Ode till eken, nötskrikan, ekorren och rådjuren

Det föll en massa ekollon på plåttaken i fjol. Pang! Pang!
Massproduktion.
På marken låg sedan en tät matta av släta, vackra ollon.
Hjälp, nu får vi invasion av vildsvin, tänkte kanske grannarna.
Våra gräsmattor blir vända upp och ner!
De la ner säkert mycket möda på att räfsa ihop alla ollon, körde bort.

Vi lät ollonen ligga. Och nu kommer belöningen.
Först var det otroligt fint med den decimeter-höga lilla ekskogen som växte som i somras växte i en stor cirkel under våra medelstora ekar när vi kom hem efter en månad i fjällen. Men de små föll snart under gräsklipparens blad.

Nu har ett år gått och ollonen har legat och mummat till sig. Som manna till våra vilda vilda grannar.
Vilken glädje!

Ekorren samlar febrilt till vinterförråden. Rusar runt, nosar, letar, hittar och sen med ollonet i munnen gräver han ner ett ollon mitt i gräsmattan. Hur hittar han det sen under snön? Med luktsinnet?

De skräniga nötskrikorna har glatt oss med sin färgprakt i flera veckor nu. De tar en, två, tre kanske fyra ekollon i sin kräva och med ytterligare ett stort ollon i näbben far den iväg och gömmer alltihop till vinterns förråd. De är en fröjd att skåda med deras fina blå färger. Och spräckliga huvud.

Och i gryningen står rådjuren och mumsar så mycket de kan på de ollon som fortfarande finns kvar. Alltid med öronen på helspänn. Vita bakdelen lyser upp. Vi sitter och myser och tittar på.

Varsågoda alla Vilda grannar!
Ni är tre av de kanske tusen olika arter som lever av en riktigt gammal ek, tre av de större arterna då. Många är små, mycket små.

Jag är glad att vi inte slet hårt med att rensa bort alla ollon i fjol!
Och inte en enda liten bit av gräsmattan har blivit bökad av något gästande vildsvin!

Yummie!, säger rådjuren, ekorren och nötskrikan.