindar doppar vi oss snabbt i septembervågorna. (jag vet, det är privat, men det gick inte att motstå vattnets lockelse!). Från klipporna vid utsiktspunkten längre österut avnjuter vi fikat och ser båtarna lojt komma och gå.

Havet är verkligen som bäst i september!

Inspirerad av dagens utnämning, Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer. Här en haiku:

vandring vid havet

hassel lind höstelixir

svamp mustig väntar