Är det vårvinter nu?

Igenfrusen Hågaå.

Är det vårvinter nu?
Jag går ut och letar vårtecken!

Skörden blir inte så stor.
En nötväcka letar kryp på en aspstam. Hon hittade nog något för hon kvittrar glatt i flykten.
Snön är mjukt grynig på stigen och inte glashal riktigt hela vägen. Åkrarna vitt vita.
På kanten tränger fjolårslöven upp och där kan jag gå utan risk för att gå ikull. Det luktar mylla.
Talgoxen, blåmesen och grönfinken håller igång men andra bevingade vänner väntar med sången tills temperaturen stigit några grader ytterligare. Ja, de flesta har inte ens kommit hit än.
Vid skogsbrynet vid stenen stannar jag och värmer ansiktet mot solen. Blundar. Lyssnar. Lite trafik på håll. Porlande vatten i ån nedanför.
Men i Kvarnbo är det helfruset! Kombinationen lågt vatten och denna kyla har gjort att hela forsen frusit först nu!
I fjol vid den här tiden fotade jag nagelörten men det tycks långt kvar till sippor och små tidiga örter vill visa sig i år. Vi får ha tålamod! Det tidigaste datumet jag har för blommande blåsippa är den 29 februari. Det var fem år sen, vintern då det knappt blev någon vinter alls. I år har blivit desto längre skridskosäsong.

Men gruset krasar i alla fall på trottoaren. Det gömda hundbajset visar sig - också ett vårtecken! Luktar inte gott att få på skorna! Vinterdäckens dubbar rasslar mot en allt torrare körbana.

Och på SMHI varnar man i västra Götaland för gräsbränder. Alltid något.

Än så länge råder alltså fridfull tystnad vid Kvarnbo, bara ett svagt svagt kluckande under snön kan skönjas:

Att jämföra med för två år sen vid samma tid: bara någon vecka i almanackan skiljer filmerna åt:

Avlyssnat

Jag plockar pärlor ur radions P1:

Nina Björks aktuella bok Lyckliga i alla sin dagar läste jag mest stort intresse. Därför lystrade jag extra noga på hennes krönika i God morgon Världen nyligen. Behöver vi verkligen fler starka kvinnliga förebilder?, frågar hon sig. Vad är det för samhälle vi skapar när det rådande idealet är att vara stark hela tiden? Svagheterna gömmer vi undan. På Facebook och andra medier ska vi visa upp den perfekta bilden och så ska alla försöka leva upp till det. Med psykisk press som följd och ett ständigt upptrappat race mot det ideala livet. Men vem ska egentligen bestämma om vad som är bra för mig?

I samma progam berördes hälsofrågor och klassskillnader under rubriken Varför mår vi så illa när vi mår så bra?
Kan personer från lägre socialgrupper verkligen få en bättre hälsa genom att gå på jym? Nej, folkhälsoarbetare skulle behöva ändra hela samhället och då minska de ökade klassklyftorna för att hälsoarbetet verkligen skulle ha en effekt eftersom hälsa idag är så starkt knutet till klass. Det gör man inte på en kafferast. Råd om kost, motion och sömn är ju bra, men i så många fall behövs det betydligt större insatser för att verkligen göra skillnad. På djupet.

Epstein och Nordegren i P1 berörde på onsdagen begreppet lycka med anledning av att det igår var den internationella glädjedagen. Jag gillade diskussionen om det trubbiga måttet BNP som ett mått på välstånd i ett land. Som om summan av alla köpta varor och tjänster i ett land skulle vara ett mått på hur landets invånare mår. Med smärtsam tydlighet visar ju programmet ovan att så är inte fallet i Sverige. Så högt välstånd och fina tillväxtsiffror men så många som mår dåligt! Jag tänkte på detta med BNP i det fattiga landet Nepal som jag besökt i november. Där mäts detta också i BNP, men en stor del av invånarna är ju självförsörjande bönder med sina egna grödor på bordet. Slitsamt javisst, som vi hade det på 1800-talet!

Men vem är lyckligast?
Bonden i Nepal? Eller Svensson i Sverige? Hur man mäter detta är inte lätt!

Jag instämmer i Nordegrens citat av uttrycket: The best things in life are free!

Som att njuta av vårvintersolen!

I backspegeln

- Finns det något du ångrar?

Frågan kom plötsligt.
En fråga som låter rätt vanlig  men märkligt nog något jag egentligen inte reflekterat över.
Vilket ju antyder svaret på frågan: Nej, jag kan inte erinra mig något stort alls som jag ångrar. Eller går och grämer mig över. Nej, inte ältar heller.
Jag har kastat mig ut i världen.
Utan garantier.
Jag har gått ut på isen trots tveksam bärighet.
Jag har stått vid vägskäl. Och följt mitt hjärta.
Och därför inte ångrat mig.
Jag har valt fel väg, avbrutit och sedan kommit på rätt väg. Magkänsla igen.
Jag gifte mig men vi gick skilda åt. Inte något jag ångrar där heller.
Jag fick ju två underbara barn! Som jag haft tid att vara med. Och ett extra "hemland"!
Jag har läst, läst, läst.
Och skrikit vårskrik.

Det skulle vara det där med böcker och jobb då. Jag var 15 år och ute på pryo, som det hette då. En drömplats för mig: bokhandel! I två veckor myste jag i mitt rätta element omgiven av det jag älskar: böcker. Men när sista dagen var slut var jag för blyg för att fråga efter extrajobb. Det gick i stället till klasskompisen. Kändes bittert, minns jag. Hade jag vikt mitt liv åt böckerna om jag jobbat kvar där? Sådant kan man aldrig veta.

Och så sätter jag på Kropp&Själ i radions P1 och så ställs samma fråga där: Ångrar du dig?
Visst kan vi ångra saker saker vi gjort eller inte gjort men vi måste också acceptera valen som en del av livet.
Ångern ska inte begränsa oss och stjäla vår energi.
Vi har ju tusentals olevda liv inom oss. Och det är gott så.

Av de fem saker som vi ångrar mest när vi ligger på dödsbädden, enligt en undersökning, var nummer ett på listan att vi inte följt våra drömmar mer. Två andra på listan att vi jobbat för hårt och inte haft mer tid för barnen.

Vilken väg ska jag ta?

Om vi jobbade mindre...

I mitt senaste inlägg konstaterade jag att jag inte hade någon lösning på hur vi ska skapa ett bättre samhälle. Men jag kan göra tankeexperiment.

Om vi jobbade mindre...

- skulle vi ha tid att laga riktig mat med svenska råvaror (!), och kunna sluta köpa helfabrikat vars tvivelaktiga innehåll fraktats kors och tvärs över världen
- skulle vi minska transporterna, både av varor och människor
- skulle vi minska arbetslösheten, inkusive den för ungdomar
- skulle vi minska den psykiska ohälsan
- skulle vi minska stressen och de stressrelaterade sjukdomarna och då minska sjukskrivningarna
- skulle trycket på sjukvården minska
- skulle vi sova bättre
- skulle vi ha tid för mer musik, natur och avkoppling
- skulle vi minska överkonsumtionen, och på det sättet hejda klimatförändringarna och minska sopbergen
- skulle vi ha tid att mötas IRL, verkligen mötas och samtala. Bry oss om varann.

- skulle alla våra yngsta (barnen är det dyrbaraste vi har!) bli "upptäcka i tid som barn" (angående rapport nyligen om psykisk ohälsa hos unga)
- och då skulle vi minska risken att unga människor hamnar snett (det är i alla fall min övertygelse)

Om vi jobbade mindre skulle vi få mer tid att ställa oss frågan: Är det detta jag vill? Sitter jag på "rätt tåg" i livet? Vad är mina drömmar? Och om svaret på första frågan är nej fundera på annan riktning i livet.

Newton formulerade naturlagarna. Men vem gjorde heltidsarbete till en naturlag?

Så mammor och pappor, dela på föräldraansvaret till barnen är mogna för heltid på förskola. Ge dem din dyrbara tid och en trygg start i livet!

Och regeringen, stoppa all absurd arbetskraftsinvandring från andra sidan jorden i alla yrken som inte är bristyrken.Våra ungdomar är arbetslösa, ge dem en chans.

"Drömdagen"

Läser i dubbelsidig annons från Gränby Centrum i tidningen om Anna och Mia och deras "Drömdag". Det var första pris i en tävling där en person kunde bjuda med en person på "en shoppingupplevelse med extra allt". "Dessutom lyckades de sätta sprätt på alla 10.000 kronorna i våra butiker under dagen".

Ja, detta är då den stora "drömdagen" för människan i vårt västerländska samhälle:
kl 8.30 Hämtning
kl 9 Frukost
kl 10 Shopping
kl 11 Spa
kl 12 Lunch
kl 13 Styling
kl 14 Shopping
kl 15 Fika
kl 14.30 Shopping
kl 18 Middag
kl 19.30 Skjuts hem

Det vill säga, lycka är att konsumera!

Eller?

Jag har inte riktigt samma intressen som Anna och Mia. Alla är vi olika. Men líka mycket värda! Min drömdag bygger snarare på icke-konsumtion. Det jag delar med dessa två är förstås att göra saker med någon man tycker om! Goda relationer kan vi inte köpa oss till! Vi delar också den planet vi lever på.

Min dag skulle innehålla någon form av uteliv, och då menar jag inte krogen! Skridskor på sjön, skidor i skogen eller en promenad ute i vårljuset. Kaffet, som jag serverar i en termos, har jag köpt på mataffären; vi dricker det sittandes på en bänk ute mot en vägg där marssolen ligger på och skapar takdropp. Jodå, de hembakta bullarna finns med. Vi lyssnar på fåglarna och pratar, pratar. Känner vårens dofter. Känner solens första riktiga värme.

Promenerar sen efter duschen hemma till affären med cyklarna och hänger varorna för kvällens middag i tygkassen på styret.
Vinet har jag redan hunnit införskaffa på stan tidigare.
Vi lagar mat i köket till prat och skratt. Avnjuter förrätt, varmrätt, efterrätt. Och kaffe.

Efter den nedladdade filmen som vi ser på" tjock-tv:n" så praktiserar vi kunskaperna från massagekursen nyligen på varandra. Vem kunde tro att ansiktsmassage kunde vara så skönt!...
                                                   ___________________
                                                     
Marknadskrafterna, bankerna och Anders Borg vill att vi ska konsumera oss ur krisen. Är det den rätta vägen?  För det säger ju sig självt att västvärldens ekonomiska system med strävan efter ständig tillväxt inte är hållbart i längden när vi redan idag konsumerar långt över vad var vår planet förmår producera.

Var och en är sin egen lyckas smed, men jag hävdar att denna lycka inte står att finna i det vi köper. Det måste finnas ett annat sätt! Men hur? Vad? Jag har inte lösningen.

Jag lyckas inte "sätta sprätt" på en bråkdel av vad Anna och Mia gjorde på sin drömdag men jag mår väldigt bra. Och är glad. Jag har bara lite ont i benen av skridskoåkningen...

Foto: Håkan Jansson

När fylls du av glädje/lycka?
När kände du dig glad/lycklig senast?
Vad skapar och vad hindrar glädje/lycka i ditt liv?