Höst i Florarna

Risön, med övernattningsstugor, kor och eldstad. Med mera.

Hur var det nu han skrev i "Storm", den sedan utnämningen i torsdags så ofta citerade diktraden av Tranströmer:

"Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor, högt över trädet."

I Florarna, under en av de sista septembernätterna, överröstades bara stjärnbildernas stampande av eldens sprakande, där vi satt kring Risöns eldstad omgivna av betade marker och granne med raststuga för vandrare. Under en enorm stjärnhimmel. Fyra kolleger med naturen i centrum. Mat och dryck. Mätta och glada och hänförda.

Efter natt i välutrustade stugan i Västergärde ett stenkast från Risön väntar höstmålad skog. Nu är det lönnens tur att spraka, men inte ljudligt men som färgkaskad bland de täta barrträden. För det är barren som dominerar i dessa norduppländska skogar. Därför är det lite överraskande när vi då hittar lindens nu gula hjärtan på stigen där vi vandrar. Det som börjar med lite ruggig, disig höstmorgon utvecklar sig under dagen till en av de sista riktigt varma dagarna för säsongen. Plagg efter plagg skalas av och läggs i ryggsäcken.

Stoppen blir täta, för har man en expert på Florarna med sig, med öron inställda på fågel, så blir det många anledningar att stanna längs leden. Där snett upp till höger, hör ni tofsmesens lite bubblande läte? Och kungsfågeln, det är inte alla förunnat att höra denna vår minsta fågel, när de högsta frekvenserna blir svårfångade då åldern tar ut sin rätt.

Hör ni kungsfågeln där i granen till höger?

Snart träder vi ut på den del av området som gör att dessa marker kallas för ett stycke Norrland: den vidsträckta myren, nu målad i rostfärgad höstdräkt. Vi fikar på en sittplats mitt på en av dessa spänger som genomkorsar myrmarkerna här. Solen värmer allt mer. Det är en sagolik plats. Allra längst av spängerna, 500 meter, är Kungsspången, som Hans Majestät fick i 50-årspresent som exempel på "...insats inom natur- och miljöområdet som kan vara till gagn för allmänhet, djur och växtliv.", som han hade önskat sig då. Det har gått 15 år sen dess. Dags kanske att underhålla dessa spänger. Men på vintern rör man sig ledigt på snön här. Fri från beroende av spänger. En erfarenhet jag väntar att få pröva på.

Spången leder dig ut i ett makalöst landskap.

En vidsträckt utsikt av det sällsyntare slaget.

Den absolut charmigaste delen av vandringen denna gång i Florarna leder oss genom gammskogen på nya, knappt upptrampade "Torrstigen". Högre upp än den stig som ofta översvämmas på våren. Och som ett tecken på skogens ädla natur: här står den plötsligt framför tårna på oss: knäroten, tassemarkernas orkidé. En lite torr blomställning nu, men ändå. Mossorna genom denna skog täcker rot, sten, block, ja allt: en riktigt fin skog alltså!

Tassemarker...

Till lunch vid Vikasjöns strand har solen antagit sommarvärme. Och där kommer den ju till sist, pingpongbollen med skaft: den söta stjärtmesen! Flocken drar förbi lika fort som de dök upp. Med fantastisk utsikt från vår sittplats, med trevligt sällskap och underbar lunchmat som vi delar gör det stunden helt och hållet fulländad!

Vikasjön - här är gudagott att fika!