Jag gick till skogs...

Idéerna sprudlar på promenaderna. Det gäller bara att komma ihåg dem. Vissa kan bli blogginlägg. En bok jag läst. Ett radioprogram som inspirerat. Andra kluriga listor att göra något kul av. När idéerna bli liggande utan att det blir nåt skrivande falnar glöden och inspirationen jag kände för en stund dunstar. Nu lider året mot sitt slut. Tid för eftertanke och reflektion men även blickar framåt. Ta nya tag.

Skogen - en utmärkt plats för funderingar för detta. Det ska ju inte vara någon prestation där ute, men jag tog med kameran, det var ju tillfälligt vackert vitt. Alltid blir det något att utgå ifrån.

Jag fick en fråga nyligen: Vilken naturupplevelse har betytt mycket för dig? Har tänkt mycket på det där. Har ju varit på en massa platser på olika sätt: vandrat, cyklat, tältat... men hur började det? Det som verkligen betytt något var nog barndomens somrar i Stockholms södra skärgård. Där kanske fröet såddes till min gröna bana.

 Jag hörde ett radioprogram om Thoreau. Gillar att han hade så många bra tankar på så många olika områden: enkelhet, samhällskritik, förhållande till djur och natur. P1 beskriver honom som en riktig citatmaskin. Jag kan bara hålla med. Jag försöker strö citaten här. Bloggrubriken är ju faktiskt inledningen på en känd strof av den amerikanske filosofen:

 I went into the woods because I wanted to live deliberately...

Barnkonventionen blir lag på nyårsdagen. Är det bra eller dåligt? Har skrivit en del om barnen också, på bloggen. Kan bli ett blogginlägg till. Gårdagens Vinterpratare i P1 tog upp ämnet också. Om adoptionen och artikeln i konventionen om att ha rätt att veta vem ens föräldrar är.

 Klimatorden är många i årets nyordslista. Jag hade tänkt ett eget inlägg om boken jag läser: Den obeboeliga planeten, av David Wallace-Wells. Tung av dystopiska siffror om framtiden.

Som ljus och glad balans: läser jag den underbara Galen i humlor, av Dave Goulson. Han gillar, liksom jag, konsten att själv kunna påverka i det lilla där man bor. För att allt det vilda ska trivas. En frände! Liten humlefilm.

Jag vill berätta mer om Svemester och min speciella Sverige-karta, den där varje prick motsvarar en plats i Sveriges avlånga land där jag gjort ett botaniskt fynd: kurser, både som lärare och elev, cykelresor, fjällvandringar, landskapsinventeringar, besök i sommarstugor, utflykter till naturreservat och nationalparker, ute på fältjobb - jag har sett så mycket av Sverige! Och det finns bara mer och mer att upptäcka. För ja, jag stannar på jorden, gärna i Sverige, flyger ej, åker tåg (trots sonens flygande yrkesbana!). Och nyordet tågskryt skriver jag gärna under på. I vår: Budapest!

Här är mitt (botaniska) Sverige. Hittills. Det kommer mer. Här finns uppenbart luckor att fylla!

Och här finns arter att förundras över. Vilken lav?

Eller bara njuta av. Enkelhet. Vinter - får vi någon sån i år??? Längtar efter skridskor!

Hjälp mig att hjälpa

Musikhjälpen är slut. Vackert att hjälpa andra i en svår situation.
I Radiokorrespondenterna skildras andra svåra situationer, modernt slaveri, men också betydelsen av alla flyktingar och gästarbetare som skickar hem pengar till sina familjer. Det gör även min vän.

Hon sattes på ett plan.
Destination för henne okänd, Sverige, var ligger det?
Man och barn kvar i hemlandet.
Två barn sedan tidigare döda.
Att se det hon fått bevittna utgjorde nu en fara för hennes liv.

Boende i norr, åratal av envis kamp mot myndigheter, upprepade avslag, fortsatt styrka mot målet mot ett uppehållstillstånd.

Det lyckades till sist.
Lägenhet i Uppsala, hyrd av kommunen, enligt bosättningslagen från 2016, men som hon uppfattade kontraktet, på obegränsad tid. Så någon kö har hon inte stått i.
Nu har det gått tolv år. Familjen fortfarande åtskild.
Studier och jobb och svenska.
Den så kallade etableringsfasen på fyra år är slut i juni 2020.
Och utan minderåriga barn blir det inget förstahandskontrakt.

Nu får du fixa bostad på egen hand, säger kommunen.
I Uppsalas kärva bostadsmarknad. Lycka till!

Livet är så orättvist.
Hjälp mig att hjälpa!
Slott eller koja, ja, en etta eller tvåa då - vet du någon som har något att hyra ut? Från den 1 juli 2020.

Det behöver inte vara en så här stor bostad...

Till skötsam kvinna, 54 år, snart färdig undersköterska, från ett land i östafrika.

Så i juletid - hjälp mig att hjälpa!

...men något lite större än denna enkla boning  kanske.

Hälsa skogen! eller Hälsa i skogen

Endast i västliga skogar: klockljung!

Säg hej till skogen.

Säg hej till Den inre skogen.  Din inre skog kanske. Nyss i ett alldeles eget program på tv.
Det är sant som någon säger där: att hur ska folk kunna besluta om hur skogen ska skötas om de inte vistas i den? Det blir ju ingen förankring!
Tycker det var fint att lyssna på de olika konstnärernas syn på skogen som resurs. Särskilt gillar jag Lars Lerins tankesätt. Och Helena Granströms. Jag har skrivit ett särskilt blogginlägg tidigare om hennes bok Det som en gång var.  Stark läsning. 

"Vi åtnjuter rätten att hugga ner skogen, men inte rätten att leva i den, eller i intim relation till den."

Spelar ingen roll hur många kalhyggen jag far förbi längs vägen, eller än värre, att gå över ett - jag blir alltid gråtfärdig över skövlingen. Hur länge ska vi fortsätta med denna galenskap?

Skog är ju så mycket mer än timmer.
Den är vila.
Den är andrum.
Den är dofter.
Den är prassel av vinden i trädkronorna.
Den är träd som ligger och sakta, sakta bryts ner av skogens alla invånare. I en riktig skog i alla fall, inte i en trädåker.
Den är okända stigar.
Den är bostad åt miljoner stora och små. Och åt en och annan eremit av Homo sapiens.
Men allt som räknas i stället är kronor.

Eldticka, tror jag det var...

Jag har ännu inte sett Kalles och Britas hälsoresa, men tror inte att skogens hälsoaspekt tas upp där. Det borde de göra.

Jag har heller ännu inte sett Landet lyckopiller. Tar de upp skogen som vägen mot hälsa? Jag måste vara ödmjuk här och medge att jag aldrig varit drabbad av depression, så jag vet egentligen inte vad jag talar om. Jag har alltid, alltid velat stiga upp ur sängen och möta en ny dag. Ändå kan jag inte komma ifrån att undra om alla de miljoner människor som tar lyckopiller har prövat gratismetoden skogen. I lagom dos tillsammans med promenader, utan lurar och skärm, mänskliga möten, även dessa utan skärm, och stillhet, ja utan skärm och ljud här med.

För jag skulle vilja lägga till skärmvila här också. Jag kan inte åberopa någon specifik forskning men det säger väl ändå sunt förnuft att det måste finnas ett starkt samband med vår psykiska ohälsa och vårt intima förhållande till mobilen? Jag står på mig med min gamla Nokia. Mår bra. Hjärnan får vila tillräckligt tror jag.

Det finns många skäl att ta en skogspromenad idag.
Ont om tid? Gå ner i arbetstid. Ytterligare en väg till hälsa.
Heltid är ingen naturlag.

Döden, döden, döden... och livet!

Jag läser i aktuell roman just nu: en fars begravning (Vigdis Hjorts Arv och miljö)

Jag slår upp tidningen, skummar dödsannonserna... är det inte...? kanske ett bekant namn...?

Vi ser en film: döden på havets botten, i en ubåt (Kursk)

Vi ser en tv-serie: folk dör som flugor i olika skottlossningar i Innan vi dör.

Jag ser ut genom fönstret på de senaste dagarnas vackra vinterlandskap: också en slags död, ja en naturens dvala i alla fall.

Vintrig konstutställning i naturen

Jag börjar summera de senaste tolv månaderna som gått, på det privata planet: fem döda i min kanske inte allra närmaste krets men näst intill, med fyra begravningar.

Och när jag minst anar det kommer jag att vara medlem av den äldsta generationen i släkten.

Tanken svindlar.

"Lev nu - dö sen", sjunger en sångerska på radion.
Ja, ja - jag försöker.

Så många levda liv.  Mina mor- och farföräldrars föräldrar, till exempel - åtta personer, vilka var de? Jag har ingen aning, men vill ta reda på det.

Den förste med mitt efternamn. 

Vilka har hört deras berättelse? Vilka sorger bar de på, vilka har gått i arv, vad har påverkat mig?
Min förkärlek för systematiskt bearbetning av större material samt psykologi-intresse kan få samverka om jag börjar rita släktträd.

Tur att mamma och pappa varit så flitiga att dokumentera fakta om släkten. Nu kan jag dyka ner i det materialet. Vem är jag och varifrån kommer jag? Få svar på frågorna ovan, om mina anfäder.

Vad kommer då mina eventuella framtida barnbarnsbarn veta om mig? Vad lämnar jag efter mig?
Ja, denna blogg kanske? Kommer den sväva kvar i cyberrymden då, i framtiden? Finns internet kvar?
Eller så låter jag publicera bloggen i bokform, redigerad. Något verkligt att ta i, hålla i. I februari fyller bloggen 10 år.

Här kan jag bygga vidare på min egen tegelstensroman, vars slut ligger okänt i fjärran.

Lev nu - dö sen.

Denna släkting finns faktiskt på Wikipedia!
 Grosshandlaren som satte Kristianstad på kartan

"Döden, döden, döden" - har jag lånat från Astrid Lindgren, det har jag läst att hon sa till sina väninnor på ålderns höst när det onämnbara skulle stökas över. Så var det sagt.

Tid att städa, tid att vila

Jag lyssnar på P1. Förstås.
Kanalen får mitt högsta förtroende i de Novus-undersökningar jag deltar i regelbundet.
Jag är en tacksam deltagare, fyller lydigt och ivrigt i alla parametrar...

På Kulturradions OBS Essä brukar jag däremot inte lyssna så ofta. Häromdagen behandlade en skribent Elins Grelsson Almestads Fanny Ambjörnsens bok Tid att städa.
Vi tycks leva i en tid med motstånd mot det repetetiva, menar skribenten. Det är liksom mer ok att skapa något, något som syns, bullar, ett stickat plagg, än de där sysslorna som bara måste göras varje dag, som inte märks.

Men jag tänker tvärtom att det finns något vackert i våra sysslor. De tänkte jag särskilt på i fjällen också i somras, under vårt stugvärdsuppdrag.  Hemmavid har jag också en hel rad sysslor jag gör varje dag. Mest älskar jag att hugga ved! Sysslorna för mig blir, som skribenten i P1 uttrycker det, "en ritual som tryggar oss". 

Emellan sysslorna och data-arbete vilar jag. Och promenerar. Kombinationen funkar också: att promenera blir en slags vila. Mobilen hemma förstås. Då knyter jag an till ett tidigare blogg inlägg:

"Den som vilar får öron för de svaga signalerna som kommer inifrån."

Det och många andra kloka tankar formulerar Tomas Sjödin i sin senaste bok, Det händer när du vilar, en bok som jag redan nämnt här på bloggen.
Vi har tappat bort vilodagen, menar han. Ja, det är nog sant. Ständigt uppkopplade. Tillgång till shopping dygnet runt. Arbetet i mobilen. Veckan som inleds redan på söndagen med att besöka kontoret för att "komma ikapp lite"....

Vilan, menar Tomas Sjödin, är en plikt, en nödvändighet. Är det faktum att vi har glömt detta en av orsakerna till att vi mår allt sämre idag?

Sjukskrivningarna ökar.
BUP är överbelastade.
Ungdomar stannar hemma från skolan, ibland i flera år! (vittnesmål i Barnaministeriet från UR)
Stora grupper i förskolan. 1 vuxen med 11 barn från 1 år och uppåt var en uppgift jag tog del av nyligen.
Mamma och pappa fixar (betald) barnvakt för att få pusslet att gå ihop.
Folk blir utbrända.

Detta är ju inget nytt.
Men hur ska vi vända trenden?
En barometer för det samhällsklimat vi har i Sverige idag är två vittnesmål jag tagit del av nyilgen. Män som bränt ut sig. Gripande historier av Johnny i tv och av Kjell i radio. Tycker att det är extra värdefullt att det är just män som också berättar om följderna av det pressade tempo alla ska tvingas in i. Det är inte bara kvinnor som bränner ut sig, trängda och pressade från alla håll att ha det perfekta hemmet, den perfekta karriären, de perfekta barnen, de perfekta resorna, de perfekta vännerna och den perfekta kroppen. Allting samtidigt.

Vad är det som ska växa? Och varför?

Det största hotet mot västerländsk civilisation: att vi är nöjda med det vi har.

Jag läste nånstans, tror det var i DN, att kvinnor har svårare för detta med ekonomi och ekonomiska termer. Fan tro't.
Men jag måste ändå medge ett jag har svårt att förstå detta med BNP och ständig tillväxt. Bruttonationalprodukt.
Jo, jag vet att det är lika med värdet av alla varor och tjänster som ett land producerar under ett år.

Men vad är det som ska växa hela tiden och varför? Vi konsumerar ju redan mer än vad detta jordklot tål!

Artikeln i oktobernumret av tidningen Vi ger heller inget entydigt svar på den frågan, den beskriver hur begreppet myntades av en amerikansk nationalekonom, Simon Kuznets, i hans bok med titeln National Income 1919-1935.

Jag gillar det som Bobby Kennedy, enligt nämnda artikel av Johan Anderberg, har sagt vad BNP inte är: "BNP mäter allt utom det som det som gör livet värt att leva". BNP mäter vapen och fängelser men inte gemenskap och hälsa.

B - Barn  Böcker Blåsippor
N - Nakenbad  Nattvioler om kvällen  Närhet
P - Promenader  Prata med en vän   Prästkragar

Där har ni ett exempel på mitt eget BNP. Gratis och går ej att mäta i slantar.
Ger inte en krona i statskassan.
Bidrar inte till BNP och tillväxt.
Och tyvärr, fru finansminister, jag har idag inte spenderat en enda krona.

Men haft en underbart vanlig dag ändå.

Gratis! 

Hansen + Linné = sant

I ett experiment i SVT serien Din hjärna får halva gänget promenera en halvtimme medan de andra sitter kvar på en bänk. Därefter ställer Anders Hansen frågan till allihopa: Vad kan man göra med en tegelsten?

Ja, du gissade rätt. Det promenerande gänget var överlägsna på att komma på kreativa sätt man kan använda en tegelsten till. Och nu får jag se vad jag kan åstadkomma här på bloggen efter en timmes promenad.

Kreativitet, långt liv utan demens, hälsa - det finns verkligen ingen anledning att vänta. Ut och rör på dig! Han har blivit en viktig hälsoröst, denne unge Hansen! Men han är inte den förste att basunera ut vikten av fysisk aktivitet.

Anders Hansen har skrivit ett gäng böcker...

Går bra att äta, säger Linné.

Linné talade varmt redan på 1700-talet om vikten av en god hälsa. Ät mindre rött kött, ät bröd, promenera, mässade han ut till de som ville lyssna. I den nya biografin av Gunnar Broberg citeras vår store vetenskapsman sida upp och sida ner. Det finns många texter att ösa ur! Under rubriken Vad är kärare än livet, ljuvare än hälsan, citerar Broberg:

"Vad är det högsta målet? Rikedomar, pengar, gods? Hög dignitet, tjänster, hederstitlar? Vishet, lärdom, condition? Nej, hälsan är det högsta, allt det andra är intet mot den."

Tar du 10.000 steg idag?

Se serien.

Inspireras av Linné. Du kan göra så mycket själv för en god hälsa till kropp och själ.

Det går lika bra att promenera också! Eller varför inte vandra.

Fånga hösten! Fånga orden!

Jag tog med mig kameran ut på promenaden.

 Naturens konstverk. Svårt att göra plagiat på.

 Naturens krafter är starkare än människans. Med råge.

 Ingen skog i Sverige är oförvanskad. Det finns ingen urskog! Men när ska vi sluta med vansinnes-skogsbruket?

Så om jag får önska så får Alfridas "offer" från i januari ligga kvar där de ligger. Till glädje för skogens rikedom av mossor, lavar, svampar och insekter.

En sparsmakad skog kan också dölja en oanad skönhet.

 En fullvärdig sittdyna! Av fönsterlav!

 En fullvärdig bostad?? Vem glömde sin husvagn? Är den habil?

 Ännu ett verk av Alfrida. Blottad, kal sten, utan gammelmossa, efter ett träd som fallit. Det tar tid innan mossan regenereras på platsen. Skogen behöver tid, mycket tid. Och orördhet. Men storm och bränder är normala störningar. Det är människan som är den onormala störningen, i alla fall om hon kalhugger.

 Tallbaret har gömt sig i laven. Gillar inte exponering.

Jag känner solidaritet med mossorna, träden, lågorna, barren, löven. De är mina vänner.
Sen kom första snön och pudrade in dem alla i vitt.

Och jag fick 20 rätt av 20 på ordförståelsedelen på Högskoleprovet. Det är en tradition på denna blogg att göra inlägg på de orden. Min första här.

Klarar du årets test? 

Dalaresan

Stigen var väl markerad med orange färg på träden.
Som sig bör på en vandringsled.
Men inte särskilt upptrampad.
Lite märkligt ändå.
För målet med vår vandring var ju ett stort, rött och vackert brandvaktstorn.
I Rödbergets naturreservat. Älvdalen.
Karta hade vi skrivit ut. I gammelskogen hängde garnlaven i trädens grenar och marken var pudrad med nysnö.
Och där var gränsen till naturreservatet. På kartan och vid stigen.
Men det var ändå något som inte stämde.

Fyra friska vänner återförenas i Älvdalens skogar.
Nu kan vi räkna till tre decennier sedan sen vi delade dygnets alla timmar på Hampnäs folkhögskola, utanför Örnsköldsvik.
Som syskon nästan.
Som om tiden stått stilla sen dess.
Friska var vi då och friska är vi nu (ok då, en och annan kroppslig skavank har väl tillkommit). Ja, det går att göra mycket själv för att mota bort sjukdom.

Maria navigerar vant på de krokiga och backiga skogsbilvägarna i Älvdalens vidsträckta skjutfält. Vi passerar den stora dammen i Trängslet och parkerar vid Skarptäkt söder om reservatet. Äntligen, tänkte jag, skulle jag få se en av mina många skyltar som jag skrivit till reservat i Dalarna. Men nej, på skyltstället satt den gamla, slitna. Besvikelse. Min skylt finns här, i pdf.

Förvaltaren har haft ett år på sig, men inte satt upp "min" skylt.

Vi vandrar i över två timmar på den otillgängliga stigen. Över bäckar. Över fallna träd. Förbi stora block. Och in i en mäktig ravin. I trädens grenar hänger garnlav. På en gammal björk växer eldticka. På en gammal gran har den tretåiga hackspetten gjort sina ringar på jakt efter söt sav. Nej, nu borde vi vara framme. Men ingen markerad stig leder upp till vänster. Som kartan visar.

Eldticka.

Garnlav.

Vilsna (?) skogsvänner.

Två stigar söderifrån, vi tog den vänstra i st f den högra...
Den med skarpt kartöga ser ravinen på den vänstra sidan om berget.

Vi klättrar upp i branten, tänker att vi ser väl tornet på platån. Flåsar. Undrar. Irrar. Men hallå, vi är ju vana skogsmänniskor, vana att läsa karta! Vrider och vänder på kartan. Någon mobiltäckning finns ej. Tar en fika i de få plusgrader som råder. Detta borde vi klara! Vad är klockan? När blir det mörkt? Ska vi ta kompassriktning eller gå samma väg tillbaka? Vi följer våra spår i nysnön och klättrar över samma träd igen.

Mäktig ravin i gammal skog.

Eldticka på björk och bloggare.

Åter vid bilen ser vi det. Orange markering även vid skyltstället och en annan stig som leder in bakom. Betydligt mer upptrampad! Vi tog fel stig! Och när jag tittar en gång till ser jag ju att höjdkurvorna på kartan hade kunnat berätta detta.

Så det gamla brandtornet från sent 1800-tal som jag skrivit om får jag nöja mig med att ha sett på bild.

Bild från Älvdalen-explorer.se. Hade gärna tagit bilden själv!

Ode till eken, nötskrikan, ekorren och rådjuren

Det föll en massa ekollon på plåttaken i fjol. Pang! Pang!
Massproduktion.
På marken låg sedan en tät matta av släta, vackra ollon.
Hjälp, nu får vi invasion av vildsvin, tänkte kanske grannarna.
Våra gräsmattor blir vända upp och ner!
De la ner säkert mycket möda på att räfsa ihop alla ollon, körde bort.

Vi lät ollonen ligga. Och nu kommer belöningen.
Först var det otroligt fint med den decimeter-höga lilla ekskogen som växte som i somras växte i en stor cirkel under våra medelstora ekar när vi kom hem efter en månad i fjällen. Men de små föll snart under gräsklipparens blad.

Nu har ett år gått och ollonen har legat och mummat till sig. Som manna till våra vilda vilda grannar.
Vilken glädje!

Ekorren samlar febrilt till vinterförråden. Rusar runt, nosar, letar, hittar och sen med ollonet i munnen gräver han ner ett ollon mitt i gräsmattan. Hur hittar han det sen under snön? Med luktsinnet?

De skräniga nötskrikorna har glatt oss med sin färgprakt i flera veckor nu. De tar en, två, tre kanske fyra ekollon i sin kräva och med ytterligare ett stort ollon i näbben far den iväg och gömmer alltihop till vinterns förråd. De är en fröjd att skåda med deras fina blå färger. Och spräckliga huvud.

Och i gryningen står rådjuren och mumsar så mycket de kan på de ollon som fortfarande finns kvar. Alltid med öronen på helspänn. Vita bakdelen lyser upp. Vi sitter och myser och tittar på.

Varsågoda alla Vilda grannar!
Ni är tre av de kanske tusen olika arter som lever av en riktigt gammal ek, tre av de större arterna då. Många är små, mycket små.

Jag är glad att vi inte slet hårt med att rensa bort alla ollon i fjol!
Och inte en enda liten bit av gräsmattan har blivit bökad av något gästande vildsvin!

Yummie!, säger rådjuren, ekorren och nötskrikan.