Under solen, upppför branterna

- Titta en stork!

Breda vingar, de speciella svarta, spretande vingpennorna längst ut, den ståtligt svävande flykten, den långa näbben - helt klart, det är en stork.

- Och där är boet!

Ja, titta. Allra högst upp i en hög, kraftig slags elstolpe sitter det omisskännliga boet, byggt av en stor hög av grenar. Och där ligger Herr eller Fru Stork. Ruvar? Vaktar ungar? Vad är det egentligen med storkar som är så magiskt? Har de något med det där knytet de bär i näbben, enligt myten?

Vi sitter i grannbyn Asni och läppjar på en marockans fika vid ett café på huvudgatan. Ja, marockanerna dricker sitt mint-te, men jag tar en kaffe, med mjölk. Dagen har bjudit på sol och traditionell berber-sång, vandring hela dagen, vår sjungande berb tog med sig sin mula. Och ett litet möte med en liten, vild sköldpadda. Bland annat.

Starka ben på femton personer, inklusive våra guider, och en mula har tillsammans vandrat på stigar uppåt och neråt, genom byar, över sten. Från en sval morgonluft till nästan het sommarvärme mitt på dan. Det traditionella teet drack vi i bergsbyn, med skålbakat bröd till. Hej till barn. Lyssnande på främmande fågelljud. Men göken kände vi igen. Var det där en hök långt där uppe? Och där, en falk! Och den där lilla fågeln både ser ut som och låter som vår bofink. Men är väl säkert en lokal variant.

Och där svingar sig svalan, ja, tornseglaren då, men vi såg svalor också.

I fem dagar vandrar vi i Atlasbergen med en grupp från Wi-resor. Att boendet är bekvämt, som deras slogan lyder, råder det ingen tvekan om när vi installerat oss på Kashbah du Toubkal i Imlil, efter att i mörkret ha vandrat uppför "suckarnas stig" på ankomstdagen. Fina rum, god mat, bekväma sängar och framför allt; fin utsikt ner mot byn, för hotellet ligger på en höjd, dit alla transporter sker med mula. Takterassen är magiskt vacker, men tyvärr ännu lite kylig för att inta middan på (det var ju oundvikligt för mig och min medvandrare att jämföra med våra tidigare resor med Läs&Res med betydligt enklare boendestandard; det finns fördelar med båda).

Jodå, några främmande växter hittade jag också, men få i blom.

Så många färger. Så många främmande dofter. Och både bekanta och främmande fåglar. Alpkajorna rörde sig i flock i bergen, precis som den svenska släktingen som kretsar kring kyrktornen i min stad på sensommaren. Men lätet annorlunda. Lite spöklikt. Säkert är den minst lika intelligent...

Men den första fågeln jag såg på morgonen från hotellets sluttning var en alldeles vanlig koltrast.

Resan avslutades med en dag i Marrakech, men detta är inte avslutningen på reseberättelsen. Stay tuned.

Rubriken på detta inlägg är förresten, för den som kan sin Tranströmer, inspirerad av en av hans haiku-dikter i samlingen Den stora gåtan, en dikt som jag tycker passar in i sammanhanget:

Uppför branterna

under solen - getterna

betar eld.