C V 16

Vad är nu det för en rubrik: C V 16?

Och under den kryptiska rubriken blir det (ännu en) lista:

Marholmen guidning
Floraväktarna
Bokcirkel, 2 st
Träd i Uppsala
Nunneört i Östhammar
Salixprojekt i Håga
Inventering i Östergötland
Ekar i Uppsala län
Airbnb
Vedyxa-guidning
Linné
Friskis&Svettis.

Se vecka 16, där har vi den, rubriken alltså: C V 16. I säsongens rivstart i förra veckan var det antingen utförande av ovanstående projekt eller planering för dem. Dagtid. Kvällstid. I ett tempo många lever i ständigt, men inte jag. Under vintern går jag i ide, nu har jag vaknat ordentligt, i takt med våren.
Och på ett sätt blir ju listan också ett slags CV.  CV anno 16. Visa mig vad du gör under en vecka så framstår bilden lite klarare vem du är. Och alla aktiviteterna ovan sammanfattar ju mycket av vad jag är.

Jag är del i ett sammanhang, nej flera! Och så familjen och vännerna förstås. Men de ryms inte här i detta sammanhang. Det är de för viktiga för.

På Marholmen höll jag i en "demo"-guidning. Sålde min "produkt alltså. Så nu kan de framtida konferensgästerna där få lära sig skilja mellan fauna och flora. Om de inte hellre vill spela paint-ball.

Floraväktare har jag varit i snart 15 år tror jag, en frivillig verksamhet. Det var dags för säsongsmöte. Min närmaste växtplats jag återkommer regelbundet till för övervakning ligger ett stenkast utanför min dörr: grådådran:

Böcker läser jag hela tiden, även under vecka 16. Jag varit med i min bokcirkel i över 15 år. Nu ska vi läsa, på mitt förslag, Roy Jacobsens De osynliga.  I den andra bokcirkeln ska vi läsa något av Agneta Pleijel. Den bokcirkeln är betydligt yngre, bara något år. Hämtade hennes Spådomen idag på biblan. Memoarer, ska bli spännande. Men just nu läser jag Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns.

Träden på Vaksalagatan - vad ska hända med dem? Lindarna närmast öster om Vaksala torg är ju riktigt grova och gamla. Jag inventerade dessa och de betydligt yngre längre bort längs gatan under en dag, dvs la GPS-punkt, mätte omkrets och kollade håligheter mm. Man ska visst bygga hus i närheten, sägs det. Men kommer åldringarna att sparas? Träden alltså? En förbipasserande tyckte att det blåste ner för mycket grenar. Även i radio pratar man om värdet av gamla träd i stan: sista inslaget i gårdagens eftermiddagssändning  Studio1 i P1.

Om nunneörts-inventering har jag skrivit om på bloggen tidigare, här.

Jag har i år fått nya ögon för sälgen. Är det en hane eller en hona som blommar? En hane blommar i gult, det är de mogna ståndarna som släpper iväg sitt pollen, sen faller kissarna till marken. Honhängena blir till frukter som sitter kvar avlånga små gröna samlingar. Jag har lokaliserat några av dessa träd i min närhet för att senare återkomma för insamling av blad. En studie om könsbestämning. Genetiknivå alltså.

Nu väntar jag med spänning: blir det inventering i värdefulla betesmarker i Östergötland i sommar? Det skulle passa mig perfekt! Jag minns naturreservatet Sättra ängar... och rut-inventeringen där. Besked väntas inom kort. En upphandling ska vinnas, jag kan bli underkonsult.

Ett annat projekt med frågetecken: skötselråd om ekar i Uppsala län? Erbjudandet dök upp plötsligt. Hur mycket hinner jag på en säsong?

"Eka papiljott" slår ut sina blad. Snart i alla fall.

Inte färre än tre olika gäster tog jag emot i mitt airbnb-boende i förra veckan. Ovanligt intensivt och ibland mycket trevligt! I sommar skulle jag vilja pröva att bli gäst också!

Vedyxa heter ett utflyktsmål i östra kanten av Uppsala. Där finns en fågelsjö. Och platsen är tillgänglig för alla. Även de i rullstol. Så i maj planerar jag för guidning där. För just människor som sitter i rullstol. Med deras ledsagare.

När våren är här vaknar också Linné till liv igen. En ny säsong som Linnéguide stundar. I veckan som gick började introduktionen och jag träffade några nya kolleger. Välkommen till de linneanska trädgårdarna i sommar! Säsongsstart nu på söndag den 1 maj. Missa inte vårkvarteret i Linnéträdgården!

Och ingen vecka utan träning. Åtminstone en promenad. Men jag hann med både löpning, promenad och yoga i veckan som gick, de första i det fria förstås, det sista hos grannen på Friskis&Svettis.

Nu inväntar jag bara värmen för att göra nästa veckas utearbete ännu mer njuuutbart. Valborgsfirande på det vilda uppsaliensiska sättet hoppar jag gärna över. Ta upp skräpet, ni studenter och andra! Krossa inga glasflaskor. Och berusa er på våren i stället för på alkohol. Ger ingen baksmälla.

Se där en vecka i mitt liv: C V 16.

Ja hela denna blogg är ju egentligen ett cv. Och mitt varumärke.

Anonyma almen - nu blommar den

Ulmus glabra - på latin

Under årets första riktiga fältvecka har jag sett den blomma. Längs Vaksalagatan och trädjobbet där. I Hågadalen och det stundande sälg-jobbet. Och lite varstans i stan. Som små bollar sitter blomställningarna utspridda längs grenarna. Om grenarna är tillräckligt långt ner kan man få en skymt av almblomman. Blommar på bar kvist.

Almen känner vi annars för dess chipsliknande frön som sprids för vinden på försommaren. Innan de mognar kan man äta de små gröna chipsen. Är egentligen en vingförsedd nöt. En sallad med dessa frön ger också en nötlik eftersmak.

Men annars är almen numera rödlistad, hotad alltså, på grund av den svåra almsjukan som drabbat många träd.

Och alla våra tre små vårblommor blommar fortfarande, samtidigt, det går lite långsammare med våren när april är så kylig. Här på samma plats:

Och nästa vecka är det åter dags:

Inventering av nunneört

Vandringen fortsatte... i staden

Under vår sista dag i Marocko fortsatte vi vandringen.
Men nu i Medinan i Marrakech, ett världsarv.

Man var inte lite turist... häst och vagn genom morgontrafiken

Marjorell gardens med berber-museet var fantastiskt.

Och mycket blått.

Sniderier och mosaik så man baxnade...

... i Koranskolan

Obligatoriskt strosande längs handelsgatorna i den övertäckta souken

Men bäst var kanske att vila ut på takterassen i riaden. Böneutropen. Lakan på tork på lina. Alla paraboler (skymtar en på bilden). Palmer. En tupp som gal. En öl. Under segelduken i skuggan. En bok. Blå dörrar.

Marocko är ju också maten! Färger och lukter. Och vänliga människor.

Nordafrikansk botanik

Kanske inte så många färggranna blommor, undantag i riaden i Marrakech, men vackra växter ändå, passerade jag där på stigen. I Atlasbergen. I Marocko:

Om jag nu hade tusentals följare/läsare världen över så skulle jag uppmana dessa att ge mig ett namn på dessa skapelser. Eller vadå, de är vackra som de är, med eller utan namn.

Vandra, vandra - det är toppen! 2

2960. Meter över havet alltså.

Vårt hotell låg vid foten av Nordafrikas högsta berg, Jebel Toubkal

Detta är bara det yttre skalet, det är insidan som räknas.

Byn Imlil nedanför

Teceremoni, Mustafa häller upp

Mattor, mattor, överallt mattor, alla i vackra färger

Det var vår i Atlas. Valnötsträden hade ännu inte slagit ut.

Ibland gick leden mitt i en forsande bäck

Av alla djur vi mötte och såg så var det mulorna som berörde mig mest.

Tack för teet vi fick i byn!

Här är Vandra, vandra - det är toppen! Första upplagan.

Under solen, upppför branterna

- Titta en stork!

Breda vingar, de speciella svarta, spretande vingpennorna längst ut, den ståtligt svävande flykten, den långa näbben - helt klart, det är en stork.

- Och där är boet!

Ja, titta. Allra högst upp i en hög, kraftig slags elstolpe sitter det omisskännliga boet, byggt av en stor hög av grenar. Och där ligger Herr eller Fru Stork. Ruvar? Vaktar ungar? Vad är det egentligen med storkar som är så magiskt? Har de något med det där knytet de bär i näbben, enligt myten?

Vi sitter i grannbyn Asni och läppjar på en marockans fika vid ett café på huvudgatan. Ja, marockanerna dricker sitt mint-te, men jag tar en kaffe, med mjölk. Dagen har bjudit på sol och traditionell berber-sång, vandring hela dagen, vår sjungande berb tog med sig sin mula. Och ett litet möte med en liten, vild sköldpadda. Bland annat.

Starka ben på femton personer, inklusive våra guider, och en mula har tillsammans vandrat på stigar uppåt och neråt, genom byar, över sten. Från en sval morgonluft till nästan het sommarvärme mitt på dan. Det traditionella teet drack vi i bergsbyn, med skålbakat bröd till. Hej till barn. Lyssnande på främmande fågelljud. Men göken kände vi igen. Var det där en hök långt där uppe? Och där, en falk! Och den där lilla fågeln både ser ut som och låter som vår bofink. Men är väl säkert en lokal variant.

Och där svingar sig svalan, ja, tornseglaren då, men vi såg svalor också.

I fem dagar vandrar vi i Atlasbergen med en grupp från Wi-resor. Att boendet är bekvämt, som deras slogan lyder, råder det ingen tvekan om när vi installerat oss på Kashbah du Toubkal i Imlil, efter att i mörkret ha vandrat uppför "suckarnas stig" på ankomstdagen. Fina rum, god mat, bekväma sängar och framför allt; fin utsikt ner mot byn, för hotellet ligger på en höjd, dit alla transporter sker med mula. Takterassen är magiskt vacker, men tyvärr ännu lite kylig för att inta middan på (det var ju oundvikligt för mig och min medvandrare att jämföra med våra tidigare resor med Läs&Res med betydligt enklare boendestandard; det finns fördelar med båda).

Jodå, några främmande växter hittade jag också, men få i blom.

Så många färger. Så många främmande dofter. Och både bekanta och främmande fåglar. Alpkajorna rörde sig i flock i bergen, precis som den svenska släktingen som kretsar kring kyrktornen i min stad på sensommaren. Men lätet annorlunda. Lite spöklikt. Säkert är den minst lika intelligent...

Men den första fågeln jag såg på morgonen från hotellets sluttning var en alldeles vanlig koltrast.

Resan avslutades med en dag i Marrakech, men detta är inte avslutningen på reseberättelsen. Stay tuned.

Rubriken på detta inlägg är förresten, för den som kan sin Tranströmer, inspirerad av en av hans haiku-dikter i samlingen Den stora gåtan, en dikt som jag tycker passar in i sammanhanget:

Uppför branterna

under solen - getterna

betar eld.