Inflation i bokstäver

Ett gammalt buddhistiskt talesätt lyder:

"Livet är svårt.
När jag helt och fullt accepterar att livet är svårt är livet inte längre svårt.
För då spelar det inte längre någon roll."

Ingår detta i läkarutbildningen idag? Knappast.
Ingår det i någon slags livskunskap i skolan? Knappast.
Är det något som kanske föräldrar pratar med sina barn om. Nja, svårt att säga. Kanske.
Vissa barn lär sig genom egen tidig erfarenhet att livet är svårt. En förälder dör. Eller vanligare: föräldrarna skiljer sig.

Kriser som en del av livet, skrev Johan Cullberg om i den klassiska boken Kris och utveckling redan 1975. Hur mycket tar man upp denna process i dagens läkarutbildning?

Sedan 1975 har i stället ett stort antal s k neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tillkommit som alldeles säkert ingår i läkarnas utbildning. Med en idag överdiagnostisering av människan. Minska avvikelse ska ha en diagnos, ofta i form av ett antal bokstäver, som står för långa svåra ord på engelska t ex  Add, Attention Deficit Disorder. Vem har inte koncentrationssvårigheter ibland?

Jag presenterar inga siffror här. Men det gör däremot Peter Götzche i boken Dödliga mediciner och organsierad brottslighet som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Läkemedelsindustrin drar in storkovan när var och varannan människa, ung som gammal, får en diagnos med tillhörande piller. Ofta narkotika-klassade preparat. Vem vet vad konsekvenserna av långvarigt bruk av dessa ger?

Det som skrämmer mig mest i detta är att vanliga kriser i en ung människas liv - relationen tar slut, stress i skolan, kompisar vänder en ryggen, kroppsliga komplex i puberteten mm - så lättvindigt idag tycks ses som ett symptom på en sjukdom. I stället för att, som i citatet överst, vara en naturlig del av livet! Och detta tänk spiller nu över på den yngre generationen. När krisen kommer, eller vanliga symptom som depression eller oro dyker upp, går de till doktorn i stället för att prata ut med de vänner som ju säkert finns där. Bara man vågar prata. Vad händer när smärtan i krisen dövas av ett piller? Vad händer med människans sanna jag, hennes kärna, hennes intuition? Hon kanske är på helt fel plats? Fel utbildning? Hur ska hon kunna känna efter och ändra riktning om hon bedövas av medicin?

Och kan det vara så att alla dessa diagnoser tvärtom inte ligger på individen utan är ett av många tecken på att det är samhällskroppen som är sjuk? Det är samhället som behöver göras om, från grunden. I skolan tvingas individen stöpas i en mall, som inte passar alla. De estetiska ämnena skärs ner. Olikheter ska bekämpas, med piller. Det är ju olikheterna oss emellan som grupp som gör oss starka! Det skriver Lasse Berg så bra om i sina böcker om Kalahari. Om vi alla är lika är vi ju inte ett dugg starka.

I 20-årsåldern stod jag i min första kris. Ett vägval. Jag gick inte till doktorn med min ångest. I stället reste jag mig, lyssnade inåt, följde min inre övertygelse och vann. I styrka. Och i personlig utveckling.

Och sen dess har diktraderna av den amerikanske poeten Robert Frost fått en alldeles särskild innebörd för mig:

Two roads diverged in a wood,
And I - I took the road less travelled by,
And that has made all the difference. 

Diktraderna påminner mig återigen om att detta är en naturblogg. Där vägen till hälsa just också går att hämta i naturen. Som jag skrivit så mycket om på bloggen, till exempel här. Jag menar inte att man blir fri från sin adhd genom att sitta på en stubbe i skogen, eller på en klippa vid havet, men jag tror de flesta med en s k funktionsstörning, och vi andra med, har oändligt mycket kraft att hämta i naturen. Och minska pillerknaprandet. Kunna närma sig sig själv i stället.

Nu ikväll bänkar jag mig till tv-programmet: Idévärlden och temat för kvällen är just diagnosticeringshetsen. Sevärt!

Och återkommer senare här till ett annat favoritämne i den programserien: del 1 om arbetssamhället.

I stället för gullig-katt-video - En Saga

Foto (och krans): Anna Höefges

Vi möts redan innan jag knappt vaknat

Vi delar ofta kudde
Om jag inte kan somna, och du ligger bredvid - bästa sömnmedlet är att lägga din tass i min hand.

Ett ljud du känner igen: ljudet av en filtallrik som skrapas ur. Din tur att slicka resterna.
Om du inte redan sitter i knät till frukosten.
Ibland överraskar du de utländska gästerna genom att från ingenstans dyka upp i deras knä. Skräckblandad förtjustning.

Som en motor på lågt varv på tomgång - så spinner du.

Du följer mig en bit på promenaden. Och möter upp när jag kommer tillbaka. När du var liten följde du med mig så långt bort att jag fick lyfta tillbaka dig flera gånger och blev försenad dit jag skulle. Tur då att andra gillar dig, stannar och du låter dig smekas, otrogen som du är. Och jag kan komma iväg. Eller så blir du skrämd av en hund.

Inte många fåglar har du burit in, men du är säkert en bra jägare. Till förtret för grannarna.

Du vill vara med överallt.

För full koll sitter du på badkarskanten när jag duschar och på handfatet när jag borstar tänderna.
Och skulle du möta en dörr på glänt till badrummet når inte din intelligens nivån att sticka in tassen utan du krafsar, så dörren går igen. Rinnande vatten är spännande.

Men att få vatten i ansiktet från blomsprutan om du klöser på nya fåtöljerna är inte kul.

Naturfilm gillar både du och matte. Svansen viftar som vore du på jakt på savannen, tillsammans med lejonen. Om du inte klöser mot tv-skärmen efter fåglarna. Fy! Hur klarar skärmen kattklor?
Och hela hemmet blir som en jakt på savannen när du och Rex drar över mattor och möbler i vildaste fart.

Renlighet är din dygd

Kan var skönt då att dra sig undan. Mattan blir den utmärkta tillflyktsorten, den grotta du skapar alldeles på egen hand. Vi får se upp så vi inte snavar!

Tydligt hör jag ditt målmedvetna krafsande på balkongdörren. I alla fall i tystnaden.
Så kommer du till soffan. Men något du aldrig gör då är att trampa i fem minuter på mina ben så att klorna tränger in i låren. Du bara lägger dig. Det har aldrig någon annan katt gjort som jag känner.

När jag lagt mig dröjer det inte länge förrän jag återigen får dela kudden, med en Saga. Ibland är vi tre. Två fyrbenta och en tvåbent. Eller två tvåbenta och en fyrbent.

Tack för din glädje och värme du ger! Du Saga, du "Facebook-katt". Tack, Anna!

Det är klart man ska ha husdjur, katt i synnerhet.

Vila i frid Eddie och Elsa, våra tidigare katter.

Men eftersom det här är en naturblogg, här är lite om vår vilda katt också!
Om att spåra lodjur.

Den första meningen... och den sista

"Döden sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla lås."

När Björn Ranelid satt hos Skavlan häromsistens (ett av många program herr Ranelid var med i samma vecka) pratade man om hur viktig den första meningen är i en roman. Och Skavlan gjorde ett litet minitest för att se om Ranelid kom ihåg den första meningen i olika böcker han skrivit. Meningen ovan är från "Bär ditt barn som den sista droppen vatten".

En favorit-inledning som jag kan utantill är "För hjärtat är livet enkelt. Det slår så länge det kan."
Ja, det är ur Min kamp, del 1 av Knausgård. Jag nöjde mig med att läsa en del av hans sex delar tjocka självbiografi.

"Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.", är den berömda första meningen i Leo Tolstojs mastodontroman: Anna Karenina.

Jag har skrivit om den boken tidigare här på bloggen, här och här. Men inte någon av gångerna för att jag läst boken. Det är ju ett mästerverk som ofta refereras till, sätts upp på teater och som film. Men att läsa boken är ju det som smäller högst. Över niohundra sidor. Jag borde ha vikt massor av öron till morgondagens bokdiskussion. Där finns så mycket att ösa ur. Det är fascinerande att livet i aristokratin i 1870-talets Ryssland har så mycket att säga oss idag i 2010-talets Sverige. Livet. Kärleken. Döden. Smärtan. Passionen. Familjen. Vi alla kan känna igen oss.

Levin i boken är Leo Tolstojs alter ego. Jag gillar honom. En favoritscen är när Levin svettas under solen när han gett sig i lag med böndernas arbete med slåttern. Han kämpar först med att hålla jämna steg men allteftersom känner han rytmen i arbete, han ger inte upp, och så stiger sakta i stället ruset och glädjen av den fysiska ansträngningen och han kommer hem lycklig och trött med gräs i håret och svettiga kläder till en oförstående bror. Han får nya erfarenheter i den gemenskap han känner bland allmogen när han bjuds in att äta middag med folket, han vill göra de mer delaktiga, han vill reformera jordbruket. Slåtterarbetet är så ingående beskrivet att man riktigt hör liarnas svischande över ängen. Och känner svetten rinna på ryggen.

(min egen lie står och väntar på egna marker att användas på, min egen äng som jag vill ha!)

Men jag behöver inte vika något öra i boken för att hitta slutet. Levin har gift sig med sin Kitty, och blivit far. Han kämpar med sina livsfrågor och får under en skogspromenad en andlig upplevelse. Jag gillar den och avslutningen av boken. Delar av de sista stycket i Tolstojs stora roman lyder:

"Jag kommer inte att bli en annan människa än jag var förut. Liksom förut kommer jag att reta mig på kusken Ivan" - "och liksom förut kommer jag att breda ut mig om mina åsikter på orätt ställe. Det kommer liksom förut att vara en mur mellan mitt hjärtas allra heligaste och alla andra människor, till och med min hustru. Liksom förut kommer jag att ge henne skulden för min skräck och pina och efteråt ångra det, och jag kommer att som förr be till Gud och inte kunna fatta med mitt förnuft varför jag gör det... Men mitt liv, hela mitt liv har nu, vad som än kommer att hända mig. fått en betydelse som det inte hade förut. Inte bara mitt liv som helhet utan varje ögonblick av det har nu en säker mening för mig - en mening i det godas tjänst. Och det kommer nu an på mig själv att alltid och överallt lägga in denna mening i det!"

Gör gott, helt enkelt!

Vad gör du just nu?

Vad gör du just nu?
Den frågan ska tydligen besvaras så ofta det bara går.
Ju mer originellt, desto mer respons i vår längtan efter bekräftelse.

Vad har jag gjort idag?, frågar man sig själv i en traditionell dagbok. Skriven på kvällen. För ingen annan än sig själv. Där finns inget kommentarfält och man riskerar inte att utsättas för hatkampanj. I stället kan man reflektera över den dag som varit, känslor, reflektioner, möten, åsikter - allt är tillåtet. Detta har jag ägnat mig åt av och till under hela mitt liv. Och det har berikat. Och varit en ventil.

Om värdet av detta handlade Tankar för dagen i P1 i förra veckan. Med Henrik Nilsson.

Man kan också summera dagen med uppmuntrande självkänslo-stärkande frågor à la Mia Törnbloms Må-bra-dagbok:
Vad har varit bra med mig idag? (fokus på att vara mer än på att göra)
Vad vill jag tacka för idag?
Vad behöver jag hjälp med?

Det vi gör säger så mycket om de vi är, vilka värderingar som styr våra val och våra handlingar. Då kommer jag att tänka på en här på bloggen ofta citerad bok om Kierkegaard, Konsten att leva innerligt av Ted Harris och Ann Lagerström.

"Varje gång du handlar efter din egen vilja, om så i de allra obetydligaste frågorna, stärker du din egen unika existens."

 Jag skriver om Kierkegaard och koppling till klimatarbetet (ja, faktiskt!) från denna bok här.

En annan typ av dagbok, lite torrare kanske, skulle kunna svara på frågan:
Vilka företag, organisationer och myndigheter har jag varit i kontakt med under en dag med arbete och fritid? Och i mitt fall då, eftersom många av mina handlingar genomsyras av ett klimattänk: vilka är klimatmärkta? Blir en *.  Eftersom jag gör som jag vill här, normfritt, så är här en ny lista, i urval:

Facktidningen: Driva Eget
Dagstidningen: Upsala Nya Tidning (jag kan inte riktigt släppa taget om papperstidningen)
Sveriges Radio: P1, P1, P1 - källa till klokhet och bildning
E-post och sökmotor: Google
Folktandvården - jag har friskvårdsavtal, så besöket känns gratis!
Bilpoolarna - * ständigt kooperativt föreningsarbete i form av mejl
Arbetsplats: Biotopia, transport till jobbet: cykel: *
Underhåll i hemmet: Mattläggare BBM i Uppsala AB. Linoleum är en naturprodukt, med förnyelsebara material, får en *
Livsmedel: Coop Nära. En del av varorna var säkert KRAV-märkta. * Transport till affär: cykel *
Resplaner: Interrail.se *  Kommer nog mer om det senare. Som reseberättelse.
Airbnb: Idag endast redigering av sida. Delande-ekonomi ger *

Sen om jag räknar alla apparater och allt annat jag använder en dag blir listan på företag jag är beroende av under en dag tråkigt lång. Så det avstår jag ifrån.

Nej, jag är mer för traditionellt känslobaserat dagboksskrivande. Mer spännande så. Mer utvecklande.
Patricia Tudor Sandahl, skriver mycket och klokt om skrivande. Jag har läst många böcker av henne. I boken I tacksamhetens tecken listar hon vägen till ett gott och äkta liv, enligt en forskare:

- Räkna dina gåvor
- Var hjälpsam
- Lista små glädjeämnen
- Tacka dem som hjälpt dig på din väg
- Lär dig att förlåta
- Fördjupa dina relationer till familj och vänner
- Var rädd om din kropp
- Lär dig se skillnad mellan det viktiga och det oviktiga

Vad gör jag just nu?, var det ja.
Jo, jag funderar på hur annorlunda, mer mänskligt, vårt samhälle skulle vara om vi i stället till varandra, öga mot öga, ställde frågorna:

Vad är det som tynger dig just nu? Hur mår du egentligen?

Denna är till alla jag tycker om, idag den 14 februari! Älskar, älskar inte? Fråga prästkragen.

Till alla -  röd som kärlekens pärla. Hönsbär.

Lurad

Det kom ett brev.
Och det gör det ofta som egen företagare.
Detta såg ut som något bekant, typ Nummerupplysningen. Var inte det något kopplat till gamla telefonkatalogen. Vem minns den idag? Eller Bolagsverket kanske?
Avsändare Bolagsupplysningen, med logga.
Någon slags myndighet i alla fall. Som ville göra mina företagsuppgifter mer synliga.
Och det vill ju alla företagare.
Bara att fylla i uppgifterna i luckorna, skriva under och skicka in i svarskuvertet. Voila!

Men det fanns en del finstilt. En hel del faktiskt. Finstilta siffror.
Om att erbjudandet om s k förtursexponering - vad är det? - inte alls var gratis.
4795 kronor närmare bestämt.
Den lilla, lilla siffran letade jag reda på flera veckor senare, när det undertecknade avtalet sändes i retur tillsammans med fakturan.

Visst ser du kostnaden för denna tjänst?!

Nästan 5000 spänn - för vad??
När den första paniken lagt sig googlade jag.
Och i stället för att landa på företagets hemsida, den var extremt basal, var en av de första träffarna i stället en tidningsartikel ur Driva eget, om bluff-fakturor!

Lurad!

Men det var inte försent.
Stärkt av all bra info jag fick på nätet betalade jag aldrig pengarna.
I stället: polisanmälning och bestridande av faktura, på grundval av att informationen varit missledande. Bestrider igen när påminnelsen kommer, undertecknad av person som inte finns på Hitta.se
På nätet hittar jag också många andra småföretagare som liksom jag blivit lurade. Vissa betalat. Vissa inte.
Vill det estnisk-registrerade bolaget möta mig i rätten, så gärna!

Mina pengar får de i alla fall inte.
Och inte dina heller. Hoppas jag.

Förenade Bolag varnar för ett stort antal svartlistade företag som Företagsupplysningen.

Så var vaksam. Kolla det finstilta och göd inte bluffarna där ute!

Blomma ut ur dimma eller Meningen med livet är 51

Liten blomma på stort dimhöljt fjäll. Om ingen ser den, finns den då? Och kan något vara vackert även om ingen får syn på det? En filosofisk fråga.

Jag läste nyligen om en kvinna som satte sig två timmar varje morgon för att skriva, utan tanke på någon slutprodukt. Bara skriva om vad som helst. Vilken härlig tanke! Fritt flöde. Här på denna plats råder visst inre prestationskrav. Men när jag har min text ute, och mina bilder, känns det alltid bra. Oavsett antal läsare fortsätter jag skapandet på min plattform. Om livets glädjeämnen. Och resor. Och naturupplevelser och blommorna. Och böcker. Och hälsa. Om konsumtion, enklare livsstil och tankar kring klimat. Vissa ämnen har vuxit fram av sig själva under skrivandets gång: samhällsfrågor kring arbete och arbetstid, familj och föräldraskap är några..

Och ibland skapas ett blogginlägg på promenaden till Kvarnbo, lite av en födelseplats för denna blogg. Årstider:

februari 2010

slutet av januari 2017

Min blogg fyller nu sju år - hurra! - kalas! Tänk vad många som nu ska komma på kalaset! Välkomna!

Apropå arbete ovan. Det finns ju mer värden i livet än förvärvsarbete; om min senaste inkomstkälla: airbnb -vill jag skriva. Internationell mötesplats i mitt eget hem. På drygt tre år - 51 gäster. Men från hur många länder? det blir något att utforska.  Nu senast kom kvinnan från Schweiz, mamma till utbytesstudenten boende i Flogsta. En rätt typisk gäst. Stannade några dagar. Tyskan flödade i köket, men inte med mig inblandad, utan med min andra mer långtidsboende hyresgäst. Att ha främmande i sitt eget hem?! Inga problem, säger jag. Berikande.

Man behöver inte dela rum med katten, men man får om man vill. Och om katten vill.

På biblan där jag skriver detta, med block och favoritpenna minsann, sitter två äldre kvinnor vid ett bord och administrerar projektet Låna en Uppsala-bo. Jag är själv utlånad sedan i november i fjol, av C från Burundi, 51 år gammal, precis som jag. Efter ha bjudits på gratis fika på Kardemumma vid första träffen har vi sen setts fyra gånger. Känns meningsfullt. Och samtidigt förfärligt att ta del av ett av alla många människoöden som nu hittat en tillflykt i vårt land, hon skild från egen familj sen över åtta år.  Det är svenska som gäller som språk.

Med bnb är det engelska, mitt "andra" språk sen åren i Nordamerika. Trots då omgiven av fet snabbmatskultur, sen tre decennier ännu kvar på matchvikten: 51.
Och man kan mäta framgång på andra sätt än höjd över havet: 51 cm över en meter står jag fast förankrad. Se bara på Linné, han vara bara 1.54 han.

Spretigt blogginlägg? Visst. Pennan får löpa på egen hand utefter raderna, i viss mån utan tanke på resultat. Hmm... Nåja. Viss redigering dock på tangentbordet. Kanske en slags innehållsförteckning i alla fall.

Nej, meningen med livet är inte 51. Douglas Adams menade att det var 42 (i Liftarens guide till galaxen). Jag hävdar att det är mindre än så, 2, helt enkelt.
Gäller i kärlek såväl som i familj och bland vänner.